Ska vi åka till Ikea? Frågar vi varandra vid frukostbordet en solig lördag i maj. Det står en felköpt rullgardin i ett hörn av hallen. Rullgardinen Enje visade sig vara transparent som en modern företagsledning och känns inte toppen. Priset motiverar i och för sig knappast bil tor Ikea, men man kan ju ändå inte bara låta den stå.

Alltså åker vi med Enje till Kungens Kurva.

Väl framme går vi målmedvetet mot Byte och Återköp. Vi sneglar inte ens åt torghandeln, 5-kronorskorven och fästingbussen.

Det är 30 nummer före oss i kön till återlämningen. Det första numret tar fem minuter. Det är frestande att i det här läget ställa ifrån sig Enje och gå till Zetas istället, men istället läser vi mejl, instagrammar och kollar igenom twitterflödet lite planlöst, som man ju gärna gör när man blir stående i princip var som helst. När det är gjort börjar vi se oss omkring irl också. Vi noterar att väldigt många ska lämna tillbaka just rullgardiner. Väldigt många är gravida också, OCH ska lämna tillbaka rullgardiner. Har de legat sömnlösa i vårljuset och därför fördrivit tiden med sex? Och nu, när de är gravida, ja då letar de efter en heltäckande rullgardin så att de äntligen får sova ut.

Kommen så långt i mina tankar ser jag att något mer förenar mina olycksbröder och systrar i återlämningen: trekvartsbyxan. Tatuerade vader, vårbleka ben och spinkiga anklar – i princip alla väntar på sin tur med trekvartsbyxan som ett missklädsamt vårtecken viftande någonstans nedanför knät. Det är inte vackert. Det är möjligen bekvämt. Men det är framförallt varken eller. Ett tecken på obeslutsamhet och benägenhet att göra felval.

18 nummer kvar i kön till Byte och Återköp. En 5-kronors korv kanske?

Öppna landskap är ofta landskap där de sittande sluter öronen med hörlurar. Varje ljud ska skärmas av, ignoreras och tonas ned. Men den verkliga utmaningen är faktiskt inte engagerade telefonsamtal och ljudliga diskussioner vid bordet bredvid. Den verkliga utmaningen är konversationerna som förs med små bokstäver. Så små att bara pip hörs.

”mummelmummeli-mmm. mummelmummel-mmm. mummelmummel-säger så. hej. pip”.

Det finns ingenting som retar nyfikenheten så som en viskning. Ingenting som spetsar öronen mer än ett riktigt lågt samtal. Sådant föder, antingen vi vill eller inte, frågor av typen: Vad har hänt? Vad kommer att hända? Vem har gjort slut? Vem ska sägas upp? Vem har brutit ihop? Sammansvärjning? Konkurs? Venerisk sjukdom? Vårdbehov?

Jag är helt medveten om att jag inte har med andra människors samtal att göra, men faktum kvarstår: en normal samtalston är betydligt lättare att ignorera än disparata pip. Det kan till och med vara så att ett lite högljutt käbbel i glatt tonläge kan passera obemärkt och rent av främja koncentrationen på den uppgift man är satt att utföra. Det är gemenerna man ska undvika. Det lågmälda. För det man inte får ta del av, det måste man bara lyssna sig till. Antingen man vill eller inte.

Det är inte det att utbytesstudenterna är besvärliga, inte på något sätt. Det är mer det att man ser sig själv, sitt hem och sina vanor i ett klarare och inte helt smickrande ljus.

När två par inneboende fötter ska tassa till duschrummet utan att höras, blir det exempelvis väldigt tydligt att dörren dit in knäcker till varje gång den stängs. Vi har vant oss, men för dem måste ljudet (som är betydligt mer än ett knarrande) ge en isande känsla av att någonting dyrt just gick sönder. Och när försynta Hamburgare ska sova i ett rum där rullgardinen efter en incident för några veckor sedan är placerad bredvid fönstret istället för i hållaren ovanför, blir det uppenbart att morgnarna i ett östervänt rum i april, är ganska så ljusa.

