Jag går och lyssnar på en podcast med en person som berättar att hon är konflikträdd och jag tänker att det är nog jag också, och blir lite nöjd. Jag blir lite nöjd! Någonting säger mig att jag trots allt är ganska representativ. Man vill ju gärna ha en speciell diagnos, svänga sig med en etikett av något slag.

Jag tänker att det började med 1980-talets färganalyser. Det var där och då som vi sorterades in under årstid och blev tilldelade en säsong och en lämplig färgkarta. De starka karaktärerna blev ”vinter”. Jag blev ”vår”, en lott som innehöll mjäkiga nyanser med namn som vin, butelj och senap och som ärligt talat kändes lite som en besvikelse.

Några år efter färganalysen vaknade intresset för de inre diagnoserna. Plötsligt var alla laktosintoleranta, sockerberoende, glutenöverkänsliga och tålde inte rödlök. Det räckte inte längre med att vara närsynt. Man var även astigmatisk. Vid den här tiden kom fler och fler ut som dyslektiker också. Och många misstänkte sig ha ADHD eller ”någon annan bokstavskombination” – glatt och öppet. Det var också nu som ”har du gått i terapi?” blev en lika vanlig fråga i personporträtt som ”vad har du för utbildning?” Själv berättade jag gärna om min tid hos talpedagogen Ester, som skulle lära mig säga ”s” som barn.

På den här vägen är det. Den personliga tränaren tar hand om just dina muskler eftersom ingen annan har precis din svaga korsrygg i kombination med lite sämre kondis på måndagar. Frisören ger dig ett schampo som behandlar just ditt unika problemhår som liksom känns så färglöst så här års. Hudterapeuten ser just din problematiska kombinationshy Och Så Vidare.

Men tänk om vi övertolkar våra symptom en aning?

Tänk om de flesta mår dåligt av för mycket latte, tycker det är jobbigt när det är stel stämning, har svårt att stava till anglicismer, får torr hud på vintern och emellanåt funderar över döden . Tänk om det vi tror är så speciellt med just oss, egentligen är rätt allmängiltigt?

Det står en man utanför fönstret. Eller står och står, på lätta men dubbade fötter hoppar han mellan hängrännor och takkupor som en glad fyraåring lekandes inte-nudda-mark. Precis som dagisbarnet har han reflexväst, och det är han inte ensam om, för utvecklingen för gröna reflexvästar har gått spikrakt uppåt de senaste åren. Vad som började som ett yrkesplagg för vägarbetare, tog vägen via poliser och gatustädare, för att så småningom känneteckna barngrupper på väg till parker, har idag landat hos vilken privatcyklist, vilken joggare och vilken hundägare med ekipage som helst. Och i morse – imorse så jag en Helt Vanlig Kvinna promenera på Drottninggatan iklädd ullrock och reflexväst. Då ska man komma ihåg att Drottninggatan är en gågata. Där någonstans har väl försiktigheten passerat gränsen för vad som känns riskmässigt troligt i alla fall.

Ser man i backspegeln är denna riskminimering dock en trend på vilken den promenerande kvinnan förmodligen inte är kulmen. Tvärtom tror jag att vi kan förvänta oss en försäljningsökning för exempelvis pannlampor framöver. Från att ha suttit på enstaka nattorienterare kommer pannlampan att återfinnas på var och en som tar sig fram på gator (och torg) efter mörkrets inbrott. Och har väl pannlampan fått fäste är snart halvljus och, varför inte, blinkers på ingång. Vi kan se fram emot gångtrafikanter som iklädda reflexväst och pannlampa blinkar när de ska svänga vänster in i en butik. Flanörer som gör stopptecken när de stannar till på en trottoar. Eller, för den som vill vara på säkra sidan, en röd lampa som tänds när du saktar ner. Inomhus tror jag på krockkudde i datorn för alla som jobbar övertid. Reflexvästen är bara början.

Aldrig trodde jag väl att jag skulle sakna uttryck som ”fånga dagen” eller ”lev i nuet”. Men den framtidsfrossa som drar genom medierna just nu får mig uppenbarligen helt ur balans. Under julhelgen kunde vi läsa att våra barn kommer att bli sisådär 104 år i genomsnitt och nu i veckan konstaterade någon att den människa som kommer att få uppleva sin 150-årsdag förmodligen redan är född.

Det här är ju fantastiska nyheter! Eller? Är det bara jag som blir lite stressad?  Jag har ju jätterynkiga händer. Tänk om jag inte alls blir så där gammal? Vad säger det om mig då?!

