”Jaha!” Servitören har ställt sig som i givakt vid kortändan av vårt bord och hela hans väsen utstrålar otålighet.

”Jaha, då kommer jag med kvällens andra upplevelse: gårdsärta på tre vis – förvälld i sitt eget spad, lagd på smörad skida…” Tallrikarna sätts nu ned framför sällskapet som brister ut i nyfikna följdfrågor, men avbryts av servitören som med ett tydligt ”OCH…” visar att det alls inte är läge att kommentera än. Från skuggan bakom servitören lösgör sig nu en karottbärande ung man som med samlad uppsyn skedar en halv tesked grönt skum över respektive ärta. ”OCH… till det ett ärtskum på fermenterad ärta. Hoppas det ska smaka.” Det sista låter mer som ett hot riktat åt köket än omsorg om vårt välbefinnande och vi nickar stressat och försäkrar att vi alldeles säkert tror att det ska göra det.

När ärtan ätits upp slappnar vi av en smula men hinner knappt börja prata innan servitören är där igen och tar ut våra tallrikar. Han gör även detta på ett tydligt vis som liksom kräver vår hela uppmärksamhet. Vi tackar och tackar tills han med rak hållning marscherar ut mot köket.

Karottkillen närmar sig nu vårt bord igen och meddelar att vi ju valt ”Lilla måltidsupplevelsen”. Därför är det nu dags för huvudrätten. ”Har någon av er varit här förut?” undrar han. Det har vi inte. ”Då är det så att huvudrätten består av säsongens råvara. Vill man kan man komplettera med närodlade tillbehör. Vi brukar rekommendera två till tre tillbehör beroende på hur hungrig man är.” Mangrant beställer vi tre tillbehör var. Eftersom vi har beställt ”Stora dryckesupplevelsen” får vi både ett vitt och ett rött glas vin till, vilket till viss del dövar hungern. Vi börjar fatta upplägget.

Dags för finalen – sötad getmjölk från 4H-gård. ”Då!” Servitören harklar sig och tittar uppfordrande på oss igen. Vi tystnar. ”Då, kommer jag att ta in vinbonden som gjort vinet ni straxt ska få smaka.” En skäggig man från Järna, tassar fram till vårt bord och serverar ett maskrosvin som ska gifta sig perfekt med getmjölken. Vinbonden häller upp till ytspänning från en flaska utan etikett och med uppfordrande röst beordrar han oss att dricka. Det hela känns möjligen lite obekvämt, men fyller ändå en viss funktion. Vi fortsätter prata trots att getmjölken kommer in. Vi pratar vidare under avdukningen. Och vi hoppar över kaffet och går direkt på avecen.

Innan vi betalar beställer samtliga en årsprenumeration på getmjölk och maskrosvin. Sedan instagrammar vi från toaletten, dricksar generöst och går hem.

Våren skyndar långsamt, men jag är ännu senare och konstaterar att garderoben behöver ett lyft som inte är dammigt, noppigt, för stort, för litet eller svart. Sålunda grabbar jag ett magasin och tänka sig – jag har tur – det är ett alldeles färskt modenummer och på inte mindre än 20 sidor kommer man att i ord och bild berätta för mig hur våren och sommaren ska se ut 2017.

Redan på första uppslaget serveras lösningen: ”Solens färg är gul.” Sex bilder exemplifierar sommarens färg och även om det kanske inte är min självklara match rent hudmässigt, så tänker jag att visst – lite gult kan nog pigga upp. Känns skönt att veta vad som gäller ändå.

För att få fler bildbevis vänder jag blad och – hepp: ”Sommaren slår ut i blom.” Ok… fyra blommiga klänningar tar plats och möjligen är en och annan knopp gul, men intrycket är nog mest just blommigt. Jag bläddrar vidare till uppslag nummer tre som med viss emfas slår fast att ”Vitt gäller i värmen.” Uppslag fyra visar ”Grönt i gräset”, fem; ”Det händer med ränder” och så håller det på. Allt är tillåtet. Allt är trend och jag borde ju bli glad, men vad tusan – jag känner mig lite lurad.

När alla färger och material presenterats som ”sommarens måste”, följer en kavalkad av frimärksstora bilder från modehusens visningar på den internationella scenen. Om valmöjligheterna kändes onödigt många förut, löper de nu helt amok. Det är ”Hud, hud, hud”, ”Längden i fokus”, ”Sustainable City Cowboy”, ”Boho chick” och ”Mitt Afrika” hej vilt. Ingen klädskapare har pratat ihop sig med någon annan. Alla tar täten i en trend som ingen annan tänker följa.

Som läsare är jag här beredd att ge upp, men får ånyo hopp när nästa avdelning i tidningen har rubriken ”Moderedaktörens val”. Äntligen lite handfasta råd, tänker jag och är beredd att anteckna.

Det är då det händer. Allt blir svart. Byxor, klänningar, väskor, skor. Av catwalkens City Cowboy syns inte ett spår och endast med yttersta möda kan jag lokalisera ett örhänge med något som kan vara en gul pärla. De handplockade förslagen är ömsom små, ömsom over sized, blankt svarta så väl som nästan lite dammigt grå och ibland kommer de i ett noppigt material – en slags köpt proveniens. Det känns bekant på nåt vis. Jag vet inte, men det är lite som att titta in i min egen garderob.