Ska man tro taxichauffören jag åker med, fanns det fem mjölkbutiker (minst) i kvarteret där jag bor, i mitten av förra seklet. Jag tänker mig små hål i väggen där ynglingar i keps tog emot och serverade tindrande fröknar iskall dryck i immiga glas. Eller lät musklerna spela medan de hällde upp lite större mängder take-away, för hemmabruk. Ungefär som dagens Joe and the juice.

Mjölkbutikerna ersattes av en brokig skara diversebutiker: madrass-specialister, papper&tryck, fiskeredskap och andlig litteratur. Och sedan kom caféerna.

Caféernas tid var lång och tog sig många uttryck: nedsuttna kryp-in med omaka porslin, Internetcaféer, focacciabarer med latte i glas, caféer där muffins, cup cakes och macarons avlöste varandra och surdegscaféer med nästan-ogräddade-kardemummabullar i fokus. Det var ingen hejd på tillväxten och den gata som inte hade något café fanns inte på kartan. Bokstavlig talat alltså. Den låg utanför kartan, någonstans efter tunnelbanans slutstationer. Alla andra gator hade ett café.

Så plötsligt hände något. När en lokal blev ledig var det inte längre självklart att ett nytt cafékoncept skulle slå upp sina portar. Inte ens om läget gav chans till solglimt eller låg nära en skola. Nej, en vacker dag hade Husman Hagberg själva lagt vantarna på det attraktiva läget och innan skylten hunnit skruvas upp satte Erik Olsson upp sitt namn på fasaden mitt emot och så var kriget igång. SkandiaMäklarna, Bjurfors och Siv Kraft, tävlade om uppmärksamheten. Söderspecialisten, Vasastadsexperten och Östermalmsmäklaren hängde på och reaktionen lät inte vänta på sig. Som en man reste sig de kaffedrickande stockholmarna från borden och gick på visning istället.

Ungefär där var vi alldeles nyss, skulle jag säga. Och säkert en och annan taxichaufför också. Men så händer något oväntat. Plötsligt flyttar en mäklare från pool position och ersätts av ett apotek. En verksamhet med klorhexidin, munskölj och Paracetamol tar över träffpunkten för kvarterets mer köpsugna invånare. På samma gata, bara något lite längre upp har ett annat apotek precis flyttat in i en resebyrås gamla lokaler och ett showroom för små-el har fått ännu en apoteksaktör som efterträdare. Alla tar de upp kampen mot det apotek som legat i området i flera år, och de gör det med samma transparanta och rättframma ton – lite som om vi alla var små barn: ”Hej!” säger de. ”Har du löss eller mask i magen? Det har vi också.” ”Mjäll, skorv eller eksem – kärt barn har många namn.” ”Är du gammal? Det gör inget.”

Det där är förstås både lockande och relevanta budskap. Efter att ha ätit bullar som om det inte fanns någon morgondag och gått på allt för många lägenhetsvisningar, kan man behöva ett och annat skavsårsplåster och tandtråd med för den delen. Allt fler apotek blir också allt mer lika en gammal diversehandel. Man kan lätt göra av med uppåt tusenlappen på bra-att-ha-grejer som inte ens ger dåligt samvete. Läppglans, godis, volymschampo och kattsand glider ner i kundkorgen och då har man inte ens kommit till den immiga kyldisken där iskaffet, vitaminvattnet och banne mig mjölken ligger och frestar. Och då är vi ju tillbaka där vi började. Mjölkbutikerna i innerstan. Fem stycken i varje kvarter. Minst.