Såna här dagar måste man skänka en tanke till dem i Pajala. Hur står de ut? De gnager på resterna av en allt mer pärlemorskimrande julskinka, som alla andra. De vattnar sin barrande gran, som alla andra. De sopar fnas från insidan av valnötsskal, som alla andra. Men dessutom. Dessutom gör de det i fullständigt mörker. Klockan 10.24 får de en liten strimma hopp. En normal Pajalabo hinner precis slinka in på Panini eller gå ut i snön med soporna under solnedgången, bara för att upptäcka att det är mörkt igen 12.39. Hur blir man som människa då? En Perstorpsbo exempelvis, lever ju i himmelriket i jämförelse. Sol ända till kvart i fyra. Vi talar möjlighet att eftermiddagsfika med kompisar utan levande ljus. Kanske inte ens behöva tända skrivbordslampan före lunch. Det är ju ett helt annat utgångsläge. Man kanske till och med kan planera för en aktivitet efter jobbet? Man kanske kan gå ut igen, efter det att man har kommit hem?! (Lev er in i känslan!)
Och rent språkligt: Man förstår ju att en nyfödd i Perstorp kan se fram emot oceaner av tid att bre ut sig i långa sävliga utläggningar om vad det vara månde. Medan en hårt hållen Pajalabo snabbt får lära sig att ett kort “jo”, på inandning, är ungefär jämt upp vad man hinner med innan dagen är slut.
Sittandes i ett snölöst Stockholm blir man nästan lite förbannad. Varken Pajalas snö eller Perstorps ljus. Bara ett grusigt, vått mörker från 15.01 till 08.45. Och då har det ändå vänt.