Ungefär samtidigt som jag börjat utveckla en orättvis allergi för parfym, har doft seglat upp som en trendmarkör på framgångshimlen. I DI i veckan, kan man exempelvis läsa att en kvinna med någorlunda ambition inte behöver en utan fem genomtänkta parfymer i sitt badrumsskåp: Två arbetsrelaterade dofter (den vänliga, som lockar till sig förtroenden och den koncisa, som framkallar avslut) och tre privata: (den fräscha, som ger ett rent och piggt intryck, den sensuella kvällsparfymen och den chicka, dofternas svar på haute couture – lite oklart när den ska användas.)

Det är med den här informationen i färskt minne som jag angör parfymavdelningen på NK redan samma dag. Expediterna är på tå. Letar jag efter något speciellt? Har jag någon favorit? Kryddig, söt, frisk? Kan de hjälpa till? Själva älskar de doften de just byggt upp ett varuberg av.

Jag säger att jag letar efter något riktigt dyrt, men ger mig inte in i den något luddiga förklaringen om att ska man nu ändå få eksem ska det banne mig vara värt det. Å andra sidan verkar ingen reagera det minsta på mitt önskemål – att favoritdoften ska vara dyr kan vara ett kriterium så gott som något.

Efter fyra dofter – den ena tung som ett opiumrus, den andra starkt vaniljdoftande, den tredje som en utspilld gin tonic, den färde som mormors näsduk – kommer jag så äntligen till den dyraste av dem alla. ”Honom ska vi ha!” Ropar jag med spansk brytning i ett fruktlöst försök att framkalla några leenden.

Jag går från ord till handling och slår till på doften som kommer att ”plocka fram min personliga karaktär” genom att vara ”tät och mystisk samt omgiven av tre exotiska, men sublima toner”.

Hela min kavajärm doftar nu framgång och redan på väg till tunnelbanan är risken uppenbar att parfymen inte kommer att nöja sig med att ta fram min karaktär utan dessutom hitta huvudvärken och en släng av illamåendet. I ett doftmoln som ger mig gott om utrymme för mig själv i vagnen, bekantar jag mig med min nya signatur och redan innan jag kommit hem vet jag att jag gjort ett misstag. Doften är inte bara påträngande och av en sort som växer i takt med utsöndrad kroppsvärme. Den är väldigt lik en gammal hudkräm jag hade på 90-talet också. Jag letar i minnet. Gamla träningsbaggar, duschrum och gymnastikskåp passerar revy. Och så har jag det! Jag är säker. Jag har provat mig fram till den perfekta doften men faktum kvarstår – jag har lagt ned en halv månadslön på en flaska LdB.