Uncategorized

Ut ur garderoben.

Jag letar efter mina diabilder (läs gärna den meningen igen, man hör den inte så ofta) och öppnar därför dörren till garderoben där sånt som inte används längre förvaras i väntan på Godot. Efter att ha flyttat på en vit Dialog, en kameraväska utan kamera och en låda gymnasielitteratur, stöter mina fingrar emot något taggigt. Och visst är det spikmattan som hoppfullt spänner sina vassa ögon i mig! Spikmattan, som fick en så central roll i varje framsynt hem en nyfiken men försvinnande kort tid för ett par år sedan. Vad hände sen, undrar jag och blir sittande med den i famnen. Det fanns ju så många möjligheter med spikmattan. Möjligheten att lägga spikmattan under kinden, t ex. Ett effektivt sätt att  ge ansiktet lyster. (Att det sedan ser ut som om man haft svår acne, får man bortse ifrån.) Möjligheten att ställa sig på spikmattan. Gärna på ett ben och med det andra lindat kring det första i en frigjord, men lite kissnödig position. Möjligheten att lägga sig på mage på sin spikmatta. ”En kraftig användning”, om jag får tro den lilla broschyr som singlar ner från en av hyllorna. Det låter starkt, lite som en tarmsköljning, och följs också av informationen om att man kan tvätta sin matta.

Försiktigt provar jag en progressiv ställning: på knä, som i bön, och med skallen på mattan. Det gör ont men ska vara stimulerande om man orkar hålla ut i 20 minuter. Jag klarar lika många sekunder innan jag får syn på mig själv i hallspegeln och bestämmer mig för att var sak har sin tid. Spikmattans har kommit och gått.

 

Annonser
Standard

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s