Ännu en realityserie har sett dagens ljus: Småstadsdrottningar. Och om inte måttet är rågat i och med detta, så råder väl ändå ytspänning. Får vi aldrig nog av programidéer där den enda röda tråden är att man hittat fem människor med någon slags vardaglig gemensam nämnare.

Det är ensamstående mammor på jakt efter en helt vanlig kille. Bönder som söker ett par extra händer i vardagslunken. Överviktiga medelålders par som kämpar för att sluta röka och kanske gå ner ett par kilo på köpet. Det är koncept där handlingen är i princip oväsentlig så länge deltagarna är beredda att bjuda lite för mycket på sig själva och location  är en camping, en stormarknad, en grillplats eller något annat man blir lite vardagsmatt av. Och framför allt – det pågår säsong efter säsong efter säsong.

Nu senast handlar det alltså om engagerade kvinnor som kämpar på i några av landets mindre kommuner. Inget fel i det. Men helt ärligt – jag kan ju lika gärna gå in till min granne, sätta mig i hennes kök och se hur hon försöker få ihop livspusslet en tisdag.

Jag vill vara tydlig med att det inte nödvändigtvis är verklighetsflykt av typen Hollywoodfruar omopererade till Canadagäss, jag vill ha mer av i tv-tablån. Och jag vet att det finns ett och annat välproducerat undantag. Men frågan måste nog ändå bli: Var är manusen? Var är regin? Var är inspirationen och visionerna? Är det en snickare som visar hur man pärlspontar in ett rör i en hallhörna, som står för dem?