Vad hände med Karius och Baktus? Och när flyttade Frätus och Slipus in? Veckans nyhetsbomb får grundvalarna i svenska hem att skaka. Det är farligt att dricka juice, SPECIELLT om du borstar tänderna inom en timme efter intagandet. För den som tycker att frukost och juice ligger lite i samma härad, känns det här lätt schizofrent. Lite som om det skulle vara farligt att schamponera håret, speciellt om du tänker skölja ur schampot sen.

Men tandhygien har avgjort blivit mer komplicerat.

Ta bara själva tandborsten. Det som började som en trevlig valmöjlighet mellan Mjuk, Medel och Hård har totalt löpt amok. Medan resten av det inhandlade smälter i kundvagnen försöker jag att hitta en tandborste som känns rätt för just mig. Flexad topp, ledad hals, med eller utan tungskrapa, dubbat grepp, centrerad dynamik, ergonomisk fysionomi, litet, medel eller stort huvud? Och då har jag inte ens kommit till färg och mönster.

Jag försöker få tips av killen som lossar en pall balsam i hyllan bredvid. Han skrattar menande och pekar på en tandborste med skaft av ett kvinnoben. Jag lägger det tacksamt i korgen, men inser att jag bara kommit halvvägs.

Dags för tandkrämen. Man tror att man vet vad man vill ha, men man finner sig behöva ta ställning till om huruvida man vill ha bättre andedräkt, en fluorboost, kariesbekämpning, bländvita tänder, skonsam tandhalspolering eller en dekokt av alltihop. Det sista är en tandkräm fylld av små olikfärgade bubblor där allt ovanstående ingår samt några gröna prickar med oklart, men revolutionerande innehåll.

Jag lämnar affären med mitt kvinnoben och den prickiga tandkrämen i kassen. På vägen ut passerar jag en labbrocksklädd kvinna som säljer spirometerliknande produkter på löpande band.

”Syralås! Installeras på tandborsten så att den inte går att rubba förrän din andedräkt är fri från sura substanser.” Hon ler med genomskinliga, mycket korta tänder och tillägger när hon ser hur jag tvekar. ”Jag önskar att jag hade haft en själv.”

Veckor har gått, men jag kan inte riktigt glömma löpsedeln med budskapet: ”Din gångstil kan avslöja om du kommer att drabbas av Alzheimers.” Jag vågade aldrig läsa hela artikeln, men redan löpet fick mig att misstänka att min snabba, lite småspringande stil skvallrade om förvirring och minnesförlust. Jag menar det finns ju till och med ett ordspråk som lyder: det man inte har i huvudet får man ha i benen.

Det är illa nog att ha en plågsam sjukdom väntandes runt hörnet. Att alla nu kan se och ge diagnosen medan de fikar längs min väg till jobbet, gör det riktigt eländigt. De dagar jag inte cyklar försöker jag därför att ta mig fram förtäckt. Jag går extremt sävligt på måndagen, med höga knälyft på tisdagen, rejält sexuellt utmanande på onsdagen och gravt haltande med släpande vänsterfot i blått skoskydd på torsdagen. På fredagarna studsar jag fram med hoppsasteg.

Det är möjligt att någon tänker bipolär sjukdom, krigsveteran eller uppmärksamhetsstörning. Det är till och med möjligt att en och annan drar paralleller med den stackars kvinna som vandrar blek och hest skrikande om Gud längs Drottninggatan om dagarna. Det är risker jag får ta. Diagnosen Alzheimers lär de förbipasserande i alla fall inte ställa i första taget.

Man vet att man inte har några problem, för det finns alltid de som har det värre.

Man tycker ändå att man har lite problem, för det är faktiskt väldigt tomt i garderoben när temperaturen sjunker under tian.

Men så kommer dagen när alla ovanstående resonemang känns futtiga. Dagen när Problemet står framför dig i sin mest Nakna och Skrämmande form: Din vanliga pumptvål är en bakteriehärd.

Världen stannar till för en sekund. Livet passerar revy och man ser hur barnen, kanske under flera års tid, har använt pumptvålen intet ont anande. Man har ställt fram pumptvål efter pumptvål på gästtoaletten. Köpt till landet. Låtit en stå i köket. Man trodde att alkohol, narkotika och könssjukdomar var vad man skulle fokusera på infomässigt. Man har levt i en lögn.

