Uncategorized

Bara på Weibulls.

Mannen i svart överrock och dito hatt, följer mig som en liten hund i butiken. Han har en kundkorg med tre påsar dahliaknölar i handen, men det är också det enda som inte signalerar ”svarta affärer på skuggig bakgata i Medelhavsnära land.” När jag stannar framför gifthyllan, stannar han också. Han tittar uppmärksamt på mig, men säger ingenting förrän jag plockar ut en sprayflaska mot spinnkvalster. Det är signalen.

– Det där du inte behöver, säger han. Säg mig vad du det ska ha till.

Jag kan möjligen tycka att det är en slutsats dragen lite i fel ordning, men jag svarar artigt att jag ska ta död på spinnkvalster i ett egenhändigt uppodlat citronträd.

– Den där du inte behöver! Säger mannen igen. Och nu med eftertryck. Det visar sig att han är tunisisk bonde i exil och i brist på citronträd att praktisera sin kunskap på, tar han upp en kruka persilja som han noga synar samtidigt som han liksom låser fast mig mellan sin kundkorg och kryddhyllan. På mycket bruten trädgårdssvenska berättar han därefter om hur jag bör byta jord i tre omgångar genom att snurra krukan i vatten och låta torka några timmar mellan varven. Förstår jag? Han tänker igenom, ändrar sig, säger myndigt åt mig att titta på vad han gör (när min blick råkar flacka till) och ställer dessutom med jämna mellanrum tillbaka min sprayflaska (som jag givetvis, i min tur, återtar kommandot över) i hyllan.

Jag hinner tacka för lektionen minst sex gånger innan han tar till sig att den är över. Då har han även förklarat hur man tar bort spinnkvalster med ”en sån där man, jag måste förlåta mig, har i stjärten tråd”.

Jag förlåter honom, men bara nästan. Det är oklar om han menar att jag ska ta bort kvalstren med en stringtrosa eller en tampong, men jag tänker inte fråga. Det är bara vi som hörs i butiken.

När jag säger att mitt citronträd är från kärna, slår han ut med händerna i en uppgiven gest. Och bortsett från att den tunisiske bonden därmed menar att det inte finns en chans på jorden att det ska bli någonting överhuvudtaget med en kärnuppfödd citron ”om inte ympad, förlåt mig men värdelös”, så betyder det i alla fall att jag kan smita ut från min låsta position innanför hans kundkorg – och det känns som något av en lättnad.

Tillsammans går vi sedan mot kassorna. Han, ivrigt pratande om pollinering, frögurkor och kärlek. Jag, med växtgiftet i ett fast grepp. Och när jag betalat och det är hans tur, är det äntligen tack och hej. För trots en invit om att komma till hans hus i Spånga och titta på knölarna i källaren, känner jag att här sätter vi punkt.

Annonser
Standard

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s