Även om sommaren varit lång och hösten färgglad kan man inte leva på Insta-bilder allenast, man måste jobba lite också.  Så jag unnar mig en löprunda – ett lätt sätt att lösa problem och nå nya höjder. Medan jag plöjer fram genom drivor av höstlöv lossnar tankarna från sina låsta positioner och bildar oväntat geniala lösningar. Det är lite av ett mirakel.

Redan efter ett par hundra meter hittar jag exempelvis ett fantastiskt samband mellan smådjur och en produkt jag jobbat med ett längre tag. Jag får till en formulering som saknar motstycke och vars slutkläm får mig att skratta högt. Det är på vippen att jag stannar för att anteckna, men samtidigt är det synd på en fin tid, så jag bestämmer mig för att en idé som är så bra, den kommer man ihåg.

Halvvägs i rundan trillar en romanidé på plats som en oväntad hole-in-one: En lavallergikers liv i 2000-talets Sverige! Det är ju rent märkligt att ingen skrivit om detta tidigare och att jag (här ökar jag takten rejält) har en unik inblick i ämnet!

Medan jag lurar på boktitel uppenbarar sig lite som en bonus en idé om vad det här blogginlägget ska handla om också: varför pulverkaffe så ofta är stöldmärkt, nämligen! Jag hittar tre bra exempel (alltid tre) för att belysa företeelsen och det återstår egentligen bara en rubrik, så är blogginlägget klart. Det känns riktigt bra – och angeläget! Jag ger mig själv en klackspark och ökar takten ytterligare.

20 minuter senare är både jag och Runkeeper nöjda. Den senare skickar till och med grattis-mail för ”smalaste löprunda i lätt terräng någonsin”. Jag känner att jag är värd en riktigt god middag, men först en liten summering. Hur var det nu? Nämen, alltså. Vad i… Jag gör några pendlande rörelser med armarna för att hitta tillbaka till känslan, men det är för sent. Vad hade dvärghamstrar med min globala kampanj att göra? Och stöldmärkt kaffe? Vad ville jag säga med det?

Som alla andra rus är joggingrundans eufori blott sken och villa. En kort känsla av suveränitet, det är allt. Desillusionerad sätter jag mig på en av parkens lavbelupna ekstubbar för att vila lite.

”Många år senare, inför hudläkaren, skulle copywritern påminna sig…”  Joo, jaa – det kanske kan vara inledningen till en efterlängtad generationsroman, trots allt.

Var det inte ovanligt länge sedan kvällspressen avslöjade en fullständigt normal åkomma som ”dold kvinnosjukdom”? Det triggar ju ändå köplusten rejält när trötthet eller snuva kan vara tecken på något livshotande för hälften av befolkningen. Men vem är väl jag att sitta här och klaga på löpsedlar? Bidra lite själv kvinna, tänker ni. Och ni har ju rätt. Hur svårt kan det vara? Man skulle ju t ex kunna vidga vyerna och lämna kvinnosjukdomarna …

Selektiv hörselnedsättning, kan vara dold manssjukdom. Nämligen.

Att prata länge och detaljerat om grannar den man pratar med inte känner, kan vara dold pensionärssjukdom.

Rädsla för att barnen inte äter skolunch, kan vara dold innerstadssjukdom.

Långt, gråsprängt och mycket tunt hår uppsatt i knut, kan vara dold flint, men också musikersjukdom.

Vill man korta ner löpet en smula för att få bättre effekt på långt håll, kan man gå direkt från åkomma till diagnos. Här behöver man inte vara rädd för att ta i, utan bör snarare släppa alla hämningar och helt sonika blanda och ge:

Full cykelmundering fast man bara ska cykla några meter, kan vara svamp i magen.

Överdrivet putsande av skor kan vara irriterad tjocktarm.

Solbränna kan vara bristsjukdom.

Närvaro på Blocket kan vara tinnitus.

Eller, i all sin bredspektriga enkelhet:

Frisk, kan vara sjuk.

I helgen har Halvmaran uppfyllt staden. Rekordmånga deltagare har sprungit ett halvt Stockholm Marathon. När jag undrar lite över begreppet visar det sig att man även kan springa en Kvartsmara – en utmaning i den riktigt tveksamma skolan. Delar man 42 km i fyra delar har man väl bara en dryg mil kvar? Känns Marathon ens intressant som namn då?

