När man kommer in i provrummet som Gud och framförallt försäljningschefen glömde, förbleknar den känsla av ”just do it” som en kort stund funnits där. Provrummet är nämligen lite av en elektrisk chock och när jag tar av mig tröjan är jag ebonitstaven, tröjan kattskinnet och håret beviset på att experimentet lyckades.

Ljuset lämnar inget åt fantasin. Jag fastnar framåtböjd framför spegeln, djupt försjunken i rynkor jag inte visste fanns, för att endast väckas till liv när fokus flyttas till spegeln bakom, som visar – iiiiih – någon som väl måste vara jag? Men helt säkert är det inte, för var slutar min kropp och var tar den blåvita väggen vid?

–       Behöver du hjälp? En käck röst hörs utifrån butiken.

(Behöver jag hjälp? Jag behöver en hårinpackning, en ansiktslyftning, en soldusch, en botoxinjektion, en bröstförstorning och ett mirakel – är det något av det du tänker på?

Sport-bh:n sitter någonstans mellan hals och armhåla, när den käcka försiktigt tittar in mellan svängdörrarna.)

– Hur sitter den? Frågar hon.

(Hur den sitter? Lite som en strypsnara. Lite som en för liten axelremsväska som fastnat. Eller så sitter den perfekt. Vad vet jag om hur Nike tänker sig att en sport-bh ska sitta. Det finns ju så många extremsporter och någon kräver säkert en mycket tight mitella för att hålla nyckelbenet på plats.)

– Den där har ett ganska kraftigt stöd och är kanske lite i minsta laget, fortsätter ansiktet i dörrspringan.

(Så kan det vara. Men om du lämnar mig bara ett par timmar så ska jag nog ta mig ur den ska du se.)

– Vi ska ha en kvar i Medium. I cerise då i och för sig. Med ett litet fabrikationsfel. Och en marginell fuktskada. En kund lämnade tillbaka den. Den sitter på dockan därute. Vill du att jag hämtar den?

(Vet du, jag tror att jag tappade intresset för den här produkten ungefär när jag gick in i den här provhytten och fick lägga mina kläder i en hög på nålfiltsmattan eftersom det inte fanns någon krok.)

– Ja, toppen! Vad snällt. Det blir jättebra…

Hjälp, Li Edelkoort kommer till stan igen! Sist talade hon om reaktioner och motreaktioner. Det är så hon gör. Reaktionerna är förra årets trender, helt passé. Motreaktionerna är de trender som komma skall, helt rätt alltså. Om jag inte minns fel hade det varit väldigt mycket crème caramel, erodering och flagade stolar, då jag sist satt i publiken. Som en naturlig motreaktion spåddes därför ledorden inför nästa period bli muttrar, fågelbon och kork. Som de trendkänsliga människor man vill vara la vi omedelbart om trägolvet i köket till ett korkoplast och förankrade allt som kan förankras på en vägg, med rejäla industrimuttrar. Fågelbokänslan fixade vi lite osäkert med hjälp av franska brödkorgar direktimporterade från Le Havre. Det blev sådär.

Men nu är det alltså dags igen.

Vi har inte råd. Vare sig med avgiften för eller effekterna av inspirationsseminarium som dessa. Så jag tänker: Hur svårt kan det vara att spå trender? Låt se, vi har fågelbon, muttrar och kork… Jag känner att det kommer att handla om grävlinggryt, asfalt och kroppsbehåring framöver. Eller kanske transparens, linoleum och celluliter?

Problemet är möjligen att om vi nu inreder efter den senaste motreaktionen och låter köket bli ett mörkt hål med njurmönstrat linoleumgolv och mycket hår i vasken, ja då kommer det ju fullkomligt lyyyysa 2013 om det. Alltså borde vi egentligen redan nu tänka fram motreaktionen på vår gissning om Li Edelkoorts spaning för 2013. Då hamnar vi snarare på pojkband, frimärken och Ruhrområdet! Väl?

3000 kr brukar hon vilja ha, Edelkoort, för sina spaningar. Mina får ni alldeles gratis.

