Han gör två vändor in i konferensrummet innan han gör oss sällskap. Först pratandes i telefon och urskuldande viftandes åt oss. Sedan mitt i ett avslut: ”Du, jag måste in i ett möte nu…”. Han sätter sig vid kortsidan av bordet, lutar sig fram, sätter fingertopparna mot varandra och tittar på oss som om vi var en teaterföreställning och han dess regissör. ”Vad många ni är!” utbrister han. ”Vilka är ni?”

Mot bakgrund av att vi blivit inbjudna till mötet, känns det lite märkligt att behöva svara på frågan. Men vi presenterar oss, det gör vi.

Håret är rufsigt, t-shirten trasig och något som kan vara saltstänkt solbränna pryder hans panna. Han drar en hand över skäggstubben.

”Få se nu, vilken dag har vi en dag som idag?”

Han har varit på semester. Han är utvilad men ändå förvirrad, säger han. Han är full av lust att skapa storverk, men han har inte riktigt koll på de små detaljerna. Hur har VI haft det?

Vi försöker dra oss till minnes hur vi hade det i juli men det känns långt bort. Någon minns att de varit på landet. Någon annan mumlar något om en båttur.

Ska vi sätta igång nu kanske?

”Hörrni, ni kan väl berätta era tankar först…? Vill ni ha kaffe, förresten? De här bullarna ska väl ingen ha bakat förgäves va! Har vi råd med så här stora bullar, Eva?”

Med en gäspning lutar han sig tillbaka i stolen, väger på den och svarar: ”Mitt i möte! Du, jag ringer upp dig om femton…” till nån som ringer. Så knäpper han händerna bakom huvudet och tittar upp i taket.

Han lyssnar på vår idé i exakt fyra minuter innan han med en smäll låter stolen stå på alla fyra igen.

”Får man tycka nu? Eller…?”

Visst.

”Alltså jag hör vad ni säger. Men så här tänker jag: Ingen. INGEN har tagit stapeldiagrammet! Vi ska dominera där. Vi ska ÄGA stapeldiagrammet. Känn på den.”

Någon av oss tänker om beträffande bullen och skär noga en halv bit.

Framför oss sitter en man i webbsvängen. En man i sina bästa år. Hade det varit en kvinna hade hon tagits för inkompetent, berusad eller aningen dement.