För i Sveriges kanske just nu mest skrämmande reklamfilm visas i slowmotion hur bakterierna hopar sig – inte bara på din pumptvål lite var som helst– utan just på själva pumpen. Precis där vi ju alla, inte minst oskyldiga barn, trycker, tar och pressar våra oskyddade händer!

(Att man sedan, i direkt anslutning till trycket, tvättar händerna med just tvål går avsändaren inte in på. Nej, lösningen är Dettol, en automatisk tvålhållare som liksom droppar rengöringsmedel utan att du behöver nudda förpackningen. En sk no-touch.)

Skärrad och uppskrämd går man på darrande ben till sängs för att invänta sotdöden redan nästföljande morgon. Med sina sista krafter skriver man en lapp som man lägger på sin respektives huvudkudde. ”Väck mig när du kommer hem, vi måste prata.”

Vissa saker är svåra att förhålla sig till. De är liksom både de lux och väldigt, väldigt deppiga.

Orkidéer tex. Exklusiva, rara, till och med fridlysta. Och samtidigt de mest torftiga krukväxter man kan hitta. På vilken mataffär som helst dessutom. Det finns knappast ett kontor, inte ett väntrum, inte en receptionsdisk där det inte står en insomnad orkidé och väntar på bättre tider. Eftersom ingen på ett kontor någonsin har ”vattna” i sin uppdragsbeskrivning, kan väntan bli både lång och dammig. Till sist finns det ingen som helst hula-hula-känsla kvar i krukan, bara ett torrt rotsystem att flytta på när man ska vädra.

Cornelis Vreeswijk. Kan vara den alldeles fantastiskt begåvade singer-songwriter som dog alldeles för ung. Men – hepp – kanske också det värsta man kan höra på tunnelbanan, tolkad av en rödbrusig, gråtmild farbror som med en olycklig kombination av tyngdlagen och obefintliga magmuskler lutar sitt pussiga ansikte närmre och närmre ditt eget, sluddrandes: ”… från Öckerö loge hörs dragspel och bas…”

Och så ”Ultramild, creamy, rich, dermatologically tested soap” på offentliga toaletter. Man blir glad över att någon både tänkt och bjudit till. Det låter ändå lite lyxigt. Men samtidigt vet man att vad man egentligen har att göra med, är en bulkvara. Påfylld i intilliggande städskrubb, utspädd med Universal Rengöringsmedel och kaustiksoda samt utplacerad att användas på egen risk. Att tvålen är ”dermatologically tested” berättar hursomhelst ingenting om vad testet kom fram till: sträva, uppluckrade händer med doft av engelsk dam och operationsbord.

Han gör två vändor in i konferensrummet innan han gör oss sällskap. Först pratandes i telefon och urskuldande viftandes åt oss. Sedan mitt i ett avslut: ”Du, jag måste in i ett möte nu…”. Han sätter sig vid kortsidan av bordet, lutar sig fram, sätter fingertopparna mot varandra och tittar på oss som om vi var en teaterföreställning och han dess regissör. ”Vad många ni är!” utbrister han. ”Vilka är ni?”

Mot bakgrund av att vi blivit inbjudna till mötet, känns det lite märkligt att behöva svara på frågan. Men vi presenterar oss, det gör vi.

Håret är rufsigt, t-shirten trasig och något som kan vara saltstänkt solbränna pryder hans panna. Han drar en hand över skäggstubben.

”Få se nu, vilken dag har vi en dag som idag?”

Han har varit på semester. Han är utvilad men ändå förvirrad, säger han. Han är full av lust att skapa storverk, men han har inte riktigt koll på de små detaljerna. Hur har VI haft det?

Vi försöker dra oss till minnes hur vi hade det i juli men det känns långt bort. Någon minns att de varit på landet. Någon annan mumlar något om en båttur.

Ska vi sätta igång nu kanske?

”Hörrni, ni kan väl berätta era tankar först…? Vill ni ha kaffe, förresten? De här bullarna ska väl ingen ha bakat förgäves va! Har vi råd med så här stora bullar, Eva?”

Med en gäspning lutar han sig tillbaka i stolen, väger på den och svarar: ”Mitt i möte! Du, jag ringer upp dig om femton…” till nån som ringer. Så knäpper han händerna bakom huvudet och tittar upp i taket.