Är det verkligen jag som säger ”härligt att komma in i värmen, det blåser riktigt kallt idag” när jag kliver in på hudsalongen? Och det är bara början. Under den följande timmen ska den ena tantfloskeln efter den andra komma ur min mun. Åsikter jag inte äger, överdrifter, ja rena lögner kommer över mina läppar. Det är obegripligt.

Kvinnan som tar emot ber mig gå in i behandlingsrummet. Hon undrar om jag vill ha en filt över mig. Jag säger Å VAD LYXIGT. Hon säger att hon kommer att rengöra mitt ansikte med en mycket mild scrub och frågar hur jag vanligtvis brukar ta hand om det? Jag ser framför mig handfatet hemma och säger att jag HANDEN PÅ HJÄRTAT, FÖRSUMMAT mitt ansikte och faktiskt ofta bara använder nån ENKEL KRÄM. Vi kommer överens om att man ibland är dålig på att TÄNKA PÅ SIG SJÄLV och att man borde göra till en GOD VANA att behandla sitt ansikte EFTERSOM DET ÄR DET ENDA MAN HAR.

Hudterapeuten säger att mitt ansikte ska portömmas. Jag säger att det låter HÄRLIGT. På sjungande finlandssvenska säger då terapeuten att jag ska få ligga i varm ånga några minuter medan hon ser över mina ögonbryn. Jag hör mig säga att de blivit MER ÄN LOVLIGT FÖRVILDADE och att man ju måste SKÄMMA BORT sig själv ibland. Det blir mycket ”skämma bort”, ”TA HAND OM” och ”PRIORITERA EGENTID” i det här samtalet. Portömningen går fort eftersom fet är det sista jag är, så jag får en mild, rik, krämig fuktboost istället och då ”NJUTER” jag ”I FULLA DRAG”.

Efter en timme lyfts så äntligen bomullen från mina ögon och jag känner mig SOM EN NY MÄNNISKA. Jag betalar och backar ut, full av löften, energi och lovord.

När jag stänger dörren bakom mig kan jag svära på att jag hör en finlandssvensk röst i vanmakt ropa: anna mun kaikki kestää – du skulle hört den här kunden. Sån jäkla käring! Jag bara måste byta jobb!!!

Men det kan ha varit vinden också.

På väg hem på tunnelbanan häromkvällen händer något märkligt. Jag slår mig ner på ett säte och hinner precis notera att vagnen i princip är folktom, när en kvinna ätandes kebab stiger på. Förvånat konstaterar jag att hon trots alla valmöjligheter styr stegen mot min lilla modul. Ja hon sätter sig snett emot mig. Inte hotfullt, bara jättekonstigt. Med den lediga handen plockar hon upp en bok och allt faller på plats. Boken hon läser är nämligen en av alla de hjälp-till-självhjälpsböcker som finns på temat ”Tänk tvärtom!” Borde det inte vara varningstext på sådana böcker?

Lek med tanken att du bjuder in till en middag. Istället för att plocka ihop ett gäng med goda förutsättningar att trivas prövar du att bjuda in folk som har lite svårt för varandra. Kompisen och hans ex är givna gäster i den här utmaningen, men även Noaks-ark-temat kan fungera: två ”klassens clown”, två ”elevrådsordföranden” två ”som alltid vill ha sista ordet” och två extroverta i galna kavajer. Krydda med en jägare, en rovdjurskramare och en homofob, så blir kvällen allt annat än ordinär. Gästerna kommer visserligen att undra hur du tänkte, men svaret är piggt och dynamiskt: ”Tvärtom!”.

Den gemensamma tvättstugan är nästa experimentella scen. Här går du helt emot dina (och husets) principer in med en stor laddning mattor mitt under någon annans tvättid. Rya på rya matas i tvättmaskinerna och du låter dem ligga kvar där, även under kommande tvättpass som inte heller är ditt eget. Du lämnar tvättstugan sådan du verkligen inte vill möta den själv – dammig, hårig och full av utspillt tvättmedel. ”Hur faan tänker du?!” skriver grannen på lappen i din brevlåda. Du plitar dit ordet ”Tvärtom” på lappen och postar den i retur.

