Jag går och lyssnar på en podcast med en person som berättar att hon är konflikträdd och jag tänker att det är nog jag också, och blir lite nöjd. Jag blir lite nöjd! Någonting säger mig att jag trots allt är ganska representativ. Man vill ju gärna ha en speciell diagnos, svänga sig med en etikett av något slag.

Jag tänker att det började med 1980-talets färganalyser. Det var där och då som vi sorterades in under årstid och blev tilldelade en säsong och en lämplig färgkarta. De starka karaktärerna blev ”vinter”. Jag blev ”vår”, en lott som innehöll mjäkiga nyanser med namn som vin, butelj och senap och som ärligt talat kändes lite som en besvikelse.

Några år efter färganalysen vaknade intresset för de inre diagnoserna. Plötsligt var alla laktosintoleranta, sockerberoende, glutenöverkänsliga och tålde inte rödlök. Det räckte inte längre med att vara närsynt. Man var även astigmatisk. Vid den här tiden kom fler och fler ut som dyslektiker också. Och många misstänkte sig ha ADHD eller ”någon annan bokstavskombination” – glatt och öppet. Det var också nu som ”har du gått i terapi?” blev en lika vanlig fråga i personporträtt som ”vad har du för utbildning?” Själv berättade jag gärna om min tid hos talpedagogen Ester, som skulle lära mig säga ”s” som barn.

På den här vägen är det. Den personliga tränaren tar hand om just dina muskler eftersom ingen annan har precis din svaga korsrygg i kombination med lite sämre kondis på måndagar. Frisören ger dig ett schampo som behandlar just ditt unika problemhår som liksom känns så färglöst så här års. Hudterapeuten ser just din problematiska kombinationshy Och Så Vidare.

Men tänk om vi övertolkar våra symptom en aning?

Tänk om de flesta mår dåligt av för mycket latte, tycker det är jobbigt när det är stel stämning, har svårt att stava till anglicismer, får torr hud på vintern och emellanåt funderar över döden . Tänk om det vi tror är så speciellt med just oss, egentligen är rätt allmängiltigt?