Vid det här laget har väl de flesta av oss oroat oss över vad de personanpassade sökningarna gör med oss. Vi byter åsikter med dem som tycker som vi, läser samma artiklar gång på gång och likar filmen som vi själva delade dagen innan. Hur ska vi få nya intryck? Hur spännande är det egentligen att hålla med varandra hela tiden? Men precis när den insikten känns som tyngst, slår det mig med uppfriskande tydlighet: ryktet om den sociala filterbubblans bekräftelsekokong är betydligt överdrivet!

När Pinterest skickar mail till mig med ”bilder som vi tror kan intressera dig” är det påfallande ofta pappslöjd, barn i hemstickade mössor och överdekorerade jordgubbsbakelser. Mig veterligen har jag inte en enda gång pinnat eller ens sökt på detta. Så hur finmaskigt är nätet egentligen? Grovt nog för att en domherre vikt i origami ska komma igenom i alla fall.

Och mönstret går igen. Twitter chansar vilt när de rekommenderar mig att följa smalspåriga politiska kommentatorer och vänner till vänners bekanta. FB tycker att jag ska ”träffa män nära dig” samt köpa extra blommiga klänningar med singoallaringning. Det är möjligt att jag borde vara intresserad, men här vill jag vara ärlig – det känns inte så.

Och det är då det slår mig – bubbeleffekten har gått hela varvet! De not-so-perfekt-match-förslagen är en flirt med oss som inte vill att storebror ska se dig. Ett noga uttänkt ”misstag” som ska förleda oss att sänka garden och se på avsändaren med lite mindre kritiska ögon: nej men ser man på – de tror jag gillar vanilj-yoghurt. De har inte koll på allt ändå. Över-dagen-resor till Mariehamn – Gotcha! Ni känns ofarliga, ni gör så gott ni kan. Så mänskligt ändå.

Konspirationsteori? Inte så säker. Vad vi ser är filterbubblan 2.0 – the perfect imperfection.