I det stora kundmötet nästa dag sätts dina nya ambitioner rejält på prov. Uppdragsgivaren tycker att det är viktigt att ni har ett helhetsperspektiv med kundens behov i fokus. Din impuls är att hålla med, men du säger nej och förespråkar ett ”inifrån och ut-tänk”. Uppdragsgivaren säger sig vara redo att storsatsa, men du vägrar och förespråkar interna utredningsarbeten istället. ”Hur tänker du då?” undrar uppdragsgivaren osäkert. ”Tvärtom”, svarar du.

På väg hem från jobbet, köper du en osande kebab som du packar upp och sätter tänderna i precis när du stiger in i tunnelbanevagnen. Du sätter dig tuggandes bredvid den enda passagerare du ser i vagnen. Det känns spännande och annorlunda, men framförallt känns det som någonting som går stick i stäv med hur du brukar göra. Tvärtom helt enkelt och det är ju undantagslöst…. bra?

Idag har jag köpt en påse kaffebönor med det lilla extra att ett antal kronor dagen till ära gick till Alla kvinnors hus. Kaffet i sig var plockat och rostat av kvinnor. Och en fotograf (man) tog en bild av mig när jag, hållandes påsen med bönor, hälsade på den kvinna som rostat desamma. Det hela gav en lätt surrealistisk, men inte helt oangenäm, känsla av dolda kameran.
Kaffe kräver sötsak, så jag begav mig till konditoriet. När jag sist var där drog kakbuffén åt rosa och skyltar talade ”Grattis Sessan” och ”Idag firar vi med prinsesstårta!” Men något hade hänt. Borta var prinsessjublet och istället hade budskapet ”Grattis alla kvinnor” och ett riktigt bra pris på finska pinnar och Budapeststubbe, intagit scenen.
Mätt liksom av bara tanken, avslutade jag min lunchrunda med ett snabbt besök vid ett av Hötorgets fruktstånd.
Halva priset vackra flicka extra söta, ropade försäljaren och scannade över minst tjugotalet passerande personer samtidigt. Bara jag kände mig träffad.
– Har du några blodapelsiner, frågade jag.
– Extra söta, halva priset. Ett kilo tjugo kronor. Två kilo femtio, svarade försäljaren på sedvanligt maner.
– Nädu, den där går jag inte på, sa jag. Som ju gått naturvetenskaplig linje.
– Men söta flicka, blåögd blick, svarade försäljaren och spärrade upp sina bruna. Tio kronor går oavkortat till min fru! Det är ju internationella kvinnodagen!
Kanske har det med mitt yrke att göra, men något säger mig att Internationella Kvinnodagen blivit lite av ett försäljningsjippo.

Förra veckans utbytesstudent har åkt, lämnandes endast en obäddad säng, ett svårrensat duschavlopp och en känsla av tomhet efter sig. Eller tom och tom. Mer en känsla av att ha blivit snuvad på konfekten, kanske. Vi fick ju inte tillfälle att visa vare sig Vasaskeppet, Gondolen eller bjuda på Semla. Allt det där tog ju tonåringarna själva hand om. Där stod jag med mina tankar om hemlagade köttbullar, skidåkning på närbelägen golfbana och kanske en promenad runt Haga slott och såg dem försvinna bort mot Hollister, Mc Donalds och partyn i Bromma.

”A douze heures do they salute la petite princesse!” skrek jag efter dem i trapphuset. ”A la Skeppsholmen! Ecuoté! Cést historique!” Men de var reda borta.

Och någonstans där föddes tanken om att vi kanske skulle ha oss en utbytesvuxen istället. En någorlunda stadd vid kassa, kulturintresserad fyrtioplussare som gillar god mat, en och annan ”utställning” och småborgerliga äventyr i största allmänhet. Den utbytesvuxna bor ett par dagar hos oss och får några högkvalitativa upplevelser i Stockholm, guidad av en pratsam infödd. Grundupplägget inkluderar att hyvla ost med osthyvel, hämta morgontidning i brevlådan och tända ljus på bordet. Cykel med cykelhjälm, ligger i tilläggspaketet. Vi som tar oss an en utbytesvuxen får betalt i ett liknande upplägg i Paris, Buenos Aires eller kanske Rom. Kanske kan man även kräva lite konversationsträning och smak för pittoreska restauranger med inhemsk stämning. Jaa, vad tycks? Är det inte en lika strålande som berikande idé!

