Kungafamiljen går igenom en jobbig period. Glansen är inte vad den en gång var och man börjar fråga sig vad allt ska vara bra för. Finns det någon uppsida med att vara majestät, undrar de. Och jag säger till dem att det finns alltid de som har det värre och man vill inte byta med nån. (Jag brukar säga så, både för att det ger en något att tänka på och för att det faktiskt är sant.) Det finns ju bra saker med att vara majestäter också, påminner jag.

Finns det? Säger kungen. Han kan inte hitta något. Drottningen håller med och visar på en tråd på nätet som hon tycker förminskar henne.

”Hur lång är drottning Silvia?”

”Hon är väl 165 cm”

”Har hört att hon bara är 150 cm men kan det verkligen stämma?”

”Ja det är hon. Silvia är ca däromkring.”

”Vaddå? 150 eller 165 cm”

”Hon går till axeln på en som är 169 cm. Min mor nämligen.”

”Fotograferna gör ju närbilder så att man får intrycket att de är stora. Jag träffade Björn Kjellman en gång och blev förvånad över att han inte var längre.”

Kom igen, säger jag. En fördel finns och den väger upp en hel del: Erkänn, ingen av er har någonsin fått en dålig plats på ett framträdande. Kungen har aldrig suttit bakom en pelare. Drottningen har aldrig hamnat bakom en lång man som envisas med att lyfta upp sin flickvän på axlarna. Madeleine har aldrig tvingats konstatera att hon bara sett en artist på storbildsskärm. Carl Philip har aldrig behövt lägga en halsduk på stolarna bredvid sin plats för att markera att de är upptagna och sedan försökt se avslappad ut fastän hundra personer dödar honom med blicken. Victoria och Daniel har aldrig delat upp sig så att en i sällskapet suttit långt bak och en  mycket högt upp. (Här protesterar Daniel och menar att han fick ståplats rätt länge.) Och ingen av er behöver komma timmar innan föreställningen börjar för att det blir fullt annars.

Kungen ljusnar och får det där förtjusta utseendet som han kan uppbåda när han känner sig nöjd.

”Nä vad säger du Silvia, Justin Bieber den 23:e? Du kan sitta på mina axlar.”