Att man ska vara mot människor som man själv vill bli bemött, vet man ju. Den gyllene regeln är liksom nedärvd och lätt som en plätt att ta till sig.

Men vad betyder den egentligen? Glad och tjohejsan? Duktig, framåt och lösningsorienterad? Är det verkligen så vi vill att andra ska vara mot oss? Är det inte just när folk inte är perfekta som vi verkligen gillar dem? Det är ju då vi kan slappna av och börja tro på oss själva. Och här kommer då min tes –  är det inte snarare lite halvdana vi bör vara mot varandra? Om vi verkligen vill förgylla någons dag, vill säga.

Ta den här tanken till er och känn hur allting löser sig: I en värld där den gyllene regeln verkligen gör nytta, möter dina medmänniskor dig i samma kläder som de hade igår. Det är vita skjortor med tomatfläckar, jeans utan moderiktigt riven kant nertill, glanslöst hår, en väska du inte är avundsjuk på och kanske till och med en mogen finne som ödmjuk dörröppnare. Samtalen kommer att handla om träning som sällan blir av, fuktskadade sommarhus, restaurangbesök som blivit något av en besvikelse, år av samlade sas-bonuspoäng som ändå bara räcker till 20 kr rabatt på KappAhl och medaljplatser man inte riktigt nådde upp till. När ni pratar om den gångna helgen kommer medmänniskor med koll på den gyllene regeln inte på något speciellt de gjorde och de missade ofta både invigningen och sista dagen av en fantastisk konstutställning man borde ha sett. Vänder du sedan ned blicken mot din smartphone väntar där dagens verkliga energi boost: Bildflödet i sociala medier. Vilken källa att hämta kraft ur: frukostar med färdigskivad formfranska och apelsinjuice från koncentrat, uteplatser utan kvällssol, halvgamla hundar på håriga plädar, barn i trotsåldern, selfies tagna snett underifrån och återträffar där alla lagt på sig några kilo.  Ren energi, mina vänner. Gyllene ögonblick av ren energi.

”Jaha!” Servitören har ställt sig som i givakt vid kortändan av vårt bord och hela hans väsen utstrålar otålighet.

”Jaha, då kommer jag med kvällens andra upplevelse: gårdsärta på tre vis – förvälld i sitt eget spad, lagd på smörad skida…” Tallrikarna sätts nu ned framför sällskapet som brister ut i nyfikna följdfrågor, men avbryts av servitören som med ett tydligt ”OCH…” visar att det alls inte är läge att kommentera än. Från skuggan bakom servitören lösgör sig nu en karottbärande ung man som med samlad uppsyn skedar en halv tesked grönt skum över respektive ärta. ”OCH… till det ett ärtskum på fermenterad ärta. Hoppas det ska smaka.” Det sista låter mer som ett hot riktat åt köket än omsorg om vårt välbefinnande och vi nickar stressat och försäkrar att vi alldeles säkert tror att det ska göra det.

När ärtan ätits upp slappnar vi av en smula men hinner knappt börja prata innan servitören är där igen och tar ut våra tallrikar. Han gör även detta på ett tydligt vis som liksom kräver vår hela uppmärksamhet. Vi tackar och tackar tills han med rak hållning marscherar ut mot köket.

Karottkillen närmar sig nu vårt bord igen och meddelar att vi ju valt ”Lilla måltidsupplevelsen”. Därför är det nu dags för huvudrätten. ”Har någon av er varit här förut?” undrar han. Det har vi inte. ”Då är det så att huvudrätten består av säsongens råvara. Vill man kan man komplettera med närodlade tillbehör. Vi brukar rekommendera två till tre tillbehör beroende på hur hungrig man är.” Mangrant beställer vi tre tillbehör var. Eftersom vi har beställt ”Stora dryckesupplevelsen” får vi både ett vitt och ett rött glas vin till, vilket till viss del dövar hungern. Vi börjar fatta upplägget.

Dags för finalen – sötad getmjölk från 4H-gård. ”Då!” Servitören harklar sig och tittar uppfordrande på oss igen. Vi tystnar. ”Då, kommer jag att ta in vinbonden som gjort vinet ni straxt ska få smaka.” En skäggig man från Järna, tassar fram till vårt bord och serverar ett maskrosvin som ska gifta sig perfekt med getmjölken. Vinbonden häller upp till ytspänning från en flaska utan etikett och med uppfordrande röst beordrar han oss att dricka. Det hela känns möjligen lite obekvämt, men fyller ändå en viss funktion. Vi fortsätter prata trots att getmjölken kommer in. Vi pratar vidare under avdukningen. Och vi hoppar över kaffet och går direkt på avecen.