Vad ska den nyfödda heta? Ja, förutom att den frågan ju måste besvaras med ”Ingrid”, känner jag att det finns betydligt viktigare namn- och nytt-frågor att diskutera. Sidan med samma namn, nämligen.

Varför tog DN inte chansen när de hade möjligheten? Hur kommer det sig att man inte gjorde om eller kanske helt tog bort tidningssveriges märkligaste sida, när man ändå förnyade resten av tidningen? För er som inte tänkt på Namn&Nytt på länge, kan jag säga att det handlar om en osannolik kombination av ordvitsar, ”ur barnamun”, läsarnas egna bilder, pennteckningar, svårbegripliga kåserier och emellanåt en och annan indignerad insändare. På en av tidningens bästa platser, notera! Det som gör den här sidan så extra märklig är att ingenting hålls ihop. Det är som vattentäta skott mellan de olika delarna och helheten lyser totalt med sin frånvaro. Kanske ska man läsa den ofta för att komma in i det? Efter några veckors Namn&Nytt känns det kanske hemtamt med signaturer som Snillet, avslut som ”tycker Emmy” och kåsörer vars namnteckning jag inte kan tyda. Men för mig, som sällanköpskund, är till och med titeln svår. Namn&Nytt. Vilka namn? Var är det nya?

Om tidningssveriges sentimentala rekord hålls av Namn&Nytt,  hittar vi tv-sveriges motsvarighet i ”Har du hört den förut?”

Skojar ni?! Klart att vi har hört den förut. I tjugo år, närmare bestämt. Kanske mer. Det är så mycket som är märkligt med det här formatet att man knappt vet var man ska börja. I programmets begynnelse satt trubaduren Ewert Ljusberg vid öltunnorna och berättade roliga historier ur skägget, på gröt-mål. Tjugo år senare svingar Elsa Billgren ölbägaren medan Arne Weises son drar en bondkomisk anekdot som det skrattas åt både före, under och efter poängen. Hur mycket har de druckit innan kameran slogs på? Finns den här puben på riktigt? Finns den roliga historien som företeelse fortfarande kvar? Finns Arne Weises son? Och finns det publik till det här programmet? Sist men inte minst: vad kommer härnäst? ”Anslagstavlan” med Eric Saade?

När agnarna ska skiljas från vetet handlar det ofta om vilka referenser man har. Jag tänker på hyllade stjärnskott som Svedmyras ”First Aid Kit” som sin ringa ålder till trots har lyssnat på Patty Smith under hela sin uppväxt. Vad har jag att komma med i en snarlik intervju? Smokie och Penny McLean – två namn som garanterat aldrig kommer att nämnas när Polarprisjuryn sammanträder.

Och den där trion med kesoburkarna? Kunde man förutse att just det särintresset skulle leda till framgång? Eller kunde det lika gärna ha varit såna där plastband som man knöt fyrkantiga stänger av, eller snören man ”tog” av varandra och bildade mönster av fisknät, galgar och den festliga Lillfingergatan.  Kunde det lika gärna ha varit jag som stod där och sjöng stämsång med min kompis, medan vi ”tar” snöret från varandra, självklart i takt?

Och här få man lite grand välja strategi när det gäller uppfostran. Ska man uppmuntra sina barn att vandra den smala vägen, med Joni Mitchell, Folkets Bio och Tranströmer redan från späd ålder? Eller ska man ge efter för ännu en Hits for Kids och Extramaterialet till Twilights 7? Båda strategierna har sina för- och nackdelar.

I en experimentell fas i livet lät vi en av döttrarna lära sig latinska namn på blommor istället för svenska. Vi hade en teori om att det borde vara lika lätt att säga ”pyretrum” och ”anemone nemorosa” som prästkrage och vitsippa. Och när en fiskgjuse figurerade i en sagobok, satsade vi på det uttalet och undvek att säga pippi-fågel. I början funkade det bra.  Det plockades pyretrum så det stod härliga till och framförallt släktingar och andra med få ingångar i kändisvärlden hängde på och uppmuntrade. Men utanför den inre kretsen hade man svårt att hänga med. Dagispersonalen glömde ofta att lägga till ”farfara” när de plockade tussilago. Och när vår dotter la huvudet på sned när hon såg en fågel flyga över dagisgården och fundersamt konstaterade att ”kan det vara en fiskgjuse……?” ja då blev de nästan rädda.

