Uncategorized

Min dag.

En så konstig dröm: Jag sitter vid ett bord med fyra andra personer som känns bekanta men som jag inte kan placera. Det är Min Dag och jag har dukat med yoghurt, valnötter, fruktsallad och gott kaffe. Så börjar jag berätta. Om hur jag stegade rakt in på RMI Berghs trots att mina föräldrar tyckte att jag borde satsa på ”ett riktig jobb”. Hur jag var yngst i klassen (jag säger inte ”underbarn”, men det ligger i luften). Jag släpper några namn som Christina Knight och Per Aronsson och mitt bordssällskap nickar imponerat, väl medvetna om att deras dag, då allt fokus ska ligga på dem, snart kommer.

Menar du att du var med och tog fram We are Family-konceptet med alla kändisar? säger någon när vi kommit in på konkreta framträdanden. Ja, man fick ju kastas in i jobbet direkt, säger jag. Det var ju så det fungerade då. Det här var ju på den tiden det åts fredagslunch uppflugen från La Rochelle, berättar jag. Jag får nästan en tår i ögat när jag tänker på det och förlorar mig i detaljer om ostron som dött någonstans på flyget och kammusslor som budats upp med Ryska Posten. Det är ju länge sedan. Landet var uppdelat i en Brindforsdel och en övrig del. Aldrig möttes de två. En man med långskaftade handskar kom och vaskade silver ur mörkrummets framkallningsvätska. Göteborg fanns inte.

Vi sitter en stund och begrundar det jag sagt och jag ska precis be folk att samlas om en timme för att tillsammans brainstorma över en påhittad pitch, när någon klingar i sitt glas.

Personen i fråga reser sig och säger att jaa Helena, nu är det min tur.

Va? Redan?

Jag tänkte tolka en kund, som du har jobbat riktigt mycket med, fortsätter hon. Men den lika plötsliga som kristallklara visshet som kännetecknar just drömmar förstår jag att jag inte alls är med på ”Stjärnor på Slottet”, utan att jag sitter i ”Så mycket bättre”. Tjejen som nu har kameran riktad mot sig, ja hela bordets fokus, plockar upp bilder på en dansande björn i kedja och visar hur den får personifiera min uppdragsgivare på det mest nyskapande sätt. Hon visar den ena besynnerliga enheten efter den andra och alla runt bordet är med på noterna, applåderar, skrattar och ser närmast nyfrälsta ut.

Men va f… Vad hände? Hur blev det så här? Det var ju min…

Efter det bejublade framträdandet ligger det förväntan i luften och jag känner att stunden trots allt kräver att jag torkar en inbillad tår medan jag med framsträckta händer reser mig och går mot min tolkare för att krama henne. Jag bedyrar att jag känner mig djupt hedrad, något jag sedan upprepar i kameran i en direktintervju efteråt. Gud vad bra det var, säger jag och lägger till nåt om att vi nog kommer att umgås i framtiden, kanske göra nåt projekt ihop. Det sista jag minns är att den dansande björnen seglar upp på någon slags topplista över svenska folkets mest nedladdade reklamfilmer.

Sen vaknar jag. Och ja, lite trött är jag idag. Det måste jag erkänna.

Annonser
Standard

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s