Köksskåp som aldrig fått handtag, handtag som sitter löst och som man måste passa sig för, kärvande nycklar, strömbrytare som sitter skymda av skåp, brödrostar som står ovanpå skåp, speglar och tavlor som står lutade mot väggar, krokar som aldrig kommit upp – skevt, ofärdigt och temporärt framstår det hem som i vanliga fall känns självklart och emellanåt riktigt snyggt.

”Herregud”, säger vi till varandra. ”Det är 17-åringar vi pratar om. Hur känsliga kan de vara?”

Och sedan:

”Snabba dig att duscha, snart vaknar dom.”

”Den är redan upptagen. Någon har stått där i tjugo minuter nu.”

”Ta inte all juice, det måste räcka till tjejerna också.”

”Spara lite av yoghurten, jag tror inte att vi har så mycket mild vaniljyoghurt, bara vanlig. Och ta inte slut på mjölken!”

”Ta det lite lugnt med valnötterna…  tyskar är som galna i valnötter.”

Man vill inte fuska i sin roll som fodervärd.

”Kan jag ta en macka eller ska tyskarna äta fyra var? OCH tre sorters yoghurt med müsli? OCH löskokt ägg?! Förra året tog de en slät kopp te på stående fot – det är inte tyska skidlandslaget som sover i gästrummet!”

”Good morning!” De rara flickorna dyker ljudlöst upp i ett moln av vattenånga. Jag gör en svepande gest över frukostbuffén, ler som Bree i Desperate Housewives och levererar, på obegripligt dålig engelska, ett ”Did you sleep great?”

Did you sleep great?! Vad ska de svara. Åtminstone en av dem har sovit på en viksäng från Jysk bäddlager, i ett av ljus badande rum, en natt med städgata utanför fönstret. Med en nick försvinner de in på sitt rum för att föna bort resten av morgonen.

Redan innan jag hinner spänna på mig säkerhetsbältet, märker jag att taxichauffören är något utöver det vanliga. Hans rakvatten. (Lite för mycket.) Gnolandet. (Lite för mycket.) Hur han skjuter fram sätet för att jag ska få plats. (Lite för mycket.) Mycket riktigt: innan vi ens kommit till Sveavägen har han spelat ut sitt första trumfkort: Spellistan.

”Titta på den här”, säger han och ger mig en palett av hemgjorda spellistor. Det är mestadels Chicago, Chris de Burgh och Celine Dion, men också en och annan countrylåt och lite Simply Red. ”Välj vad du vill. Det är en liten service jag har. Kostar inget extra.” I väntan på att jag ska hitta min låt, låter han ”If you don´t know me by now” spelas och det är till tonerna av den vi rullar genom Söderledstunneln.

”Jag tycker man ska få det man vill ha”, filosoferar taxikillen vidare. ”Jag var på en kurs i LA nyligen. Den handlade i korthet om vikten av att fokusera. Vill du ha något riktigt ordentligt, så kommer du att få det.”

Konstpaus.

”Så jag önskade mig 200 miljoner, en vacker kvinna och en Bugatti.”

Konstpaus, titt i backspegel och byte till presens.

”Genast när jag anländer till kursen ser jag en vacker kvinna sitta på en bänk utanför kursgården.”

(Oj!)

”Jag frågar henne om hon vill äta lunch med mig och det vill hon. Jag frågar henne vad hon har önskat sig inför kursen. Hon svarar: en händig man. Blond. Från Skandinavien.”

(Nu ska vi väl svänga upp här eller?)

”Jag säger till henne som det är, att jag är snickare i botten.” Chauffören stannar framför Södra Teatern och vrider sig bakåt för ett sista utspel. ”Idag är vi ett par. Vi förlovade oss via Skype.”

Visar ringen.

”Igår firade vi en månad och då sa hon: Mats, nu när du visat att du älskar mig för den jag är ska jag berätta en sak för dig. Jag kommer att ärva 200 miljoner. Jag är helt ekonomiskt oberoende.”

(Då ska du ha tack!)

”Man kan få allt man vill. Vill du ha mitt visitkort?”

Många frågor surrar i huvudet när jag går in på teatern: Drar han den här historien för alla? Finns flickvännen och är i så fall både hon och han eller bara han mytoman? Och framför allt: om taxiresan hade varat bara lite längre, hade han fått sin Bugatti då?