I den frågan har vi förstås också svaret. För i de urvattnade och urkramade konceptens tid finns det plats för hur många varianter av en succé som helst. I Kvartsmarans spår ser jag exempelvis Tjejkilometern och Lidingöpromenaden som naturliga spinn-offer. Midnattsloppet får en Halvsjuloppet-variant med sträckan Slussen – Medborgarplatsen och Vårruset bjuder på hur många möjligheter som helst av typen Vårlunken, Vårstroset och Vårkycklingen – där man helt skippat rörelsemomentet och tämligen direkt sätter sig ner på en filt och äter grillad kyckling.

De urvattnade koncepten finns överallt. I ostdisken töjs det exempelvis friskt på begreppet ”långlagrad” och en sjumånaders Herrgård – mild som en västanfläkt – säljs utan att skämmas som ”stark”.  ”Gårdsskinkan” har aldrig sett en gård. ”Fäbodknäcket” har aldrig sett en fäbod. Och ”Bondbrödet” har aldrig sett en bonde – just det spelar kanske ingen roll.

På Måsöbadet i Saltsjövik firar Charline och James-Ossian sin andra sommar i simskolan. På lite håll ser de ut som överlevare från finska vinterkriget när de dekorerar sina t-shirts med simmärke efter simmärke. Jag gratulerar deras föräldrar till fantastiskt begåvade barn och tilllägger att jag själv, på sin höjd, hade klarat fisken i deras ålder.

”Fisken…?” säger Charlines mamma och ger sin dotter ytterligare en 100-lapp att köpa märken för. ”Charlie har tagit Silverbryggan, Guldbryggan, Stänket och och Bronsdoppingen.”

Så värst många nyheter på underhållningshimlen kan vi inte se fram emot i år. ”Naked and afraid” är dock ett undantag som med lite tur, sett ur programmakarnas synvinkel, kommer att ta världen med storm. Programmets kittlande utgångspunkt är uppmärksamhetstörstande deltagare som utan en tråd på kroppen släpps ned på en ö där de med kameran som närgånget sällskap ska försöka klara sig. Har de tur, är det en tämligen öde Robinson-ö. Men det kan förstås också handla om Sandhamn och små pittoreska sommargator med kullersten som får genitalerna att hoppa lustigt i solen medan förtjusta semesterfirare Instagrammar den ena bilden efter den andra.

Oavsett vilket får programtiteln mig att minnas en tråkig incident på gymmet:

Jag hade precis satt mig ner vid en av de hopplösa maskinerna och försökte förstå vilken muskel som skulle uppmärksammas, när mannen i bänken bredvid börjar prata.

”Det där är en riktigt jobbig övning” säger han och nickar inkännande. ”Du ska sträcka rejält på armen där för att få full effekt. Så där jag. Bra!”

Vad trevligt, tänker ni. Gymmets Paolo Roberto tar sig an en medelålders kvinna och ger henne en liten privatlektion. Men nu är ju verkligheten sällan som Grottbjörnens Folk eller ens som en Harlequinroman, så låt mig säga som så: det här är inte Paolo Roberto. Mannen som tar sig an mig är lite för svettig, har lite för korta och alldeles för röda shorts och jag känner direkt att det inte ska komma något gott ur det här. Efter 2×15 snabba övningar med mannen som hök, säger jag därför tack och hej och byter till en maskin i en annan del av lokalen.

Min coach ger sig dock inte. Tvärtom kommer han efter och föreslår nu att vi ska turas om med övningarna. Eller ”föreslår” är faktiskt helt fel ord. Det är mer ett konstaterande. ”Vi turas om.”

Jag borde säga nej, förstås. Men min mesiga sida tar överhanden och jag säger därför ingenting utan hoppas att en avvisande tystnad ska vara signal nog.

Icke. Medan jag jobbar med magmuskulaturen (eller är det ryggen? styckschemat är oklart) hejar han på så att hela gymmet ska förstå hur karaktärsfast och målmedveten jag är: ”Bra! Du är ju jätteduktig! Kom igen! Du ger dig inte, du! Nu ja…! Där!” Synonymerna för ”kämpa” och ”fantastiskt” vill aldrig ta slut och jag börjar känna mig riktigt illa till mods, på gränsen till desperat.

