Det fanns en tid när c-vitamin brus var the shit. När en avokado var en avokado och inte basen i en grön smoothie. En tid när gurkmeja var fattigmanssaffran. Hur oskyldig ter sig inte den tiden nu?

Jag försöker att vänja mig av med den, men den har mig i sitt grepp och kräver hela tiden större doser. Känslan av välbefinnande blir också allt kortare. Rejält förkyld och med darrande händer häller jag upp pulvret i vad som numera är ett matskedsmått. Trots att det bevisligen inte hjälper, tänker jag att bara en gång till, bara den här dosen också. På nätet googlar jag enkelt fram hur man bäst döljer den lite dävna smaken: kanel, fruktjuice, kryddnejlika. Många är villiga att hjälpa en sökare.

Örtagubben har vad jag behöver och jag vet var han finns. Jag kan inte vänta till efter jobbet längre. Jag går dit på lunchen, köper större och större mängder och fingrar lystet på andra pulver, men också på gräs – allt som är koncentrerat och torkat känns rätt. Några män i hästsvans gör upp affärer i en undanskymd hörna. Ord som ”uppiggande, lugnande och stimulerande” når mig och jag lyssnar glupskt. Burkar med psykedeliska etiketter, innehållande torkade smultron, blåbär och vildlingon säljs öppet över disk till unga tjejer. En kille med cykelhjälm grabbar en burk surkål och äter direkt ur den i ren desperation.

Jag stålsätter mig och ställer tillbaka kryddorna när min blick faller på ett störtställ med rea-fynd: Chia-bars med stevia, torkade mullbär och grånad rå choklad – allt med kort datum. Jag faller igenom. Måste köpa. Skäms. Det är gurkmejans fel alltihop. Jag tror att den är inkörsporten.