Vad ska den nyfödda heta? Ja, förutom att den frågan ju måste besvaras med ”Ingrid”, känner jag att det finns betydligt viktigare namn- och nytt-frågor att diskutera. Sidan med samma namn, nämligen.

Varför tog DN inte chansen när de hade möjligheten? Hur kommer det sig att man inte gjorde om eller kanske helt tog bort tidningssveriges märkligaste sida, när man ändå förnyade resten av tidningen? För er som inte tänkt på Namn&Nytt på länge, kan jag säga att det handlar om en osannolik kombination av ordvitsar, ”ur barnamun”, läsarnas egna bilder, pennteckningar, svårbegripliga kåserier och emellanåt en och annan indignerad insändare. På en av tidningens bästa platser, notera! Det som gör den här sidan så extra märklig är att ingenting hålls ihop. Det är som vattentäta skott mellan de olika delarna och helheten lyser totalt med sin frånvaro. Kanske ska man läsa den ofta för att komma in i det? Efter några veckors Namn&Nytt känns det kanske hemtamt med signaturer som Snillet, avslut som ”tycker Emmy” och kåsörer vars namnteckning jag inte kan tyda. Men för mig, som sällanköpskund, är till och med titeln svår. Namn&Nytt. Vilka namn? Var är det nya?

Om tidningssveriges sentimentala rekord hålls av Namn&Nytt,  hittar vi tv-sveriges motsvarighet i ”Har du hört den förut?”

Skojar ni?! Klart att vi har hört den förut. I tjugo år, närmare bestämt. Kanske mer. Det är så mycket som är märkligt med det här formatet att man knappt vet var man ska börja. I programmets begynnelse satt trubaduren Ewert Ljusberg vid öltunnorna och berättade roliga historier ur skägget, på gröt-mål. Tjugo år senare svingar Elsa Billgren ölbägaren medan Arne Weises son drar en bondkomisk anekdot som det skrattas åt både före, under och efter poängen. Hur mycket har de druckit innan kameran slogs på? Finns den här puben på riktigt? Finns den roliga historien som företeelse fortfarande kvar? Finns Arne Weises son? Och finns det publik till det här programmet? Sist men inte minst: vad kommer härnäst? ”Anslagstavlan” med Eric Saade?