Kungafamiljen går igenom en jobbig period. Glansen är inte vad den en gång var och man börjar fråga sig vad allt ska vara bra för. Finns det någon uppsida med att vara majestät, undrar de. Och jag säger till dem att det finns alltid de som har det värre och man vill inte byta med nån. (Jag brukar säga så, både för att det ger en något att tänka på och för att det faktiskt är sant.) Det finns ju bra saker med att vara majestäter också, påminner jag.

Finns det? Säger kungen. Han kan inte hitta något. Drottningen håller med och visar på en tråd på nätet som hon tycker förminskar henne.

”Hur lång är drottning Silvia?”

”Hon är väl 165 cm”

”Har hört att hon bara är 150 cm men kan det verkligen stämma?”

”Ja det är hon. Silvia är ca däromkring.”

”Vaddå? 150 eller 165 cm”

”Hon går till axeln på en som är 169 cm. Min mor nämligen.”

”Fotograferna gör ju närbilder så att man får intrycket att de är stora. Jag träffade Björn Kjellman en gång och blev förvånad över att han inte var längre.”

Kom igen, säger jag. En fördel finns och den väger upp en hel del: Erkänn, ingen av er har någonsin fått en dålig plats på ett framträdande. Kungen har aldrig suttit bakom en pelare. Drottningen har aldrig hamnat bakom en lång man som envisas med att lyfta upp sin flickvän på axlarna. Madeleine har aldrig tvingats konstatera att hon bara sett en artist på storbildsskärm. Carl Philip har aldrig behövt lägga en halsduk på stolarna bredvid sin plats för att markera att de är upptagna och sedan försökt se avslappad ut fastän hundra personer dödar honom med blicken. Victoria och Daniel har aldrig delat upp sig så att en i sällskapet suttit långt bak och en  mycket högt upp. (Här protesterar Daniel och menar att han fick ståplats rätt länge.) Och ingen av er behöver komma timmar innan föreställningen börjar för att det blir fullt annars.

Kungen ljusnar och får det där förtjusta utseendet som han kan uppbåda när han känner sig nöjd.

”Nä vad säger du Silvia, Justin Bieber den 23:e? Du kan sitta på mina axlar.”

Idag är dagen när frågan ”vad gör du i helgen?” får ett självklart svar: Besöker Skönhetsmässan i Kista och bokar en vampyrbehandling. Att centrifugera sitt eget blod och injicera resultatet ”djupt in i huden för en nästan akut cellförnyelse” är väl ändå vad alla drömmer om!

Att utgå ifrån sig själv och nyttja närproducerat är fina ambitioner som fler borde odla. Den som omvandlar blod och fett från sin egen kropp till föryngringskurer, fillers och serum vet ju inte bara vad hen stoppar i sig. Kretsloppet sparar ju också på energikrävande transporter och kostnadskrävande mellanhänder. Men varför stanna vid blod och fett? Innehöll inte HTH urinsyra på sin tid? Tänk på det nästa gång du kissar lite vårdslöst efter några koppar kaffe. (Kaffe är för övrigt något av det mest antioxidantrika vi har och kan gott användas två gånger, so to speak.)

En sommar hade jag en hermetiskt tillslutande vaxpropp i ena örat. Den var så generöst uppbyggd att jag närmast plågsamt empiriskt lärde mig vad uttrycket ”slå dövörat till” betyder. Låg jag på vänster sida kunde ingenting nå mig. Utan att gå in på detaljer kan jag ändå säga så mycket som att det hela löste sig så småningom. Med Kista Skönhetsmässa i tankarna kan jag dock ångra mitt beslut att spola rent. Idag hade jag använt öronvaxet till både doftljus och hårborttagning. Billigt, ekologiskt, närodlat och så skänker det äntligen lite substans till uttrycket ”skönheten kommer inifrån.”

