Jag försöker avrunda. Det ska vara vänligt, lagom kravställande, leda till en snar återkoppling, verka proffsigt, visa på en viss nivå av kreativitet, kännas personligt och ändå inte verka ansträngt. Så hur gör jag?

Det informella tonläge vi la oss till med efter Du-reformen, är inte så okomplicerat som man skulle kunna tro. Självklara avslutningsfraser som ”Med djupaste vördnad och undergivenhet”, ”Eder ödmjuke tjänare” och så småningom ”Men vänlig hälsning”, trängdes undan för undan bort av ”Vi ses när vi råkas”, ”Tjing!” och ”Ha en bra dag!”. Och som en direkt följd av denna uppluckring följde avarter som ”Tjenare italienare”, ”Kramis salamis” och ”Tack och hej, leverpastej!”. Några år senare är till och med dessa så pigga avslut museiföremål och vi väljer mellan tidsbesparande default alternativ med endast inlagt namn och adress, ”mvh”, ”/” eller helt enkelt bara en enda gemen initial.

Men nu vill jag vidare. Jag känner att det är dags nu. Om rörelser och företeelser i samhället i mångt och mycket bygger på trender och mottrender, borde det vara dags för någonting längre, kanske också mer personligt igen. Å andra sidan kanske inte trenden nått sin kulmen än och i så fall borde nästa steg bli något ännu mer avhugget. Så hur ska jag avrunda mailet? Jag väljer mellan en självutlämnande feberkurva i kombination med en aktuell pulsredovisning och ett fingeravtryck. Och mellan att helt enkelt bara låta mailet rinna ut i sanden och lämna några tomma rader som en möjlighet för mottagaren att själv avsluta mitt budskap. Badrumsskåpets svulstiga kvicksilvertermometer från tiden innan Du-refomen, avgör saken.