Jag vet att det är 2012. Men när jag sitter i bilen med min arbetsrelaterade bekant känns det ändå lite… obekvämt, när radion annonserar innehållet i det kommande programmet Ligga med P3, precis när vårt samtal ebbat ut i tystnad.

”Hur knullar du helst?” undrar programledaren och uppmanar alla lyssnare att ringa in och berätta. Det är mycket tyst i bilen. ”Gillar du att knulla under speglar?” Men herregud! Jag försöker diskret stänga av, men kommer bara åt funktionen för vindrutetorkarna som går igång på det snustorra underlaget med ett plågat gnissel. ”Knullar man bättre när…” Min medpassagerare letar efter något i sin väska och i backspegeln ser jag bakre vindrutetorkaren jobba för högtryck.

Jag säger något om att vi måste ta tag i kommunikationsplattformen en gång för alla, och min medpassagerare håller instinktivt med. Vi måste verkligen ta tag i den. Så blir det tyst igen.

Men varför är de så här? Det är ju inte mitt fel att man pratar könsumgänge på radion. Det är ju inte jag som planerat tablån och bestämt att marknaden är mogen för lite djärva grepp och frispråkighet. Det är ju heller inte det att jag höjer volymen precis. Eller att jag tar programledarens frågor vidare till kunden: Vad tycker du om det här? Speglar eller släckt lampa hemma hos dig? Och framförallt – det är ju bara lite sex! Ändå blir det stelt. Varje ord stannar kvar och liksom ekar mellan väggarna. Inslaget är en evighet långt och programledaren suuuuuuuuuuger på de jobbigaste fraserna.

Min diskussion om varumärket lyfter inte, så jag säger ”nu ska vi se…” och ”hoppsan, där blinkade lastbilen lite sent…”. Och äntligen är det dags för ekonyheterna och vi kan förenas i vår avsky för massmördare och inbördeskrig.