När man kommer in i provrummet som Gud och framförallt försäljningschefen glömde, förbleknar den känsla av ”just do it” som en kort stund funnits där. Provrummet är nämligen lite av en elektrisk chock och när jag tar av mig tröjan är jag ebonitstaven, tröjan kattskinnet och håret beviset på att experimentet lyckades.

Ljuset lämnar inget åt fantasin. Jag fastnar framåtböjd framför spegeln, djupt försjunken i rynkor jag inte visste fanns, för att endast väckas till liv när fokus flyttas till spegeln bakom, som visar – iiiiih – någon som väl måste vara jag? Men helt säkert är det inte, för var slutar min kropp och var tar den blåvita väggen vid?

–       Behöver du hjälp? En käck röst hörs utifrån butiken.

(Behöver jag hjälp? Jag behöver en hårinpackning, en ansiktslyftning, en soldusch, en botoxinjektion, en bröstförstorning och ett mirakel – är det något av det du tänker på?

Sport-bh:n sitter någonstans mellan hals och armhåla, när den käcka försiktigt tittar in mellan svängdörrarna.)

– Hur sitter den? Frågar hon.

(Hur den sitter? Lite som en strypsnara. Lite som en för liten axelremsväska som fastnat. Eller så sitter den perfekt. Vad vet jag om hur Nike tänker sig att en sport-bh ska sitta. Det finns ju så många extremsporter och någon kräver säkert en mycket tight mitella för att hålla nyckelbenet på plats.)

– Den där har ett ganska kraftigt stöd och är kanske lite i minsta laget, fortsätter ansiktet i dörrspringan.

(Så kan det vara. Men om du lämnar mig bara ett par timmar så ska jag nog ta mig ur den ska du se.)

– Vi ska ha en kvar i Medium. I cerise då i och för sig. Med ett litet fabrikationsfel. Och en marginell fuktskada. En kund lämnade tillbaka den. Den sitter på dockan därute. Vill du att jag hämtar den?

(Vet du, jag tror att jag tappade intresset för den här produkten ungefär när jag gick in i den här provhytten och fick lägga mina kläder i en hög på nålfiltsmattan eftersom det inte fanns någon krok.)

– Ja, toppen! Vad snällt. Det blir jättebra…