Det är ju uppenbart att någon vet nåt som jag själv missat, så jag googlar på ämnet. Och jajamensan,  kostrådgivare, åldersvetare, genforskare, hälsoprofeter, fettvetare, tarmläkare och hudterapeuter går fullständigt  i spinn i ämnet. Efter en enklare sammanställning har jag nu därför en plan för mitt nya låååånga liv:

Jag börjar med en stenåldersdiet bestående av bär, rötter, nötter, vildhavre, skalbaggar och då och då ett hårdrökt självdött djur. Efter några år barfota och i skinnponcho, övergår jag till den färgglada meny där blåbären från stenåldern får sällskap av röd paprika, aubergine, mörk choklad, rött kött, blå vindruvor och allt som är tomatbaserat. Under en kort period undviker jag sedan ägg och smör, för att i nästa fas frossa i detsamma samt väldigt mycket bacon. När jag börjar närma mig 100 tänker jag mig en fullskalig Medelhavsdiet med mycket vin, olivolja och långa sena måltider i varmt klimat och ständiga ångor av vitlök. (Det här kanske blir min härligaste period.) Ytterligare en tid bort hänger jag mig åt små, täta måltider – dock utan att någonsin bli mätt – följt av en period av rawfood och japansk fiskarkost. Mot slutet av mitt långa, välplanerade liv kommer jag att fasta två dagar i veckan – torka ut, bli motiverad att jaga, sätta igång reservbatteriet och känna mig riktigt på hugget.

Ja så här tänker jag mig de närmaste 100 åren, möjligen avbrutet av någon period när jag strängt och utan uppehåll räknar kalorier.

Planeringskalendern ligger öppen. Det är bara att välja vilken period ni vill anhålla om en middagsvisit. Inte för att det är någon direkt brådska, men ändå.

Såna här dagar måste man skänka en tanke till dem i Pajala. Hur står de ut? De gnager på resterna av en allt mer pärlemorskimrande julskinka, som alla andra. De vattnar sin barrande gran, som alla andra. De sopar fnas från insidan av valnötsskal, som alla andra. Men dessutom. Dessutom gör de det i fullständigt mörker. Klockan 10.24 får de en liten strimma hopp. En normal Pajalabo hinner precis slinka in på Panini eller gå ut i snön med soporna under solnedgången, bara för att upptäcka att det är mörkt igen 12.39. Hur blir man som människa då? En Perstorpsbo exempelvis, lever ju i himmelriket i jämförelse. Sol ända till kvart i fyra. Vi talar möjlighet att eftermiddagsfika med kompisar utan levande ljus. Kanske inte ens behöva tända skrivbordslampan före lunch. Det är ju ett helt annat utgångsläge. Man kanske till och med kan planera för en aktivitet efter jobbet? Man kanske kan gå ut igen, efter det att man har kommit hem?! (Lev er in i känslan!)
Och rent språkligt: Man förstår ju att en nyfödd i Perstorp kan se fram emot oceaner av tid att bre ut sig i långa sävliga utläggningar om vad det vara månde. Medan en hårt hållen Pajalabo snabbt får lära sig att ett kort “jo”, på inandning, är ungefär jämt upp vad man hinner med innan dagen är slut.
Sittandes i ett snölöst Stockholm blir man nästan lite förbannad. Varken Pajalas snö eller Perstorps ljus. Bara ett grusigt, vått mörker från 15.01 till 08.45. Och då har det ändå vänt.

När alla kurvor pekar nedåt vad konsumtion, arbetsmarknad, investeringar, skolresultat, optimism och gott omdöme, var det väl ändå en välsignelse att vintervädret brakade loss igår. Äntligen hade medierna något spektakulärt att prata om! Och vi vanliga medmänniskor, ja vi tröttnade aldrig på att titta ut och H-Ä-P-N-A över vädrets makter. Det var sena ankomster, uteblivna postleveranser, julluncher som frös inne, julmiddagar med oviss utgång, bilar som inte kom ut ur sina garage, bussar som halkade i uppförsbackar och så var det barn – barn som blev kvar på fritids.

Det där sista var en thriller som inte minst lokalradion kände sig kallade att slå upp stort. Inte ett öga var torrt när pappa Patrik, live från bilkö, berättade att han förmodligen skulle bli sen till fritids. På fritids ställde man å sin sida upp mangrant. Inte ett barn skulle riskera att bli utan mellanmål dagen när Stockholm drabbades av snöstormen. Och så i morse, när ovädret lagt sig och den extrainkallade  plogpersonalen gjort sitt i nästan hela innerstaden, ja då skulle vi äntligen få veta: Hur gick det för Patrik och hämtningen på fritids?

För en kort stund stannar vi upp i våra morgonsysslor, helt fokuserade på lokalradiosändningen. Reportern ställer frågan vi alla bär inom oss: Hur gick det? När kom du fram till fritids?

