Flygbussen från Arlanda hinner precis starta när chauffören knäpper på sin mikrofon och börjar tala. Hon hoppar över hygienfaktorn att önska oss välkomna ombord och går direkt på väsentligheterna. Med lugn, djupt nedtonad röst berättar hon att ”det har varit en mycket tråkig eftermiddag här i Stockholm”. Vi, som lämnat staden precis efter attentatet i Manchester, bereder oss på det värsta. Vad har hänt medan vi var i luften? Hur många har skadats? Kanske dött?

Busschauffören suckar och fortsätter: ”Trafiken har i princip stått stilla i båda riktningarna.” Vi passagerare tittar lite tveksamt på varandra. Vad ska komma? Är det en kedjekrock utan slut? Chauffören tar sats och med ytterligare en djupt sorgsen suck levererar hon: ”Fyra filer helt utan framkomlighet.”

Vad har hänt? Vi googlar, men ingenstans står att läsa om attentat, jordskred eller bussar som krockat.

Långsamt och tungt fortsätter chauffören sin sorgesång: ”Rusningstrafiken började redan runt lunch.” Sucken som följer är bedrövad. ”Jag kommer att ta den gamla vägen en bit här i början. (Tung suck, lite som om varken ord eller luft räcker för att berätta om situationen.) ”Men det kommer inte att hjälpa nämnvärt.” (Konstpaus eller gråt, det är oklart för oss passagerare.) Ni som behöver ladda era mobiler har uttag vid sätet. (Suck igen.) Längst ner vid fötterna. (Lite som om det väl var droppen, det sista som fattades – att vi skulle behöva böja oss ner.)

Kommer hon klara det här? Ska vi ta över? Finns det någon med busskörkort i besättningen? Behöver hon stöd? Samtalsterapi? Några av oss börjar fnissa okontrollerat, som man kan göra när situationen är svårt allvarlig. Andra sms:ar vilt. Ska de någonsin få se sina nära och kära igen? Lägg barnen. Ställ åtminstone in maten i kylen – här finns inget hopp om gemensam middag.

”Ja, vi får försöka ta oss igenom det här tillsammans.” Chauffören knäpper av micken. Men ångrar sig och lägger till: ”Det är en tråkig dag för Stockholm.”

Det hade kunnat vara slut här, men då glömmer ni att Flygbussarna även fraktar turister. Allt tas om igen, fast på bedrövad engelska. Någon av oss vågar oss på ett ”We shall over come…”

I svåra stunder gäller det att hålla ihop.