Om huruvida det är bra eller dåligt med långa semestrar tvistar de lärde. Kanske ska man dela upp veckorna och liksom Churchill med sin ”nyckelsömn”, vila upp sig snabbt och effektivt lite då och då istället? En sak står i alla fall klar – efter en lång semester har man ett helt annat tempo i kroppen. På gott och ont. Det är som om det lägger sig en hinna av gåsfett över den semesterbruna kroppen. Det spelar ingen roll att cafépersonalen jobbar som i slowmotion bakom disken, att de lägger plastfolie om tårtan mellan varje bit de ska skära upp, trots att vi är tre som ska ha samma sak, eller att kaffet nästan är kallt och lite grumligt. Man retar inte upp sig på att valnötspåsarna på landet-ICA ligger sorterade under ”bakartiklar” och bara finns i 50g påsar. Och man börjar vänja sig vid Ernsts inredningstips och kan till och med tänka sig att be sin man skära till någonting i koppar eller vira några snören runt en kvist. Allt rinner liksom av en. Man blir så förstående och vis.

Den här överseende klokheten är en smärre katastrof. Inte minst för en bloggare som ju liksom får sin näring i  de irriterande upptäckterna. Lägg där till det grymt fina väder den här sommaren bjudit på och som varken uppmuntrat sniglar eller mygg. Och alla bra sommarpratare – ja ni förstår ju. Så här kan vi inte ha det längre. Pågår det här länge till kommer vi inte ha någon som helst styrfart. Ingen förändring. Allt kommer att vara bra som det är.

Dags att utsätta sig för lite stress med andra ord. Några tidiga morgnar, trånga och lite hostande tunnelbanevagnar, envisa p-vakter, automater som inte fungerar, fel ljussatta provrum, tidningsrubriker om ”nya folksjukdomar” och människor som i största allmänhet inte beter sig som folk. Välkommen vardag – jag är redo!