”Jag!… vill!…. inte!… ha!… dina!… hejarop!” pressar jag fram mellan rycken. Men han bara fortsätter: ”Toppen! Starkt! Du är otrolig! Häääärligt!”

Men tänk, när nöden är som störst är hjälpen som närmast. Mellan maskinerna närmar sig som en skänk från ovan en Personal! Just när jag tänker att nu, nu ber man honom lugna ner sig, kommer någonting helt annat från Personalens mun.

”Vilket ovanligt fint samarbete ni har, säger hon. Vill ni vara med på en instruktionsfilm som vi ska visa våra nyrekryteringar? Den ska bara visas internt och kanske lite i införsäljningssyfte.”

”Över min döda kropp!” flåsar jag dubbelvikt. Men då lossar den röda kortbyxan exakt samtidigt sprinten till vikterna så att de rasar ner med ett öronbedövande buller.
”Självklart!” säger mannen och lägger äganderättsligt en hand på min axel. ”Den här tjejen har betydligt mer tåga i sig än hennes smala små handleder förleder en att tro.”

”Fint”, säger Personalen. ”Låtsas inte om mig, fortsätt som vanligt bara.”

Välkommen till kickoffernas tid! Det är nu Kort, Lång, Pyramid och Stång ska trimmas samman efter semesterns egoodling. Grundreceptet är enkelt som sockerkaka: ut med hela gänget i Hagaparken!

De är överallt i kvällssolen. Och när sockerkakan väl är bakad återstår bara fyllningen:

Ett gammalt pålitligt trick är utdelning av en t-shirt. Jag joggar förbi ett gäng med tipslappar i händerna och löftet ”Ekonomium – Alltid steget före!” tryckt på tröjryggen.

Nästa gäng hittar jag i slänten ned mot Brunnsviken. Tappert försöker en grupp mellanstadielärare från en friskola på Lidingö få plats tre i kanoter avsedda för två – är det teambuilding så är det och med lite lådvin innanför flytvästen ska det nog gå.

Framme vid Café Ekorren har ett gäng ambitiösa ekonomer monterat upp en segwaybana som framförallt den lite äldre vd:n verkar uppskatta. Receptionisten jobbar stenhårt med att få igång den portabla grillen samtidigt som hon högljutt efterlyser musik så att gruppen, som är lite för liten för att komma i stämning redan klockan 18.30, ska bli lite peppad.

I den stora grässlänten upp mot Koppartälten är det riktigt fullt. Ett gäng medelålders advokater försöker få till ett brännbollsparti, men får locka med rosévin vid varje stolpe för att få de lindrigt fritidsklädda kvinnorna att springa över huvudtaget. Männen, å sin sida, har kavlat upp skjortärmarna lite väl mycket och skjuter bollen ner till Canadagässen nere i viken.

Ett gäng strateger kämpar tappert med att forma en pyramid, en mänsklig Brand Platform, av medarbetarna. Diskussionen går vild om huruvida de ska sätta den lite rundnätte projektledaren underst eller om hans ischias gör att han bättre passar i mellanlagret.

Ja, så där håller det på. Rosésäsongen verkar aldrig ta slut detta nådens år 2013 och Team-känslan ligger som en tät dimma över hela Nationalstadsparken. Det bådar gott för framtiden, tänker jag. Det kommer att bli en riktigt samspelt höst!

Jag fikar på en brygga i Brunnsviken när en gråsparv slår sig ner vid bordet för att bevaka smulor från min bulle. Han följer intresserat mina rörelser. Huvudet rycker, läggs på sned och vrids åt alla håll, utan uppehåll och nästan inställsamt. Jag kommer att tänka på när jag var på kurs i våras.

Ett 30-tal deltagare hade slutit upp och eftersom ingen av oss visste något om de andra, ville vi alla framstå som den smarta, underhållande och alerta människa vi ju ändå var. Smart och kul, kan man väl alltid greja tänkte jag, men någonting har hänt med det där sista. Det naturligt alerta intrycket verkar inte kommer av sig självt längre. Man kan känna sig hur intresserad som helst, men ansiktet visar något trött och närmast surt om man inte skärper till sig. Man måste jobba för att folk ska förstå hur nyfiken och ”på” man är helt enkelt. Om man inte vill bli tagen för en äldre Lars Orup.

