Det fanns en tid när spärrvakten var en tänkande människa med befogenheter. Jag har ingen anledning att misstänka att yrkeskategorin i fråga har slutat tänka, men befogenheterna har hen definitivt berövats. Jag närmar mig luckan med mitt nya blå åkkort och ber kvinnan i luckan att dra två åk på kortet så att jag kan bjuda min dotter också. Det går inte. ”Men, dottern bor ju inte här. Kan jag få bjuda henne på ett åk?” Det går inte. ”Men…” Det går inte. Hon viftar bort mig och tittar ner i sitt skrivbordsunderlägg och jag ser att hon saknar sitt goda omdöme. Alltså hon saknar inte gott omdöme. Hon saknar att få använda det. Det är skillnad.

Vad hände med ”Klart att mamma ska få bjuda sin dotter på en åktur.”? Vad hände med ”Varsågod och passera – det bjuder jag på idag.” SL-spärrarna har blivit maskiner.

I musikaffären lämnar jag tillbaka en näsflöjt som inte fungerar. (Ja!?) Jag förklarar att jag är lite besviken över att exemplaret är trasigt och undrar om jag kan få ett helt. Det kan jag inte. Det står en hel korg med näsflöjter i plockvänlig höjd på disken. Det är helt säkert säsongens lockvara och priset är skrämmande lågt. Vad sägs om att jag får byta min sekunda näsflöjt mot ett ex som fungerar? Nej. Expediten tittar, precis som spärrvakten, generat ner i disken och vägrar diskutera saken vidare. ”Du tänker att det skulle bli ett jäkla springande  här om alla som ville reklamera näsflöjter skulle få nya gratis?” säger jag. Expediten rodnar och kniper ihop munnen. Han saknar också sitt goda omdöme. Mycket.

På vägen hem tänker jag att alla i serviceyrken borde få en summa frihet varje månad att förvalta efter förstånd, istället för att som nu successivt bli av med den lilla frihet de en gång hade. Så mycket roligare det skulle bli. Så mycket bättre alla skulle må. Så mycket man skulle vinna. Och hur lite det skulle kosta.