Han lyssnar på vår idé i exakt fyra minuter innan han med en smäll låter stolen stå på alla fyra igen.

”Får man tycka nu? Eller…?”

Visst.

”Alltså jag hör vad ni säger. Men så här tänker jag: Ingen. INGEN har tagit stapeldiagrammet! Vi ska dominera där. Vi ska ÄGA stapeldiagrammet. Känn på den.”

Någon av oss tänker om beträffande bullen och skär noga en halv bit.

Framför oss sitter en man i webbsvängen. En man i sina bästa år. Hade det varit en kvinna hade hon tagits för inkompetent, berusad eller aningen dement.

Det fanns en tid när jag brukade planera mitt Sommar-program medan jag gick till jobbet. Låtar, anekdoter, inledningar. Kanske också ett och annat avslut. Men parallellt med att tiden i ugn för en lasagne och seten i pingis blivit kortare, har också mina funderingar tagit en mindre och lite mer lätthanterlig form och jag ägnar mig numera mest åt att fundera över den populära intervjufrågan: dold tallang?

Som bloggare, fb-användare och Instagrammare är det en tillräckligt stor utmaning. Det är inte bara det att man ska hitta en tallang att skryta om. Den ska vara dold också, komma som en överraskning och ge en aha-upplevelse. I ett slag faller därmed allt som har med laga mat och lägga upp det snyggt på en tallrik på ett vackert bord, bort. Även färdigheter som att hitta svamp, jaga mördarsniglar, odla sallad, jogga och allt annat jag redan låtit www veta.

Det slår mig att i dagens transparenta värld är dold tallang kanske den svåraste frågan av dem alla. Jag får sänka mina krav ytterligare och dagdrömma om en enklare skjutjärnsfråga helt enkelt: Dryck? Ja.

Jag tänker på den där klottraren med tourettes i Djursholm. Han som bara hade stationsskylten vid Djursholms Ekeby att tillgå när han drabbades av ett skov och bara var tvungen att klottra något underlivsrelaterat på allmän plats. Det är så rörande på nåt vis. Jag ser framför mig hur han står där en händelsefattig kväll och försöker bilda provocerande ord av det enda han har att tillgå. Men det vill sig inte. Förutsättningarna är usla, underlaget bristfälligt, livet är inte en film. Till slut tar han ändå sin sprayflaska och stryker över hela Djursholm och större delen av Ekeby. Utifrån k-et bygger han sedan vidare med noga sprayade versaler: ”NULLA”.

Hur ofta spelar du Bingolotto? Aldrig, någon gång/år, någon gång/kvartal, varannan vecka eller dagligen? Sifo är nyfiken och jag är väl lite nyfiken jag också, så jag sätter igång att svara på de ändlösa frågorna. Aldrig, svarar jag. Det är rutan längst till vänster.

Hur ofta spelar du Dagens Dubbel? Harry Boy? V4? V64? Aldrig, aldrig, aldrig, aldrig. Det är en väldig massa aldrig i en Sifo-undersökning. Jag börjar nästan undra om jag missat något i livet. Större delen av det, om jag ska vara ärlig.

Människors intressen är olika, fortsätter Sifo. Hur stort intresse har du för Mode, Bussresor, Jämställdhetsfrågor, Energisparande, Krukväxter, Astrologi…? Jag kryssar genomtänkt men allt mer desperat. Mode eller jämställdhet? Det är lite som när man skrev i någons Mina-vänner-bok och under rubriken ”Jag avskyr:” svarade ”Krig och Sparrissoppa”. Och Energisparande… är det ens ett intresse? Den som kryssar högsta betyg på den blir ju svårplacerad en middag i alla fall.

Nästa fråga gäller mitt tidningsläsande. Jag längtar efter en ”om du svarat nej på denna fråga, gå till sidan 99”, men det kommer ingen sån. Därför finner jag mig kryssa nej i ändlösa rutor rörande frågor om huruvida jag läser GP. Läser jag GP regelbundet? Nej. Men läser jag GP tisdag regelbundet? Nej. Läser jag GP motordelen? Nej. GP onsdag? Det kan inte komma som en överraskning för någon att jag inte läser GP Skärtorsdag, radio/tv-delen regelbundet heller, men jag svarar ändå ett tydligt nej på den frågan också.

