Varje måndag mailar Restaurang Tennstopet ut sin lunchmatsedel till mig. Det skulle kunna passera helt obemärkt eller rent av vara ett irritationsmoment, om det inte vore för att det i ett parallellt universum hälsospammas med tankar om ingefärsshots, halvmaror och oändliga kärleksförklaringar till kål och tarmbakterier. I den kontexten är Tennstopets meny uppiggande läsning. Restaurangen står nämligen för en fullständig avsaknad av Bror Duktig, Luther och Det-är-en-dag-i-morgon-också. Istället går man all in, med en matsedel som maxar redan på måndagen, vrider upp ytterligare ett snäpp på tisdagen för att kulminera i ett totalt bejakande av det mesta i mat- och säkert även dryckesväg mot slutet av veckan.

Medan mitt måndagsjag funderar på om det kanske ändå är dags att träna på lunchen, läser jag om Biff à la Lindström med persiljesmör och pommes frites. Missar man detta går ett isterbandståg med gräddstuvad potatis redan dagen efter. Knaprig grissida, friterad torsk med remoulad, ärtsoppa med pannkakor och vispgrädde, gräddkokt gädda, stekt fläsk med löksås, plommonspäckad karré med gräddsås och pytt Bellman – allt med brynt smör, gubbröror, västerbottenpuréer, smörslungade tillbehör och sherrysås. Grönkålen är aldrig någonsin rå. Inte en enda hälsosallad erbjuds. Och nötter nämns endast i förbifarten, möjligen som en hotbild för eventuella allergiker.

Få mail av den här lite oanmälda typen gör mig så mild och god till sinnes och för en kort stund känner jag en djup förståelse för, ja ett nära band till, Edward Blom eller åtminstone Carl Jan. Men på samma vis som sommarens breda väg av grillmiddagar förr eller senare leder in på gurkmejans smala stig, hamnar även Tennstopets meny längre och längre ned i mailkorgen. Jag vaknar upp till automatiska påminnelser om möten jag redan tackat ja till, svar på fjärde vändans svarsmail av en vida spridd icke-fråga, och ett rop på hjälp från Göta Lejon som lovar att ”Brolle gör en grymt underhållande show”. Och när mobilen på sitt finkänsliga sätt berättar att jag tyckte att det här var den perfekta tiden att träna för ett tag sedan, vet jag. Det är över för den här gången.

Flygbussen från Arlanda hinner precis starta när chauffören knäpper på sin mikrofon och börjar tala. Hon hoppar över hygienfaktorn att önska oss välkomna ombord och går direkt på väsentligheterna. Med lugn, djupt nedtonad röst berättar hon att ”det har varit en mycket tråkig eftermiddag här i Stockholm”. Vi, som lämnat staden precis efter attentatet i Manchester, bereder oss på det värsta. Vad har hänt medan vi var i luften? Hur många har skadats? Kanske dött?

Busschauffören suckar och fortsätter: ”Trafiken har i princip stått stilla i båda riktningarna.” Vi passagerare tittar lite tveksamt på varandra. Vad ska komma? Är det en kedjekrock utan slut? Chauffören tar sats och med ytterligare en djupt sorgsen suck levererar hon: ”Fyra filer helt utan framkomlighet.”

Vad har hänt? Vi googlar, men ingenstans står att läsa om attentat, jordskred eller bussar som krockat.

Långsamt och tungt fortsätter chauffören sin sorgesång: ”Rusningstrafiken började redan runt lunch.” Sucken som följer är bedrövad. ”Jag kommer att ta den gamla vägen en bit här i början. (Tung suck, lite som om varken ord eller luft räcker för att berätta om situationen.) ”Men det kommer inte att hjälpa nämnvärt.” (Konstpaus eller gråt, det är oklart för oss passagerare.) Ni som behöver ladda era mobiler har uttag vid sätet. (Suck igen.) Längst ner vid fötterna. (Lite som om det väl var droppen, det sista som fattades – att vi skulle behöva böja oss ner.)

Kommer hon klara det här? Ska vi ta över? Finns det någon med busskörkort i besättningen? Behöver hon stöd? Samtalsterapi? Några av oss börjar fnissa okontrollerat, som man kan göra när situationen är svårt allvarlig. Andra sms:ar vilt. Ska de någonsin få se sina nära och kära igen? Lägg barnen. Ställ åtminstone in maten i kylen – här finns inget hopp om gemensam middag.

”Ja, vi får försöka ta oss igenom det här tillsammans.” Chauffören knäpper av micken. Men ångrar sig och lägger till: ”Det är en tråkig dag för Stockholm.”

Det hade kunnat vara slut här, men då glömmer ni att Flygbussarna även fraktar turister. Allt tas om igen, fast på bedrövad engelska. Någon av oss vågar oss på ett ”We shall over come…”

I svåra stunder gäller det att hålla ihop.

Att man ska vara mot människor som man själv vill bli bemött, vet man ju. Den gyllene regeln är liksom nedärvd och lätt som en plätt att ta till sig.