Så vi fullföljde aldrig projektet. Vi gav upp och började acceptera ”sanningar” som ”Trädgårssmurfen är originalartist till sin låt på Smurfhits 7, inte Marcoolio.” Och visst, man ”krattar löv”, (även om man använder en räfsa…) Dock fanns det gränser även för vår nya lite mer tillåtande stil. Vi vägrade exempelvis låtsas att det bara finns två äppelsorter i världen; gröna och röda. Att O´boy är samma sak som choklad, gick vi heller inte med på. Och att man kan äta Semla när på året man vill – glöm det. Nåt jäkla hinder måste det även finnas på den breda vägen, tänkte vi.

Så här när man fått smälta att tiden när man med gott samvete kan utnyttja sista-minuten-resor och lågsäsongserbjudande skjutits tio år framåt, börjar jag känna att jag är skyldig Reinfeltd ett stort tack. Mannen har ju gett mig det kosmetikabranschen förgäves försökt sälja i alla tider – en verksam föryngringskur! Från en dag till en annan har jag blivit tio år yngre. Förstår ni vad det här innebär? Plötsligt är jag up-and-coming igen! Jag kan bli påläggskalv! Jag har förflyttats från mitt-i-karriären till ”lovande löfte”! Med tio år längre till pensionen vädrar jag morgonluft. Nu jäklar ska jag satsa. Är det för sent att söka till årets Kycklingstipendium?

Allt kan gå till överdrift; konsumtionen av nötter och frön, glädjen över att plocka svamp och behovet av att tänka utanför boxen. Ja, även det senare alltså.

Visst är det bra att gå sina egna vägar, se möjligheter där andra ser problem, tänka ”jag är inte i filmrullebranschen, jag är i… bildbranschen!” Men att i varje detalj leda uttrycket i bevis – å, det blir så jobbigt! Varför inte snäva till begreppen lite och säga att, ja – det kan vara kul att vara rund när andra är fyrkantiga, men ibland är det skönast för alla om man gör som man kommit överens om.

Ett typisk situation: träningspasset. Det vanliga träningspasset bygger på att det finns en ledare som tänkt igenom och lagt upp passet så att det ska ge ungefär det som vi som antecknat oss för detta vill ha. Ändå finns det påfallande ofta en eller annan som kör sitt eget race. Som bara gör armövningar, trots att vi andra gått över till mage. Som hämtar en matta och gör ryggövningar trots att vi andra övar sida. Som springer på plats när vi andra springer i cirkel. Men vad är det! Varför går sådana människor på gruppövningar överhuvudtaget? Man tycker möjligen att det vore jättelätt att INTE passa en tid, INTE lyssna till tveksamma låtval och INTE trängas med komiskt många andra. Men nej, man pressar sig för att hinna till ett pass, byter om i intimträngsel, svettas med andra – men hit men inte längre – jag följer min egen inre träningscoach minsann.

Samma personlighetstyp, skolad i think-outside-the-box-tänket, går lätt till överdrift även när det gäller att beställa lunch. För att förenkla och samtidigt snabba på processen för oss lunchgäster, har personalen laddat med sallader baserade på pasta, quinoa, matvete, dinkel och bulgur (grov och fin). Det finns sallader för veganer, vegetarianer, köttsugna och fiskälskare. Det finns för fettfobiker, nostalgiker, allergiker, GI-jägare, lökkänsliga och för folk som bara äter vitt kött. Ändå måste vår utanför-boxen-person be om en specialare. En med kamutvete. Kan man få en utan dinkel men med kamut? Svaret är förstås ja. Man kan få hälften hälften också. Och när det blir standard kan man få 25/75. Allt går ju. Bara det att det tar tio minuter längre tid. För oss alla.

Plocka ihop sin egen meny på McDonalds, be om att få köpa endast underdelen när det ingår en överdel, plocka russinen ur kakan och ta bort sista e-et ur ett namn som Beate. Jag säger varför? Är det inte att missbruka markerna utanför boxen.