Det fanns en tid när spärrvakten var en tänkande människa med befogenheter. Jag har ingen anledning att misstänka att yrkeskategorin i fråga har slutat tänka, men befogenheterna har hen definitivt berövats. Jag närmar mig luckan med mitt nya blå åkkort och ber kvinnan i luckan att dra två åk på kortet så att jag kan bjuda min dotter också. Det går inte. ”Men, dottern bor ju inte här. Kan jag få bjuda henne på ett åk?” Det går inte. ”Men…” Det går inte. Hon viftar bort mig och tittar ner i sitt skrivbordsunderlägg och jag ser att hon saknar sitt goda omdöme. Alltså hon saknar inte gott omdöme. Hon saknar att få använda det. Det är skillnad.

Vad hände med ”Klart att mamma ska få bjuda sin dotter på en åktur.”? Vad hände med ”Varsågod och passera – det bjuder jag på idag.” SL-spärrarna har blivit maskiner.

I musikaffären lämnar jag tillbaka en näsflöjt som inte fungerar. (Ja!?) Jag förklarar att jag är lite besviken över att exemplaret är trasigt och undrar om jag kan få ett helt. Det kan jag inte. Det står en hel korg med näsflöjter i plockvänlig höjd på disken. Det är helt säkert säsongens lockvara och priset är skrämmande lågt. Vad sägs om att jag får byta min sekunda näsflöjt mot ett ex som fungerar? Nej. Expediten tittar, precis som spärrvakten, generat ner i disken och vägrar diskutera saken vidare. ”Du tänker att det skulle bli ett jäkla springande  här om alla som ville reklamera näsflöjter skulle få nya gratis?” säger jag. Expediten rodnar och kniper ihop munnen. Han saknar också sitt goda omdöme. Mycket.

På vägen hem tänker jag att alla i serviceyrken borde få en summa frihet varje månad att förvalta efter förstånd, istället för att som nu successivt bli av med den lilla frihet de en gång hade. Så mycket roligare det skulle bli. Så mycket bättre alla skulle må. Så mycket man skulle vinna. Och hur lite det skulle kosta.

Påven får inte behålla sina röda handsydda italienska skor nu när en ny Påve ska väljas. Nej, han får fortsätta sin pilgrimsvandring i ett par mexikanska bruna. I övrigt är nästan allt sig likt för hans del. Vit dräkt. Purpurfodrad mantel. Namnet. Till och med Påve får han kallas. Påve Emeritus. Nästan lite finare? Samtidigt seglar en ny Påve in. Ett nytt namn tas. En ny vit dräkt sys upp och en ny hatt stöps. Klart!

Det får mig att tänka på LinkedIn. Varje dag får jag mail om nya uppdateringar från LinkedIn. Gamla kollegor som uppdaterat sina titlar och kompetensområden. Ena dagen Marketing Director. Andra dagen Chief Marketing Director. Tredje dagen Strategic Chief Marketing Director. Det finns plats för hur många toppämbeten som helst och det är någonting härligt med det. Som när alla som vill får vara Lucia på dagis.

Det blåser snåla vindar där ute. Halvfärdiga utbildningar, dåliga betyg och arbetslöshet. Men på LinkedIn och i Vatikanstaten ser man mellan fingrarna. Där skriver man sin egen historia och så är det inte mer med det.

Ni vet hur det kan vara. Man sitter mitt emot en kompis på en restaurang och ser hur hens läppar rör sig. Man nickar ibland, säger kanske till och med ”ja” och ”mmm…”, men man är inte där. Nej, man är vid bordet bredvid, för där pågår det en diskussion som tar över. Hur gärna man än vill fokusera på sitt sällskap.

Livscoachen till vänster om mig är ett bra exempel. Hon liksom strålar av något hon VET, något som vi andra inte kommit på. Mitt emot henne sitter en vacker kvinna som verkligen inte löst gåtan. Än. Under kvällens lopp ska hon växa, se samband och så småningom förstå hur det är. Själv ska jag skänka en tacksam tanke till moder natur som inte låtit mig födas med kaninöron.

”Jag brukar säga till mina klienter att  de ska se sitt liv som ett träd. Eller som en krukväxt. Tänk dig att ditt liv är en julstjärna. Och så tänker du dig att du vattnar julstjärnan med friskt härligt vatten. Å vad den växer! Så tänker du dig att du vattnar den med gift istället. Då dör julstjärnan.”