Så när föreläsaren placerar oss i en halvcirkel innan han börjar prata, sätter jag igång. Jag höjer blicken, lyfter mina ögonbryn, nickar inkännande och ler engagerat i närmare två timmar för att inte bara föreläsaren utan även de trettio kursdeltagarna ska förstå hur alert jag är. När det är dags för ”en bensträckare” har jag sån spänningshuvudvärk att jag får hoppa över kaffet och istället söka upp toaletten. Bakom låst dörr lägger jag pannan i handen och låter tyngdlagen ta ut sin rätt. Mungipor och ögonlock faller tills det spegelblanka kaklet visar något som mer liknar en bulldog än en framåt kvinna i karriären.

Hela kaffepausen blir jag sittande tills det är dags att gå tillbaka. Lyckligtvis föreslår kursledaren att vi alla ska byta plats och jag hamnar i en mer gynnsam vinkel med färre blickar just på mig. Resten av dagen fixar sig med hjälp av Alvedon och några korta avslappningsövningar med huvudet nedstucket i handväskan.

Framför mig på bryggan vägrar gråsparven att ge upp. Jag slänger en bullbit till den ryckiga fågeln och ser tacksamhet i hans uppspärrade blick. ”Väl bekomme, viskar jag.” Nånting ska han ha för sin alerta uppsyn.

Om huruvida det är bra eller dåligt med långa semestrar tvistar de lärde. Kanske ska man dela upp veckorna och liksom Churchill med sin ”nyckelsömn”, vila upp sig snabbt och effektivt lite då och då istället? En sak står i alla fall klar – efter en lång semester har man ett helt annat tempo i kroppen. På gott och ont. Det är som om det lägger sig en hinna av gåsfett över den semesterbruna kroppen. Det spelar ingen roll att cafépersonalen jobbar som i slowmotion bakom disken, att de lägger plastfolie om tårtan mellan varje bit de ska skära upp, trots att vi är tre som ska ha samma sak, eller att kaffet nästan är kallt och lite grumligt. Man retar inte upp sig på att valnötspåsarna på landet-ICA ligger sorterade under ”bakartiklar” och bara finns i 50g påsar. Och man börjar vänja sig vid Ernsts inredningstips och kan till och med tänka sig att be sin man skära till någonting i koppar eller vira några snören runt en kvist. Allt rinner liksom av en. Man blir så förstående och vis.

Den här överseende klokheten är en smärre katastrof. Inte minst för en bloggare som ju liksom får sin näring i  de irriterande upptäckterna. Lägg där till det grymt fina väder den här sommaren bjudit på och som varken uppmuntrat sniglar eller mygg. Och alla bra sommarpratare – ja ni förstår ju. Så här kan vi inte ha det längre. Pågår det här länge till kommer vi inte ha någon som helst styrfart. Ingen förändring. Allt kommer att vara bra som det är.

Dags att utsätta sig för lite stress med andra ord. Några tidiga morgnar, trånga och lite hostande tunnelbanevagnar, envisa p-vakter, automater som inte fungerar, fel ljussatta provrum, tidningsrubriker om ”nya folksjukdomar” och människor som i största allmänhet inte beter sig som folk. Välkommen vardag – jag är redo!

Vi satt några stycken över en midsommarmiddag och spekulerade kring sniglar. Någon tyckte det var förfärligt att klippa dem och menade att vi bara kunde göra något sådant för att sniglar saknar röst. Tänk om de pratade med oss, när de kröp fram? Tänk om de bad för sin liv när man kom där med saxen: ”Skona mig, jag är bara ett barn!” Hade ni kunnat klippa då?

Det hade vi förstås inte kunnat. Vi var tacksamma för att sniglar inte pratar ett språk som vi människor förstår. Först. Sen började vi tänka annorlunda.

Antag att sniglar faktiskt skulle prata svenska, eller i alla fall engelska. Ja men det vore ju fantastiskt! Man kunde samla dem till ett möte. Sätta upp regler. Diskutera mitt och ditt, ge och ta, argumentera och lyssna. Man kunde anordna en rundvandring på tomten. Ta hagen, kunde man säga. Men ge fan i salladen. Det här är en funkia, ligg gärna under den men ät den inte! Har vi folk på femkamp en sommarkväll kan ni väl hålla till i skogen tills de gått hem. Så säger vi i vår tur till när vi ska åka bort och det är mera fritt fram. Ok?

