På min väg till jobbet passerar jag Myrorna. Orkar man inte vänta med att få utlopp för sin givmildhet tills butiken öppnar, ställer man helt fräckt sin gåva utanför dörrarna. Det är icke tillåtet, men händer ganska ofta varför man finner sig snubbla in i både noppiga kavajer och katthåriga islandströjor om morgnarna. Eller, som idag, i en stor kartong cd-skivor.

Alldeles bortsett från att jag tycker att cd-skivor är mer ett utslag av städiver än givarlust, blir jag lite intresserad. För där, överst i högen, ligger två av mina absolut värsta öronplågor: Tina Turner med ”Simply the best”. Och UB40 med ”Red red wine”.  Hur ska Myrorna ens orka källsortera dessa sönderspelade vrak?

Så slår det mig att Sveriges Radios grammofonarkiv hotas av nedläggning. Nu vet jag ju, av plågsam erfarenhet, att just radio älskar de här skivorna, så det är förmodligen inte de som säljer ut. Men jag undrar ändå om man kan matcha de här två uppkomna behoven med varandra: Myrorna som fått Tina Turner på halsen och lyssnaren som snart inte kan be Kjell i grammofonarkivet att springa ner och leta efter ”Simply the best” längre.

Samtidigt tänker jag att det är ju helt märkligt att lyssnaren som älskar ovanstående plåga, inte har skaffat sig skivan själv än! Man har ljuva minnen till den. Men vill hedra sin högst närvarande man med den. Man tänker ta sig en svängom på köksgolvet när den väl spelas i radio – men man köper den inte. Nej, man väntar tills man får en slutsiffra som stämmer med ens eget telefonnummer och dessutom har den smala turen att komma fram till telefonslussen innan man äntligen får sina njutningsfulla minuter sönderspelad musik.

Mycket tyder på att den moderna människan helt förlorat förmågan att längta, vänta och se fram emot. Men det finns sannerligen uppfriskande undantag.