Vid det här laget har väl de flesta av oss oroat oss över vad de personanpassade sökningarna gör med oss. Vi byter åsikter med dem som tycker som vi, läser samma artiklar gång på gång och likar filmen som vi själva delade dagen innan. Hur ska vi få nya intryck? Hur spännande är det egentligen att hålla med varandra hela tiden? Men precis när den insikten känns som tyngst, slår det mig med uppfriskande tydlighet: ryktet om den sociala filterbubblans bekräftelsekokong är betydligt överdrivet!

När Pinterest skickar mail till mig med ”bilder som vi tror kan intressera dig” är det påfallande ofta pappslöjd, barn i hemstickade mössor och överdekorerade jordgubbsbakelser. Mig veterligen har jag inte en enda gång pinnat eller ens sökt på detta. Så hur finmaskigt är nätet egentligen? Grovt nog för att en domherre vikt i origami ska komma igenom i alla fall.

Och mönstret går igen. Twitter chansar vilt när de rekommenderar mig att följa smalspåriga politiska kommentatorer och vänner till vänners bekanta. FB tycker att jag ska ”träffa män nära dig” samt köpa extra blommiga klänningar med singoallaringning. Det är möjligt att jag borde vara intresserad, men här vill jag vara ärlig – det känns inte så.

Och det är då det slår mig – bubbeleffekten har gått hela varvet! De not-so-perfekt-match-förslagen är en flirt med oss som inte vill att storebror ska se dig. Ett noga uttänkt ”misstag” som ska förleda oss att sänka garden och se på avsändaren med lite mindre kritiska ögon: nej men ser man på – de tror jag gillar vanilj-yoghurt. De har inte koll på allt ändå. Över-dagen-resor till Mariehamn – Gotcha! Ni känns ofarliga, ni gör så gott ni kan. Så mänskligt ändå.

Konspirationsteori? Inte så säker. Vad vi ser är filterbubblan 2.0 – the perfect imperfection.

Det är inte bara barn som går igenom olika faser i livet. Många vuxna följer också en snitslad bana mellan mer eller mindre förutsägbara företeelser:

Dagisfasen – när man sittandes på mycket låga stolar lyssnar på pedagoger som försäkrar att ens barn inte kommer att fara illa av att stanna inne när det regnar.

Lågstadiefasen – när man klämmer in sina ben under en mycket liten skolbänk och oroar sig över att barnen inte äter medhavd frukt.

Mellanstadiefasen – när man sitter i en matsal och flackar med blicken för att inte bli klassförälder.

Högstadiefasen – när man sitter i en aula och försöker få grepp om olika metoder mot mobbning.

Gymnasiefasen – när man sitter i en annan aula och undrar om man kommit fel eftersom man inte känner igen ett enda ansikte.

Och så fasen jag själv befinner mig i: Bostadsrättsföreningens styrelse-fasen.

Mycket är sig likt från de andra faserna. När jag anländer till försäkringsbolagets informationsträff för bostadsrättsföreningsfolk känner jag mig helt och hållet hemma. Det är stolar som förväntansfullt ställts fram men som kanske inte riktigt fylls, någon som sätter sig längst fram, någon som sätter sig längst bak, många som sätter sig nära dörren och någon som kommer försent.

När gästföreläsaren från Anticimex tar till orda är det någon som vill berätta om sina privata tillkortakommanden med skadedjur. Någon på bakre raden hör inte vad någon på främre raden säger. Någon ursäktar sig när telefonen ringer med en alltför högt ställd signal.

Det tittas på en mycket torftig presentation som ”inte på ett bra sätt visar hur en golvbrunn bör sluta tätt, men det är tyvärr den bästa bild vi har i dagsläget”. En sakkunnig pratar länge och ingående om skillnaden mellan vattenskador och vattenledningsskador och när klockan närmar sig sluttid och vi ser ljuset i tunneln, är det någon som tycker det är rätt tillfälle att ställa en mycket komplicerad fråga som väldigt få vill ha svar på.

Så kommer vi äntligen loss. På vägen ut i kvällsmörkret fylls vi av det välbefinnande som kommer när man tagit sitt ansvar – och överlevt. Sammansvetsat småpratar vi om förvaltningskostnader, avfallskvarnar och medlemmar som inte anmäler ombyggnation till styrelsen. Vi erkänner att vi lite till mans behöver komplettera vår diskmaskin med ett vitvaruskydd, men tänker också att just det kanske nästa styrelse kan ta hand om. Vi är mötesmänniskor som hittat sin nya fas.

Det fanns en tid när c-vitamin brus var the shit. När en avokado var en avokado och inte basen i en grön smoothie. En tid när gurkmeja var fattigmanssaffran. Hur oskyldig ter sig inte den tiden nu?

