Kvällstidningens löpsedel är så coronabefriad att jag stannar upp. Att få fördjupa sig i en icke dödlig sjukdom, vars konsekvenser förvisso är jobbiga på flera plan, men som varken smittar eller överbelastar vården – så lyxigt.

Behovet av normalitet är stort efter veckor av handsprit och onaturligt avståndshållande. Siffror, kurvor och berättelser från Iva håller oss konstant på helspänn. Det som möjligen, möjligen, hade lite av nyhetens behag – jobba i tofflor, spela Conference Call Bingo, ta en video-aw – har sedan länge blivit en blek kopia av det riktiga livet. Dessutom slänger media (ivrigt påhejat av vädret) in extra avkylande information så snart man börjar tänka tanken på att leva lite vanligt: ”Smittan har kommit till ditt närområde.” ”Det finns en persona liknande din som drabbats extra hårt.” ”Idag har vi ökat antalet sidor med dödsannonser till fjorton uppslag.” Nordanvind och hagel gör budskapet ännu tydligare – sätta sig på en uteservering för lite real face time med sina kompisar? Vem tror du att du är?! Sjukvården går inte ens på knäna längre, de krälar banne mig!

Ja, vem tror jag att jag är?

Jag är en frustrerad Stockholmare som inte fattar varför våren detta enda år när den globala uppvärmningen hade behövts, vägrar att komma och ge oss lite möjlighet att åtminstone umgås med våra riskgruppsföräldrar utomhus. Jag är hemmajobbaren som tacksamt svarar även när säljare ringer eftersom det ger mig illusionen om att någonting är som vanligt. Jag är den socialt utsvultne grannen som vill chitchatta över staketet på landet, om nästan vad som helst – ropandes och med tydliga gester om personen i fråga vill ta det säkra för det osäkra. Jag är arbetskamraten som saknar alla kollegor och som då och då smiter in till jobbet för att känna white boardens glatta yta och doften av en non permanent marker. Jag är statistiken personifierad: äter, dricker, handlar hemelektronik och trädgårdsprodukter, rustar upp hemma men ser inte behovet av en ny partydress – i alla fall ingen nederdel.

Jag är den som undviker gym och istället tränar ute, joggar och går och går och går.

Kanske är jag också den som tar på mig handskarna för att gå in i tobaksaffären och köpa kvällstidningen. En som hyser en förhoppning om att få slippa Corona och komma undan med lite urinläckage. Ett läckage jag i så fall kan komma till rätta med.