Städerskan på jobbet är något på spåret. På en notis, fastsatt på ett köksskåp, har hon med spretig handstil skrivit ”Jag längtar hem! Hälsningar matlådan” Jag öppnar skåpdörren och ut väller ett tjugotal plastburkar av olika kvalitet. Allihop i en storlek lagom för överbliven pasta och tillhörande protein.

Den skramlande samlingen är ett tecken i tiden. Medhavd matlåda är nämligen mediemedarbetarens symbolhandling för diverse ansvar vi inte tar. Den är vårt alibi för att vi äter utfiskad tonfisk, vårt goda samvete när vi lämnat halva jätteportionen på Restaurang AG och vårt strå till den allmänekonomiska stacken, vid sidan av att vi stödköpte grekiska apelsiner i vintras.

Matlådan står för vuxet agerande och säger så mycket mer om oss än vad vi kommer att äta till lunch. Resterna av gårdagens kyckling med bulgur signalerar inte bara att inget går upp emot en hemmakväll, i den medhavda matlådan finns också beviset på en god kosthållning, vetskapen om att tarmen mår bra av regelbundna måltider och beviset på att vi ofta äter vegetariskt, men gärna gör ett långkok om söndagarna.

Matlådan är självklart också själva sinnebilden av att det inte är de stora inkomsterna utan de små utgifterna man blir rik av. Den visar att vi minsann inte hinner ta långlunch var och varannan dag och att var sak har sin tid.

(En gång visade även en matlåda i lokalen att ägarens fru lagade och paketerade lådans innehåll så som en överraskning till mannen att taga med sig när han gick hemifrån på morgnarna. Med ett nyfiket femtiotalsuttryck i ansiktet öppnade ägaren sin låda klockan tolv och skrockade förnöjt åt dess innehåll. Den mannen jobbar inte kvar.)

Matlådan är präktigheten själv, men det är bara ena sidan av myntet. När matlådan blir stående i det gemensamma kylskåpet berättar den en annan historia. Då visar den på glömska, sparsamhet på gränsen till snålhet, bristande hygien, dåligt omdöme och liten magsäck i kombination med oförmåga att bedöma hunger. Matlådor som luktar starkt och värms på avvikande tider, är också tveksamma.

Medan jag stänger om köksskåpet med dess torftiga innehåll, tänker jag att det måste komma en baksmälla på det här korrekta beteendet. Det måste vara städerskans budskap. Lämna kontoret, människor! Ut och ät för tusan! Fram för fler, längre och rejälare långluncher. Varför inte någonstans vid Stureplan.