Jag försöker att vänja mig av med den, men den har mig i sitt grepp och kräver hela tiden större doser. Känslan av välbefinnande blir också allt kortare. Rejält förkyld och med darrande händer häller jag upp pulvret i vad som numera är ett matskedsmått. Trots att det bevisligen inte hjälper, tänker jag att bara en gång till, bara den här dosen också. På nätet googlar jag enkelt fram hur man bäst döljer den lite dävna smaken: kanel, fruktjuice, kryddnejlika. Många är villiga att hjälpa en sökare.

Örtagubben har vad jag behöver och jag vet var han finns. Jag kan inte vänta till efter jobbet längre. Jag går dit på lunchen, köper större och större mängder och fingrar lystet på andra pulver, men också på gräs – allt som är koncentrerat och torkat känns rätt. Några män i hästsvans gör upp affärer i en undanskymd hörna. Ord som ”uppiggande, lugnande och stimulerande” når mig och jag lyssnar glupskt. Burkar med psykedeliska etiketter, innehållande torkade smultron, blåbär och vildlingon säljs öppet över disk till unga tjejer. En kille med cykelhjälm grabbar en burk surkål och äter direkt ur den i ren desperation.

Jag stålsätter mig och ställer tillbaka kryddorna när min blick faller på ett störtställ med rea-fynd: Chia-bars med stevia, torkade mullbär och grånad rå choklad – allt med kort datum. Jag faller igenom. Måste köpa. Skäms. Det är gurkmejans fel alltihop. Jag tror att den är inkörsporten.

Lika efterlängtat som avslöjande kommer plötsligt vårljuset och behovet att lösa in den presentcheck hos hälsocoachen som ”vänner” gett mig i födelsedagspresent blir akut. Doften av stall ligger tung i väntrummet när jag sköljer ner min skepsis med rumstempererat vatten innan jag blir inkallad till Dr Hälsa.

Mannen som möter mig spricker upp i ett nikotingult leende. ”Det är gurkmejan”, berättar han, och far ut i en anti-inflammatorisk hyllning. ”Gurkmejan är en mycket potent rot och färgen kan sitta kvar i dagar.”

”Många frågar mig om det inte är svårt att leva hälsosamt”, fortsätter han medan han promenerar runt i rummet. ”Men det är egentligen inga konstigheter. Min fru och jag börjar dagen med att ta tempen. Därefter intar vi en kopp vätska, mest avsvalnad grönt te eller vinäger, och så lägger vi vårt växtbaserade huvudmål mitt på dagen – som våra förfäders fjäderfä gjorde. Rötter, linser, fröer… Det gamla bondesamhällets hönor kunde bli rysligt gamla och så vitt man vet led de varken av demens eller diabetes.”

Här vill jag ifrågasätta källforskningen, men Dr Hälsa är ostoppbar:

”De här hönorna saknade också helt sittpinnar, varför min fru och jag gjort oss av med alla stolar hemma. Du förkortar ditt liv med ett år, varje gång du sätter dig. Uttrycket soffpotatis är verkligen en fin omskrivning för långsam död: sittande och snabba kolhydrater.

På kvällen blir det ofta bara ett lätt avkok för oss. Blir vi bortbjudna är det smidigt att ta med sig avkoket i en termos, så att man kan stå med vid bordet och delta i festen ändå.

Har du barn hemma? Många tror att det är svårt att få med dem på tåget, men jag brukar säga att det är barnen som är loket. Våra barn älskar råa kakaobollar endast sötade med agavesirap. Fredagsmys för dem är kanelkryddat kokosfett. Osaltade kikärtsbullar och ett låglaktosmos på sötpotatis är lite grand av en lördagsfavorit.”

”Jag har ekolådan”, försöker jag men möts av ett buljongdoftande skratt. ”Säg så här: ekologiska grönsaker är den rikes försök att köpa sig fri från välfärdssjukdomar. Hönorna i det gamla medelhavsgrekland åt varken kravmärkt eller rättvisemärkt. De åt broccoli, men inte paprika. Majs, men inte äpplen. Äggplanta, men aldrig jordgubbar. Vitkål men inte …”

Jag backar ut ur rummet utan att doktorn märker det, han har gått in i en närmast Raneliksk trans.

”Avokado men inte tomater. Ramslök men aldrig vitlök, vitt socker, vitt mjöl, transfetter, processad mat eller råvaror som hettats upp…”

Väl ute på gatan har det åter börja regna. I kön till korvkiosken analyserar jag en känsla jag aldrig förr haft. Jag tror att det är röksug.