Innan vi betalar beställer samtliga en årsprenumeration på getmjölk och maskrosvin. Sedan instagrammar vi från toaletten, dricksar generöst och går hem.

Våren skyndar långsamt, men jag är ännu senare och konstaterar att garderoben behöver ett lyft som inte är dammigt, noppigt, för stort, för litet eller svart. Sålunda grabbar jag ett magasin och tänka sig – jag har tur – det är ett alldeles färskt modenummer och på inte mindre än 20 sidor kommer man att i ord och bild berätta för mig hur våren och sommaren ska se ut 2017.

Redan på första uppslaget serveras lösningen: ”Solens färg är gul.” Sex bilder exemplifierar sommarens färg och även om det kanske inte är min självklara match rent hudmässigt, så tänker jag att visst – lite gult kan nog pigga upp. Känns skönt att veta vad som gäller ändå.

För att få fler bildbevis vänder jag blad och – hepp: ”Sommaren slår ut i blom.” Ok… fyra blommiga klänningar tar plats och möjligen är en och annan knopp gul, men intrycket är nog mest just blommigt. Jag bläddrar vidare till uppslag nummer tre som med viss emfas slår fast att ”Vitt gäller i värmen.” Uppslag fyra visar ”Grönt i gräset”, fem; ”Det händer med ränder” och så håller det på. Allt är tillåtet. Allt är trend och jag borde ju bli glad, men vad tusan – jag känner mig lite lurad.

När alla färger och material presenterats som ”sommarens måste”, följer en kavalkad av frimärksstora bilder från modehusens visningar på den internationella scenen. Om valmöjligheterna kändes onödigt många förut, löper de nu helt amok. Det är ”Hud, hud, hud”, ”Längden i fokus”, ”Sustainable City Cowboy”, ”Boho chick” och ”Mitt Afrika” hej vilt. Ingen klädskapare har pratat ihop sig med någon annan. Alla tar täten i en trend som ingen annan tänker följa.

Som läsare är jag här beredd att ge upp, men får ånyo hopp när nästa avdelning i tidningen har rubriken ”Moderedaktörens val”. Äntligen lite handfasta råd, tänker jag och är beredd att anteckna.

Det är då det händer. Allt blir svart. Byxor, klänningar, väskor, skor. Av catwalkens City Cowboy syns inte ett spår och endast med yttersta möda kan jag lokalisera ett örhänge med något som kan vara en gul pärla. De handplockade förslagen är ömsom små, ömsom over sized, blankt svarta så väl som nästan lite dammigt grå och ibland kommer de i ett noppigt material – en slags köpt proveniens. Det känns bekant på nåt vis. Jag vet inte, men det är lite som att titta in i min egen garderob.

Jag har fått en ny bonuscheck. 50 kr som jag kan ”unna mig det lilla extra” för, enligt Ica. Mina tankar går direkt till friterade fläsksvålar och Belgian Blue-kött. Bitsocker, processad mat och guldnougat i kilo-förpackning kommer också för mig, liksom besprutade äpplen från andra sidan jorden och vitt bröd med långt hållbarhetsdatum. Att hitta ”det lilla extra” i min närbutik är nämligen inte helt lätt, så jag tänker att det måste handla om det lite förbjudna. Det icke politiskt korrekta. Det där man skäms för.

Jag kan utnyttja mina 50 kr på apoteket också, berättar man. Där kan det lilla extra få lite mer tyngd: intimprodukter, nåt slemlösande eller nåt försiktigt laxerande. Regaine? Kanske till och med Regaine Forte?

Så här långt kommen i resonemanget känner jag att bonusen öppnar upp för en variation utan gränser. Ett fullt möjligt scenario är att fronta med både 10%-ig pastagrädde, 27%-ig mellangrädde och 36%-ig alt 40%-ig vispgrädde hemma i kylskåpet. Vegetariskt smörgåspålägg, till förvillelse likt mortadella, pockar också på uppmärksamhet i produktutvecklingens tassemarker. Vem vet när man får bonus härnäst? Det gäller att välja rätt.