”Å, nu ryser jag nästan.” säger den vackra kvinnan. ”Vilken fantastisk liknelse!” Livscoachen myser och tar en rejäl klunk ur sitt vinglas. Hon lutar sig framåt och fixerar kvinnan med blicken. ”Många kommer in till mig med sina giftiga frukter och säger titta! Vad ska jag göra med min giftiga frukt? Men det är ju bevattningen det är fel på! Förstår du?”

”Jaa, nu kan jag se att jag vattnar med gift.” säger den vackra kvinnan.

”Det är därför jag kalla mig trädgårdsmästare!” säger livscoachen och skrattar till. ”Berätta om din planta nu.”

Den vackra kvinnan tar sats. Hon berättar om en frånvarande far, om en roll som medlare, om syskon som inte ställer upp, brustna förbindelser och rädslor. Livscoachen har svar på allt: ”Du fick ta ett vuxenansvar fast du var barn, du kände skuld fast du var oskyldig, man dras till det man känner till, du blev bränd, du vågade inte släppa någon in på livet, du gav dig ut på skör is.”

Min kompis säger nåt och jag tror att hon undrar om vi ska beställa. Jag nickar.

Nu berättar coachen sin egen sorgliga historia. Det är en berättelse som i mångt och mycket liknar kvinnans. En frånvarande mor, en bror som svek, en chef som inte förstod, en katt som var en hund…

”Men vet du vad jag lärde mig av detta?” frågar hon retoriskt och spänner ögonen i den vackra kvinnan, samtidigt som hon med en bestämd gest beställer ännu ett glas vin. ”När det var som mörkast, som snårigast, som absolut mest noppigt i min livstråd – då lärde jag mig att se!”

Livscoachen tittar nu mycket riktigt intensivt på någonting i restaurangtakets bortre hörn. Den vackra kvinnan får en rynka mellan sina välformade ögonbryn och själv känner jag att det droppar lite från vänster mungipa.

Med svårighet och liksom yrvaket vänder jag huvudet mot min kompis igen. Jag stänger munnen och samlar ihop mig lagom till den ryska njurpaj jag uppenbarligen beställt, kommer in. Glädjen över att äta alla delar på djuret finns där, men svåråtkomlig och långt långt borta.

På min väg till jobbet passerar jag Myrorna. Orkar man inte vänta med att få utlopp för sin givmildhet tills butiken öppnar, ställer man helt fräckt sin gåva utanför dörrarna. Det är icke tillåtet, men händer ganska ofta varför man finner sig snubbla in i både noppiga kavajer och katthåriga islandströjor om morgnarna. Eller, som idag, i en stor kartong cd-skivor.

Alldeles bortsett från att jag tycker att cd-skivor är mer ett utslag av städiver än givarlust, blir jag lite intresserad. För där, överst i högen, ligger två av mina absolut värsta öronplågor: Tina Turner med ”Simply the best”. Och UB40 med ”Red red wine”.  Hur ska Myrorna ens orka källsortera dessa sönderspelade vrak?

Så slår det mig att Sveriges Radios grammofonarkiv hotas av nedläggning. Nu vet jag ju, av plågsam erfarenhet, att just radio älskar de här skivorna, så det är förmodligen inte de som säljer ut. Men jag undrar ändå om man kan matcha de här två uppkomna behoven med varandra: Myrorna som fått Tina Turner på halsen och lyssnaren som snart inte kan be Kjell i grammofonarkivet att springa ner och leta efter ”Simply the best” längre.

Samtidigt tänker jag att det är ju helt märkligt att lyssnaren som älskar ovanstående plåga, inte har skaffat sig skivan själv än! Man har ljuva minnen till den. Men vill hedra sin högst närvarande man med den. Man tänker ta sig en svängom på köksgolvet när den väl spelas i radio – men man köper den inte. Nej, man väntar tills man får en slutsiffra som stämmer med ens eget telefonnummer och dessutom har den smala turen att komma fram till telefonslussen innan man äntligen får sina njutningsfulla minuter sönderspelad musik.

Mycket tyder på att den moderna människan helt förlorat förmågan att längta, vänta och se fram emot. Men det finns sannerligen uppfriskande undantag.