Våren skyndar långsamt, men jag är ännu senare och konstaterar att garderoben behöver ett lyft som inte är dammigt, noppigt, för stort, för litet eller svart. Sålunda grabbar jag ett magasin och tänka sig – jag har tur – det är ett alldeles färskt modenummer och på inte mindre än 20 sidor kommer man att i ord och bild berätta för mig hur våren och sommaren ska se ut 2017.

Redan på första uppslaget serveras lösningen: ”Solens färg är gul.” Sex bilder exemplifierar sommarens färg och även om det kanske inte är min självklara match rent hudmässigt, så tänker jag att visst – lite gult kan nog pigga upp. Känns skönt att veta vad som gäller ändå.

För att få fler bildbevis vänder jag blad och – hepp: ”Sommaren slår ut i blom.” Ok… fyra blommiga klänningar tar plats och möjligen är en och annan knopp gul, men intrycket är nog mest just blommigt. Jag bläddrar vidare till uppslag nummer tre som med viss emfas slår fast att ”Vitt gäller i värmen.” Uppslag fyra visar ”Grönt i gräset”, fem; ”Det händer med ränder” och så håller det på. Allt är tillåtet. Allt är trend och jag borde ju bli glad, men vad tusan – jag känner mig lite lurad.

När alla färger och material presenterats som ”sommarens måste”, följer en kavalkad av frimärksstora bilder från modehusens visningar på den internationella scenen. Om valmöjligheterna kändes onödigt många förut, löper de nu helt amok. Det är ”Hud, hud, hud”, ”Längden i fokus”, ”Sustainable City Cowboy”, ”Boho chick” och ”Mitt Afrika” hej vilt. Ingen klädskapare har pratat ihop sig med någon annan. Alla tar täten i en trend som ingen annan tänker följa.

Som läsare är jag här beredd att ge upp, men får ånyo hopp när nästa avdelning i tidningen har rubriken ”Moderedaktörens val”. Äntligen lite handfasta råd, tänker jag och är beredd att anteckna.

Det är då det händer. Allt blir svart. Byxor, klänningar, väskor, skor. Av catwalkens City Cowboy syns inte ett spår och endast med yttersta möda kan jag lokalisera ett örhänge med något som kan vara en gul pärla. De handplockade förslagen är ömsom små, ömsom over sized, blankt svarta så väl som nästan lite dammigt grå och ibland kommer de i ett noppigt material – en slags köpt proveniens. Det känns bekant på nåt vis. Jag vet inte, men det är lite som att titta in i min egen garderob.