Man skulle be om ursäkt för övertramp av typen att kalla dem ”mördarsniglar”, men också vara tydlig med att det trevliga namnet ”Spansk Skogssnigel” förpliktigar. Spanien? Skog?…

Förr eller senare skulle man komma in på reproduktion också. Låt oss var ärliga, kunde man säga. Inte ens fåglarna gillar er (ta inte illa upp, men det är nåt med slemmet) så 400 barn per år är att ta i. Jag säger inte att vi måste tänka Kina här, men håll på er lite, kunde man säga. Kasta er inte över första bästa. Ta det lite lugnt.

När de värsta missförstånden gåtts igenom, kunde man kanske rent av bli kompis med en snigel, en skön dude som kom fram och hängde lite över ett groblad, medan man själv låg på knä och pysslade i kryddlandet. Man kunde byta några ord om livet i största allmänhet, lite som hos frisören. Fråga om hans synpunkt på Långsamhetens lov, Thinking fast and slow och Yoga. Se likheter och lära av varandra. Ja det skulle bli bra, bara språket fanns där.

Jag letar efter mina diabilder (läs gärna den meningen igen, man hör den inte så ofta) och öppnar därför dörren till garderoben där sånt som inte används längre förvaras i väntan på Godot. Efter att ha flyttat på en vit Dialog, en kameraväska utan kamera och en låda gymnasielitteratur, stöter mina fingrar emot något taggigt. Och visst är det spikmattan som hoppfullt spänner sina vassa ögon i mig! Spikmattan, som fick en så central roll i varje framsynt hem en nyfiken men försvinnande kort tid för ett par år sedan. Vad hände sen, undrar jag och blir sittande med den i famnen. Det fanns ju så många möjligheter med spikmattan. Möjligheten att lägga spikmattan under kinden, t ex. Ett effektivt sätt att  ge ansiktet lyster. (Att det sedan ser ut som om man haft svår acne, får man bortse ifrån.) Möjligheten att ställa sig på spikmattan. Gärna på ett ben och med det andra lindat kring det första i en frigjord, men lite kissnödig position. Möjligheten att lägga sig på mage på sin spikmatta. ”En kraftig användning”, om jag får tro den lilla broschyr som singlar ner från en av hyllorna. Det låter starkt, lite som en tarmsköljning, och följs också av informationen om att man kan tvätta sin matta.

Försiktigt provar jag en progressiv ställning: på knä, som i bön, och med skallen på mattan. Det gör ont men ska vara stimulerande om man orkar hålla ut i 20 minuter. Jag klarar lika många sekunder innan jag får syn på mig själv i hallspegeln och bestämmer mig för att var sak har sin tid. Spikmattans har kommit och gått.

När Medelhavsländernas gubbar och gummor ställer ut en stol på trottoaren för att försäkra sig om en pratstund eller två med förbipasserande, ja då ställer vi nordeuropéer oss i skrivarrummet. Ingenstans är småpratat så självklart och otvunget som just där. Den ofrånkomliga fysiska närheten gör det nästan omöjligt att förbli tyst. Medan vi pressar oss förbi varandra, hukar oss för att fylla på papper, sträcker oss för att nå en ny toner eller bara konstaterar att det vi förväntat oss skulle ligga där, inte har kommit ut – ja då tar vi fram den bästa av våra sidor: den småpratande, spontantrevliga.

”Den här kanske är din?” Säger vi och räcker bredvilligt över en faktura till den nyss inkomna kollegan. ”Är det du som skriver ut 20… 30 sidor undersökningar?” ”Oj, nu fick jag med mig en veckoplanering från Bergatrollets förskola och  avslutningshälsningar från Bästaste 4B-Berit. Känns det som dina?”

Som referens att bolla sina egna tillkortakommande med är skrivaren oöverträffad. När idéerna uteblir och kaffet känns surt kan man alltid gå till skrivaren och finna någon som har det värre. ”Vad i helvete är det för fel på den här jävla maskinen!” ”Vem är det som skriver ut telefonkatalogen på högblankt fotopapper!” ”Hur många fack finns det egentligen att öppna när något papper har fastnat!”

Till sist – skrivaren som teknisk inkörsport. Prao-elever, lingvister och teknikfobiker–  ingen kommer undan en skrivare som ber om en omstart, signalerar tekniskt fel eller bara blinkar irriterat. Skrivaren är altaret och rummet den står i kyrkan mitt i byn. Alla är välkomna.