På sprakande linje svarar en efter omständigheterna ändå samlad röst:

– Ja, alltså min grabb gick ju hem själv, så när jag kom hem vid 18-rycket så var han ju hemma. Men det var väl ett par ungar kvar på fritids när han gick, som jag förstod det. Inte så att de behövde sova över, men det blev ju ändå lite senare än vanligt.

”Det är så jävla gott när man får börja med spriten tidigt!” Kommentaren är en fin inledning på vad som ska bli en oväntad kombination av hårdrocksimage och Meny i P1. Jag, som har kundkavaj, portfölj och laptop, är uppenbarligen helt osynlig när tre bättre begagnade hårdrockare slår sig ner i min tågfyra när vi stannat till i Nässjö. Utan att ta minsta notis om mig börjar de därför, i ett moln av dagenefterångor, en fin diskussion om vardagens små glädjeämnen.

”Ja jävlar, vi var och petade i whiskyn redan efter lunch, ja” kommer en av dem ihåg.

”Ja såååå var det ja!” säger en annan och skiner upp. ”Det är därför man är törstig. Jag trodde det var de där jävla chipsen.”

”Jag har Guinness och ölkorv till frukost” berättar den första och packar upp. ”Nån som vill ha?”

”Jävligt proffsigt!” konstaterar de andra. Korv och ölburkar går runt och en doft av darthall sprider sig i vagnen.

”Jag glömmer aldrig chili con carnen du gjorde i somras.” säger en av killarna drömskt och rapar lite lätt. ”Vilket jävla tryck!”

”Borde det inte finnas jävligt starka pizzor?” föreslår någon och alla försjunker i tankar om denna vision.

”Ölkorv är ju jävligt gott.”

”Men den som tar fram ett bra recept på en jävligt het falukorv borde ju få nobelpris.” slår en annan fast.

”Eller bara en helvetes stark… korv.” säger någon i en ansats som lovar mer än den ger.

”Man skulle ha en radiokanal där vi tre satt och kommenterade en fotbollsmatch”, säger killen med frukosten apropå ingenting. ”Det vore ju så jävla roligt att vi satt där och bara toksågade: vad gör han nu? Spelar han boll eller vad i helvete håller han på med? Alltså bara vi med våra åsikter. Så jävla mycket roligare än de där proffsen. Varför gör vi inte det?”

Det blir tyst en stund.

”Men det här då – en jävligt stark bratvurst. Va? Lek med tanken.”

”Fy faan va bra.”

Jag har tackat nej till att vara med i Gula sidorna, Gula Nätet och säkert något annat gult och nu straffar man mig med att avsiktligt ge ett nummer, mycket snarlikt mitt, till New Carpenter Enterprise.
Det här har både för- och nackdelar. På nedsidan kan man säga att det ringer en och annan säljare som efter det vanliga introsnacket vill veta hur jag har det med “marknadsföring, reklam och grejer”. En annan vanlig fråga är den om “Kenta e inne”. Eller bara ett konstaterande: ”Ja, det var från Rimbo rör”. Och så en suck.

På uppsidan får jag å andra sidan en hel del erbjudanden som jag annars inte skulle ha fått. Exempelvis äter jag gratis frukost mellan 7 och 9 på Hem62Kakel. Samma ställe har också “45% på ARDEX produkter på grund av att de istället fyllt lagret med Weber och LIP”. Och signar jag ett konto de närmsta veckorna, så bjuder de på en dosa snus. Se där!
Sms som inleds “Är du inne och snurrar i stan?” känns också nya och lite uppfriskande i min telefon. Liksom “Nu har vi 30 år i branschen – passa på!”, avslut som “VVS med finess!” och korta meddelanden av typen “Fuktspärren har kommit. Uno”
Jag är mycket nöjd med alla mina nya kontakter, men känner kanske att mitt behov av kakellim, sättmassa, fog och fix börjar mättats. I längden blir det  också svårt att skylla mitt ointresse för att signa ett konto hos Hem62Kakel, på låg orderingång och konjunkturen i allmänhet. Men jag klagar inte. På’t igen bara – ända in i kaklet, som vi säger i min nya bransch. Och på måndag blir det frukost med grabbarna i Fristadskilt igen!

Ännu en realityserie har sett dagens ljus: Småstadsdrottningar. Och om inte måttet är rågat i och med detta, så råder väl ändå ytspänning. Får vi aldrig nog av programidéer där den enda röda tråden är att man hittat fem människor med någon slags vardaglig gemensam nämnare.

Det är ensamstående mammor på jakt efter en helt vanlig kille. Bönder som söker ett par extra händer i vardagslunken. Överviktiga medelålders par som kämpar för att sluta röka och kanske gå ner ett par kilo på köpet. Det är koncept där handlingen är i princip oväsentlig så länge deltagarna är beredda att bjuda lite för mycket på sig själva och location  är en camping, en stormarknad, en grillplats eller något annat man blir lite vardagsmatt av. Och framför allt – det pågår säsong efter säsong efter säsong.

