När jag kommer in i salen ligger folk redan i laxen och vilar. Några med filt. De andas in och känner energin. De andas ut, och känner total avslappning. Det enda som hörs är näshår i ständig och sträng vibration. Jag lägger mig på en ledig madrass och känner mig spändare än på länge.

På en subtil signal från ledarmattan går samtliga närvarande upp i krokodilen, som leder vidare till hunden. Därpå övergår de starka i den trebenta hyndan, för att omärkligt smyga ner i mullvaden innan den utvecklas till kobran, där de hämtar kraft ur musen.

Det är inte det att jag inte är djurvän, men jag blir förvirrad av alla positioner. Dessutom har jag alltid haft överväldigande rak rygg – få kan som jag böja sig och bli stående i vinkelrätt läge utan minsta välvning på ryggen – men ledaren ber oss inte en enda gång att gå ned i ”hyllkonsolen” eller att sträcka ut i ”vinkelhaken”. Det känns lite snålt.

Kvinnan till vänster om mig vrider om rotlåset och går ner i katten. Själv ger jag mig i kast med snäckan, genom att titta bakåt, undvika rectum (som i den här posen kommer oväntat nära) och mer se upp längs med ryggraden. Det tar emot, men jag lyckas åstadkomma åtminstone en antydan till silverfisken och när jag pressar mig fram mellan mina egna lår får jag lite av en aha-upplevelse. Det är det här folk menar när de säger att de är som pånyttfödda efter ett yogapass!

Jag säger inte att de har fel. Jag säger bara att det känns trångt. Och att det jag ser omkring mig är ett antal vuxna människor som liksom pressar sig själva att uppleva sin egen födelse igen. Och inte bara rakt upp och ner. Nej jag tror att vi alla här genomgår en praktfull sätesbjudning.