Upprymd och fylld av en känsla av att allt är möjligt, bestämmer jag mig slutligen för ett inköp som känns rejält utanför inköpsboxen: apotekets återfuktande nattsockor. Den onaturligt instängda känslan är en sinnebild av ”det lilla extra” och jag vill omedelbart bli av med den. Men uppdraget är avklarat – bonuschecken har använts som den skulle.

Det blåser retrovindar över sociala medier. När ”här och nu” slutat inspirera och man även med filter har svårt att få till något överraskande av ett immande glas rosé, ja då letar vi fram de gamla fotoalbumen. De gamla albumen innehåller nämligen någonting alldeles eget och oslagbart attraktivt – evig ungdom. När vi tidigare visade vår lunch i det sociala flödet, lägger vi därför nu istället upp bilder på virila pappor så som de såg ut julen 1978. Vi gratulerar våra söner på 22-årsdagen genom att visa världen dem som oemotståndliga två och ett halvt. Tvåhundra mammor i svartvitt och 70-talsgult flimrar förbi i fb-flödet på Mors Dag. Och random skolkort från 1981 visas, mest för att, jaa… ?

Uppsvinget för Mors Dag är ett tecken i tiden. Den som trodde att den dagen försvann ungefär när folk slutade skicka julkort till förmån för massmail med bilder av icke upphovsrättsskyddade dörrkransar mm, hade fel. I år kunde även mycket gamla mammor hyllads med digitaliserade Instamatic-bilder på sociala plattformer de rimligen sällan besöker.

Vad är nästa hype? Kan vi se fram emot en revival av Anna-dagen – den dag då lutfisken ska läggas i blöt. Det är den 9:e december – en perfekt dag för gamla bilder på morföräldrar som skulle ha fyllt 100 år och alldeles säkert la lutfisken i blöt då det begav sig.

Eller är det namnsdagen som ligger bäst till? Nära nog 365 stycken – och då har jag ändå inte räknat varianterna av grundnamnen. Här kan vi börja rota rejält i våra arkiv och lägga upp bilder på späda barn och släktingar som gått ur tiden århundraden tillbaka och ändå är snygga, starka och imagebyggande. Ett bevis för att, inte det men vi, var bättre förr.

”Välkommen in från slasket”, hälsar taxichauffören och startar mjukt motorn. ”Idag kommer vi att köra Tegnérgatan upp, runda Tegnérlunden för att sedan ta oss över Barnhusbron och nå slutmålet, om det skulle passa?”

”Det låter toppen”, säger jag och tänker att här har vi en som gör det mesta av sitt jobb. Han påminner mig om den purser som ansvarade för kommunikationen ombord, en gång när jag flög till Visby. Stockholm-Visby är ju ingen längre sträcka och den här gången hade vi dessutom medvind, men lät detta hindra pursern att göra att gott jobb? Icke! Med den där lite sjungande valsångsrösten som de flesta som lärt sig någonting utantill men ändå vill vara trevliga använder, levererade han budskap som handlade det om en Atlantenflygning:

”Välkommen till denna ATR 72-500 som ska ta er till Visby. Under denna flygning kommer ni ha möjlighet att köpa kalla såväl som varma drycker där vi idag kan erbjuda både te, kaffe och också ett väsmakande vatten. Till våra passagerare som använder mjölk kommer vi att tillhandahålla sådan, liksom socker och färdigvikta servetter för den som önskar. Vi kommer alldeles strax ut med vagnen.”

Mycket riktigt. Blott sekunder senare promenerar pursern mittgången fram med sin vagn för att dela ut kaffemuggar med ena handen och samla in dem med den andra för att hinna med nästa budskap:

”Ja mina damer och herrar då har vi nått vår marschhöjd och börjat inflygningen mot ett soligt Visby där temperaturen just nu visar behagliga 16 grader. Vi ber er spänna fast säkerhetsbältena och räta upp stolsryggarna…”

Taxin svänger in till trottoaren och med ett servilt ”Då var vi framme, tveka inte att ringa vid frågor eller om du skulle ha glömt något i bilen. Taxinumret hittar du längst ner på kvittot…” öppnar chauffören min dörr och ställer sig liksom i givakt vid sidan om.