Nu senast handlar det alltså om engagerade kvinnor som kämpar på i några av landets mindre kommuner. Inget fel i det. Men helt ärligt – jag kan ju lika gärna gå in till min granne, sätta mig i hennes kök och se hur hon försöker få ihop livspusslet en tisdag.

Jag vill vara tydlig med att det inte nödvändigtvis är verklighetsflykt av typen Hollywoodfruar omopererade till Canadagäss, jag vill ha mer av i tv-tablån. Och jag vet att det finns ett och annat välproducerat undantag. Men frågan måste nog ändå bli: Var är manusen? Var är regin? Var är inspirationen och visionerna? Är det en snickare som visar hur man pärlspontar in ett rör i en hallhörna, som står för dem?

Faktumet att det finns så många blonda kvinnor och så få blonda män, säger mig att väldigt få saker är vad de synes vara. Som klassikern; det snibbvika toalettpappret. Trots att vi alla ser att det bara handlar om en halvfull rulle, är det någon som envisas med att invagga oss i den falska känslan av ny fräsch start varje morgon här på kontoret. Jag frågar mig: vad är det som säger att städarens vikning känns mer ”fräsch” än rivningen av den gäst som besökte toaletten senast? Jag säger inte att det INTE är så , men kan vi ta det som en allmän sanning? Och hur vet vi att det ÄR städaren som vikt snibben? En gång vek jag exempelvis själv en snibb, mest för att det var ett enkelt och kostnadsfritt sätt att sprida lite glädje på kontoret. Lite förvirring kan jag också ha skapat eftersom jag vek snibben vid pass 11:25 och vi hade haft lite av en ärtsoppskväll tillsammans dagen innan. Var det verkligen ingen som hade besökt toaletten på hela dagen? Frågan hängde olustig och obesvarad i lokalen.

Nåväl, detta sammantaget gör att jag är djupt skeptisk till utanpåverk som snibbvikt toalettpapper. Även frukostbufféer som dukas upp innan sista gästen i hotellmatsalen fått sin middagsnota, är jag tveksam till. Jag vill ha ny rulle, med fastklistrad ände. Nyrostad müsli som bärs fram när frukostmatsalen öppnar. Eller så får jag ta det som det är: påbörjat, använt och lite nattståndet. Bara man vet vad som gäller.

Eftersom det är molnigt, 4-6 grader och lätt regn samtidigt som konjunkturen svajar betänkligt, bestämmer jag mig för att ge mig själv en rejäl utmaning. Någonting som får det där andra att blekna. Jag väljer mellan att gå ”all in” för LCHF, kopiera Lasse Hallströms diet eller att leva på sådant som går att inhandla på Svanströms. Valet känns lätt.

Med friskt mod och ett samarbetsvilligt företagskort går jag in på Svanströms Hötorget för en rekognoseringstur. Te, kaffe, drömmar och hållbarhetsmjölk står i prime-position på säljtorget. Frukosten blir inga problem. Lunch och middag blir värre, men en jutesäck med choklad, nedsköljt med läsk och vatten bör hålla den värsta hungern borta. Mot jul kommer det att finnas salami i ribbad träask, lovar man mig. Håller jag bara ut till slutet av november, är matfrågan löst.

Julen är överhuvudtaget lite av det här projektets höjdpunkt. Jag bestämmer mig på stående fot för att de flesta i släkten ska få braständaren Megalighter under granen i år. Har man varit extra snäll kan det bli kaffebryggaren Melitta Excellent eller rent av en Moccamaster. Jag ska inte snåla.

Pysslas kommer det också att göras rejält det här året. Papper, klistermärken, snören, lyktor, bokmärken, pärlor, virkgarn och smidiga små mönstersaxar – ingenting ska fattas familjens småslöjdshörna denna jul när Svanströms är hovleverantör. Speciellt påsen med snäckor med hål för tillverkning av smycken, ser jag fram emot att få köpa. Varje firma med självaktning har väl en naturlig avsättning för en sådan?

”Ingen airfreshener?” undrar kassörskan lite otippat. Och jag svarar, själv förvånad, att självklart ska jag ha ett par sådana. ”Välj doft du!”.

Upprymd låter jag firmakortet smattra mot disken och kompletterar med en storpack Toblerone och en bal Tork. På vägen hem klämmer jag i mig 20 tetror H-mjölk och lika många Toblerone i obruten följd. Magen protesterar lite så här i början av en ny diet, men vad tusan – jag kan riktigt se fram emot att få användning för hygienartiklarna. Och regnet har upphört.