Uncategorized

Naked and afraid

Så värst många nyheter på underhållningshimlen kan vi inte se fram emot i år. ”Naked and afraid” är dock ett undantag som med lite tur, sett ur programmakarnas synvinkel, kommer att ta världen med storm. Programmets kittlande utgångspunkt är uppmärksamhetstörstande deltagare som utan en tråd på kroppen släpps ned på en ö där de med kameran som närgånget sällskap ska försöka klara sig. Har de tur, är det en tämligen öde Robinson-ö. Men det kan förstås också handla om Sandhamn och små pittoreska sommargator med kullersten som får genitalerna att hoppa lustigt i solen medan förtjusta semesterfirare Instagrammar den ena bilden efter den andra.

Oavsett vilket får programtiteln mig att minnas en tråkig incident på gymmet:

Jag hade precis satt mig ner vid en av de hopplösa maskinerna och försökte förstå vilken muskel som skulle uppmärksammas, när mannen i bänken bredvid börjar prata.

”Det där är en riktigt jobbig övning” säger han och nickar inkännande. ”Du ska sträcka rejält på armen där för att få full effekt. Så där jag. Bra!”

Vad trevligt, tänker ni. Gymmets Paolo Roberto tar sig an en medelålders kvinna och ger henne en liten privatlektion. Men nu är ju verkligheten sällan som Grottbjörnens Folk eller ens som en Harlequinroman, så låt mig säga som så: det här är inte Paolo Roberto. Mannen som tar sig an mig är lite för svettig, har lite för korta och alldeles för röda shorts och jag känner direkt att det inte ska komma något gott ur det här. Efter 2×15 snabba övningar med mannen som hök, säger jag därför tack och hej och byter till en maskin i en annan del av lokalen.

Min coach ger sig dock inte. Tvärtom kommer han efter och föreslår nu att vi ska turas om med övningarna. Eller ”föreslår” är faktiskt helt fel ord. Det är mer ett konstaterande. ”Vi turas om.”

Jag borde säga nej, förstås. Men min mesiga sida tar överhanden och jag säger därför ingenting utan hoppas att en avvisande tystnad ska vara signal nog.

Icke. Medan jag jobbar med magmuskulaturen (eller är det ryggen? styckschemat är oklart) hejar han på så att hela gymmet ska förstå hur karaktärsfast och målmedveten jag är: ”Bra! Du är ju jätteduktig! Kom igen! Du ger dig inte, du! Nu ja…! Där!” Synonymerna för ”kämpa” och ”fantastiskt” vill aldrig ta slut och jag börjar känna mig riktigt illa till mods, på gränsen till desperat.

”Jag!… vill!…. inte!… ha!… dina!… hejarop!” pressar jag fram mellan rycken. Men han bara fortsätter: ”Toppen! Starkt! Du är otrolig! Häääärligt!”

Men tänk, när nöden är som störst är hjälpen som närmast. Mellan maskinerna närmar sig som en skänk från ovan en Personal! Just när jag tänker att nu, nu ber man honom lugna ner sig, kommer någonting helt annat från Personalens mun.

”Vilket ovanligt fint samarbete ni har, säger hon. Vill ni vara med på en instruktionsfilm som vi ska visa våra nyrekryteringar? Den ska bara visas internt och kanske lite i införsäljningssyfte.”

”Över min döda kropp!” flåsar jag dubbelvikt. Men då lossar den röda kortbyxan exakt samtidigt sprinten till vikterna så att de rasar ner med ett öronbedövande buller.
”Självklart!” säger mannen och lägger äganderättsligt en hand på min axel. ”Den här tjejen har betydligt mer tåga i sig än hennes smala små handleder förleder en att tro.”

”Fint”, säger Personalen. ”Låtsas inte om mig, fortsätt som vanligt bara.”

Annonser
Standard

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s