Jag tackar, tar min väska och går in mot ett möte som – tänker jag nu – inte ska handla om en text i en intern broschyr. Det ska handla om ett brandtal. Kanske för mänskligheten.

Jag befinner mig i provrummet i en butik med en medelålder som jag rejält drar upp, när två tjejer i 18-årsåldern ramlar in. Förväntningarna är något uppskruvade.

”Alltså jag är ledsen om jag lurade in dig här så att du hittade den här klänningen, för du kommer att passa SÅ BRA i den, säger den ena tjejen entusiastiskt. Alltså, jag KAN säga att du inte är snygg i den om du vill. Men du kommer att vara så ASSNYGG i den.”

Hon parkerar sig precis utanför det bås som den andra tjejen hoppar in i. Saloondörren smäller och smätter medan hon krånglar av sig väska och jacka och börjar ta på sig klänningen.

”Iiiiiiiih!” Skriet skär genom provrumstystnaden. ”Alltså GUD. VAD. SNYGG. DU. ÄR!”

Tjejen i provrummet tittar ut i en mycket tight, med glitter beströdd kornblå klänning som av någon anledning för tankarna till en mycket liten stjärtlapp ämnad för pulkaåkning.

”Alltså ursäkta MIG, men du är SÅ JÄVLA SNYGG!” Den kornblå kommer längre och längre ut för att ta allt mer självsäkra steg framför den offentliga spegeln. Hon undrar om klänningen inte är lite bar i ryggen? Med tanke på att den helt saknar rygg och faktiskt sidor också, är funderingen befogad.

”Alltså den sitter PERFEKT. Du ser precis ut som hon i New Girl. Du ska INTE ha en större storlek!” bestämmer kompisen och jag börjar oroa mig för att tjejen i det blå glittret verkligen kommer att köpa klänningen.

Smakrådet begår nu en räcka allvarliga fel:

Hon säger: ”Alltså det ser exakt ut som en GUCCI!” (Nej. Det gör det inte.)

Hon fortsätter: ”Alltså tror du att du kommer att tänka på den här om du inte köper den? Då MÅSTE du köpa den.” (Finns ingen sådan regel.)

Hon försäkrar: ”Alltså det där att den fäller glitter, det tänker man ju inte på.” (Jo. Det är det första man tänkte på.)

Flickan som nu dansar framför spegeln har i princip redan köpt klänningen men låter beslutet bekräftas av ännu ett feltänk:

”Alltså köper du den här, så måste du LOVA att inte använda den en utekväll vilken som helst. Du måste lova att du ska SUKTA efter den och låta den hänga där i garderoben tills det blir en riktigt viktig fest. LOVA!”

Ka-ching! Där satt den. Av någon märklig anledning är det detta som blir den köputlösande faktorn.

Tjejerna tar några snabba bilder och skickar ut dem över världen innan de betalar och går. Själv funderar jag lite över vad argument som ”användbar” och ”lika snygg till jeans” tog vägen. Inte för att de passade här, men ändå…

Jag försöker avrunda. Det ska vara vänligt, lagom kravställande, leda till en snar återkoppling, verka proffsigt, visa på en viss nivå av kreativitet, kännas personligt och ändå inte verka ansträngt. Så hur gör jag?

Det informella tonläge vi la oss till med efter Du-reformen, är inte så okomplicerat som man skulle kunna tro. Självklara avslutningsfraser som ”Med djupaste vördnad och undergivenhet”, ”Eder ödmjuke tjänare” och så småningom ”Men vänlig hälsning”, trängdes undan för undan bort av ”Vi ses när vi råkas”, ”Tjing!” och ”Ha en bra dag!”. Och som en direkt följd av denna uppluckring följde avarter som ”Tjenare italienare”, ”Kramis salamis” och ”Tack och hej, leverpastej!”. Några år senare är till och med dessa så pigga avslut museiföremål och vi väljer mellan tidsbesparande default alternativ med endast inlagt namn och adress, ”mvh”, ”/” eller helt enkelt bara en enda gemen initial.

Men nu vill jag vidare. Jag känner att det är dags nu. Om rörelser och företeelser i samhället i mångt och mycket bygger på trender och mottrender, borde det vara dags för någonting längre, kanske också mer personligt igen. Å andra sidan kanske inte trenden nått sin kulmen än och i så fall borde nästa steg bli något ännu mer avhugget. Så hur ska jag avrunda mailet? Jag väljer mellan en självutlämnande feberkurva i kombination med en aktuell pulsredovisning och ett fingeravtryck. Och mellan att helt enkelt bara låta mailet rinna ut i sanden och lämna några tomma rader som en möjlighet för mottagaren att själv avsluta mitt budskap. Badrumsskåpets svulstiga kvicksilvertermometer från tiden innan Du-refomen, avgör saken.