Så där håller det på, sida upp och sida ner. Som en liten otippad refräng kommer då och då en fråga om mitt förhållande till golf. Alltid med den förklarande parentesen att det inte handlar om minigolf. (Ska jag ta illa upp?)

Ingen fråga är för liten för att nagelfaras och styckas upp i tolv nyanser av svar. En gång skojar jag till det och säger att jag lyssnar på radio P4 i bilen, tisdagar 12-14. Men annars håller jag mig till sanningen.

Men även mitt tålamod har gränser och när man ber mig dra mig till minnes hur min senaste tv-kväll avlöpte kanalmässigt – i 5-minuterspass – känner jag ändå att jag fått nog. Menar de allvar? Är det ens rimligt att tro att någon kan svara sanningsenligt på det här? Jag är inte ens säker på vilka kanaler jag har!

Sifo borde avgjort ta sig en funderare på underlaget till sina studier. Vilka orkar/har tid/förstår/vill svara på 1000 snarlika frågor?  Jag, några understimulerade pensionärer och Rain Man?

Den spanska skogssnigeln är inte ensam om att höra hemma i ett annat klimat än det svenska. Luftkonditioneringen på ett mellansvenskt kontor, känns också fullständigt mal placé när man suttit några minuter bredvid utblåset. Här har man jobbat i veckor på den perfekta överarmen, tränat biceps, jobbat upp en gyllene hudton, införskaffat moderiktiga linnen – till vilken nytta? Det är inte de 15 graderna ute som är hotet mot humöret. Det är den permafrost som råder inne! Lammullströjor i sommarfärg förslår inte. Här krävs dunjackor, halsdukar och torgvantar för att skrivbordspersonalen ska kunna göra sitt jobb.

Det slår mig att vi svenskar försöker leva någon annans liv. Det behövs ingen luftkonditionering i Sverige. Sluta låtsas. Kan vi inte vara överens om att Sverige är Sverige. Vi kan inte både plocka trattkantareller i oktober och sitta ute och hinka romdrinkar. Vi kan inte både ha Vasaloppet och servera gazpacho på luncherna. Vi får nöja oss med små grodorna på årets ljusaste dag och inte låtsas att vi också har klimat för salsa och zamba. Vi är ett land byggt av vått ylle och fetvadd, ärtsoppar och varm punsch. Vi ska inte ha iskall luft rätt i ansiktet när vi jobbar. Har jag gjort mig förstådd?

Varje hel och halv timme trillar det in en solbränd medarbetare klädd i en personlig blandning av trekvartsbyxor, holkärm, solclips och avflagat nagellack. Samma procedur upprepas: välkomstkramen, snabbgenomgången av diverse resrutter, regnmängder, myggbestånd och solnedgångar och när allt är avhandlat – en spänstig gång till skrivbordet.

Vid skrivbordet är det städat, fint och lika tomt som i medarbetarens utvilade hjärna. Under semestern har städfirman löpt amok och polerat det med fett, halt polermedel och mapparna med Extra Viktiga Pågående Projekt har halkat ner och ligger farligt nära papperskorgen. Städfirman har på eget bevåg även lagt firmans alla visitkort på just medarbetarens bord. När han börjar sortera bland dem är han osäker på om Erik Tibeus på Viral AB är en kund eller en leverantör. Om Annika Henks på Rinex är någon han borde kontakta för en lunch eller om hon är receptionistens öronläkare.

Med upptagen blick startar medarbetaren nu sin dator och börjar kasta mail. De flesta mailen har helt uppenbart passerat bäst-före-datum och kan kastas utan tveksamhet, många var helt poänglösa redan när de kom och kan gå samma väg, medan några är reply på reply på replymailet och därför svåra att ta till sig med en solsvedd hjärna. Sådana mail kastar medarbetaren lättast om han blundar. Så har det liksom aldrig hänt.

”Joorå, så att…” säger medarbetaren till sig själv och tittar på klockan. ”Så var man igång.” Det är många trådar det ska dras i, möten som kändes lovande där innan semestern som ska följas upp, kontakter som sitter och hoppar av otålighet över att just medarbetaren ska höra av sig och erbjuda sina tjänster. Det är fullt upp och en himla tur att han kom in helt enkelt.

”Joorå, så att…” Medarbetaren konstaterar att han behöver köpa frimärken också.

Men först en tidig lunch.