Även om sommaren varit lång och hösten färgglad kan man inte leva på Insta-bilder allenast, man måste jobba lite också.  Så jag unnar mig en löprunda – ett lätt sätt att lösa problem och nå nya höjder. Medan jag plöjer fram genom drivor av höstlöv lossnar tankarna från sina låsta positioner och bildar oväntat geniala lösningar. Det är lite av ett mirakel.

Redan efter ett par hundra meter hittar jag exempelvis ett fantastiskt samband mellan smådjur och en produkt jag jobbat med ett längre tag. Jag får till en formulering som saknar motstycke och vars slutkläm får mig att skratta högt. Det är på vippen att jag stannar för att anteckna, men samtidigt är det synd på en fin tid, så jag bestämmer mig för att en idé som är så bra, den kommer man ihåg.

Halvvägs i rundan trillar en romanidé på plats som en oväntad hole-in-one: En lavallergikers liv i 2000-talets Sverige! Det är ju rent märkligt att ingen skrivit om detta tidigare och att jag (här ökar jag takten rejält) har en unik inblick i ämnet!

Medan jag lurar på boktitel uppenbarar sig lite som en bonus en idé om vad det här blogginlägget ska handla om också: varför pulverkaffe så ofta är stöldmärkt, nämligen! Jag hittar tre bra exempel (alltid tre) för att belysa företeelsen och det återstår egentligen bara en rubrik, så är blogginlägget klart. Det känns riktigt bra – och angeläget! Jag ger mig själv en klackspark och ökar takten ytterligare.

20 minuter senare är både jag och Runkeeper nöjda. Den senare skickar till och med grattis-mail för ”smalaste löprunda i lätt terräng någonsin”. Jag känner att jag är värd en riktigt god middag, men först en liten summering. Hur var det nu? Nämen, alltså. Vad i… Jag gör några pendlande rörelser med armarna för att hitta tillbaka till känslan, men det är för sent. Vad hade dvärghamstrar med min globala kampanj att göra? Och stöldmärkt kaffe? Vad ville jag säga med det?

Som alla andra rus är joggingrundans eufori blott sken och villa. En kort känsla av suveränitet, det är allt. Desillusionerad sätter jag mig på en av parkens lavbelupna ekstubbar för att vila lite.

”Många år senare, inför hudläkaren, skulle copywritern påminna sig…”  Joo, jaa – det kanske kan vara inledningen till en efterlängtad generationsroman, trots allt.

Var det inte ovanligt länge sedan kvällspressen avslöjade en fullständigt normal åkomma som ”dold kvinnosjukdom”? Det triggar ju ändå köplusten rejält när trötthet eller snuva kan vara tecken på något livshotande för hälften av befolkningen. Men vem är väl jag att sitta här och klaga på löpsedlar? Bidra lite själv kvinna, tänker ni. Och ni har ju rätt. Hur svårt kan det vara? Man skulle ju t ex kunna vidga vyerna och lämna kvinnosjukdomarna …

Selektiv hörselnedsättning, kan vara dold manssjukdom. Nämligen.

Att prata länge och detaljerat om grannar den man pratar med inte känner, kan vara dold pensionärssjukdom.

Rädsla för att barnen inte äter skolunch, kan vara dold innerstadssjukdom.

Långt, gråsprängt och mycket tunt hår uppsatt i knut, kan vara dold flint, men också musikersjukdom.

Vill man korta ner löpet en smula för att få bättre effekt på långt håll, kan man gå direkt från åkomma till diagnos. Här behöver man inte vara rädd för att ta i, utan bör snarare släppa alla hämningar och helt sonika blanda och ge:

Full cykelmundering fast man bara ska cykla några meter, kan vara svamp i magen.

Överdrivet putsande av skor kan vara irriterad tjocktarm.

Solbränna kan vara bristsjukdom.

Närvaro på Blocket kan vara tinnitus.

Eller, i all sin bredspektriga enkelhet:

Frisk, kan vara sjuk.