Men vad betyder den egentligen? Glad och tjohejsan? Duktig, framåt och lösningsorienterad? Är det verkligen så vi vill att andra ska vara mot oss? Är det inte just när folk inte är perfekta som vi verkligen gillar dem? Det är ju då vi kan slappna av och börja tro på oss själva. Och här kommer då min tes –  är det inte snarare lite halvdana vi bör vara mot varandra? Om vi verkligen vill förgylla någons dag, vill säga.

Ta den här tanken till er och känn hur allting löser sig: I en värld där den gyllene regeln verkligen gör nytta, möter dina medmänniskor dig i samma kläder som de hade igår. Det är vita skjortor med tomatfläckar, jeans utan moderiktigt riven kant nertill, glanslöst hår, en väska du inte är avundsjuk på och kanske till och med en mogen finne som ödmjuk dörröppnare. Samtalen kommer att handla om träning som sällan blir av, fuktskadade sommarhus, restaurangbesök som blivit något av en besvikelse, år av samlade sas-bonuspoäng som ändå bara räcker till 20 kr rabatt på KappAhl och medaljplatser man inte riktigt nådde upp till. När ni pratar om den gångna helgen kommer medmänniskor med koll på den gyllene regeln inte på något speciellt de gjorde och de missade ofta både invigningen och sista dagen av en fantastisk konstutställning man borde ha sett. Vänder du sedan ned blicken mot din smartphone väntar där dagens verkliga energi boost: Bildflödet i sociala medier. Vilken källa att hämta kraft ur: frukostar med färdigskivad formfranska och apelsinjuice från koncentrat, uteplatser utan kvällssol, halvgamla hundar på håriga plädar, barn i trotsåldern, selfies tagna snett underifrån och återträffar där alla lagt på sig några kilo.  Ren energi, mina vänner. Gyllene ögonblick av ren energi.

”Jaha!” Servitören har ställt sig som i givakt vid kortändan av vårt bord och hela hans väsen utstrålar otålighet.

”Jaha, då kommer jag med kvällens andra upplevelse: gårdsärta på tre vis – förvälld i sitt eget spad, lagd på smörad skida…” Tallrikarna sätts nu ned framför sällskapet som brister ut i nyfikna följdfrågor, men avbryts av servitören som med ett tydligt ”OCH…” visar att det alls inte är läge att kommentera än. Från skuggan bakom servitören lösgör sig nu en karottbärande ung man som med samlad uppsyn skedar en halv tesked grönt skum över respektive ärta. ”OCH… till det ett ärtskum på fermenterad ärta. Hoppas det ska smaka.” Det sista låter mer som ett hot riktat åt köket än omsorg om vårt välbefinnande och vi nickar stressat och försäkrar att vi alldeles säkert tror att det ska göra det.

När ärtan ätits upp slappnar vi av en smula men hinner knappt börja prata innan servitören är där igen och tar ut våra tallrikar. Han gör även detta på ett tydligt vis som liksom kräver vår hela uppmärksamhet. Vi tackar och tackar tills han med rak hållning marscherar ut mot köket.

Karottkillen närmar sig nu vårt bord igen och meddelar att vi ju valt ”Lilla måltidsupplevelsen”. Därför är det nu dags för huvudrätten. ”Har någon av er varit här förut?” undrar han. Det har vi inte. ”Då är det så att huvudrätten består av säsongens råvara. Vill man kan man komplettera med närodlade tillbehör. Vi brukar rekommendera två till tre tillbehör beroende på hur hungrig man är.” Mangrant beställer vi tre tillbehör var. Eftersom vi har beställt ”Stora dryckesupplevelsen” får vi både ett vitt och ett rött glas vin till, vilket till viss del dövar hungern. Vi börjar fatta upplägget.

Dags för finalen – sötad getmjölk från 4H-gård. ”Då!” Servitören harklar sig och tittar uppfordrande på oss igen. Vi tystnar. ”Då, kommer jag att ta in vinbonden som gjort vinet ni straxt ska få smaka.” En skäggig man från Järna, tassar fram till vårt bord och serverar ett maskrosvin som ska gifta sig perfekt med getmjölken. Vinbonden häller upp till ytspänning från en flaska utan etikett och med uppfordrande röst beordrar han oss att dricka. Det hela känns möjligen lite obekvämt, men fyller ändå en viss funktion. Vi fortsätter prata trots att getmjölken kommer in. Vi pratar vidare under avdukningen. Och vi hoppar över kaffet och går direkt på avecen.

Innan vi betalar beställer samtliga en årsprenumeration på getmjölk och maskrosvin. Sedan instagrammar vi från toaletten, dricksar generöst och går hem.

Våren skyndar långsamt, men jag är ännu senare och konstaterar att garderoben behöver ett lyft som inte är dammigt, noppigt, för stort, för litet eller svart. Sålunda grabbar jag ett magasin och tänka sig – jag har tur – det är ett alldeles färskt modenummer och på inte mindre än 20 sidor kommer man att i ord och bild berätta för mig hur våren och sommaren ska se ut 2017.

Redan på första uppslaget serveras lösningen: ”Solens färg är gul.” Sex bilder exemplifierar sommarens färg och även om det kanske inte är min självklara match rent hudmässigt, så tänker jag att visst – lite gult kan nog pigga upp. Känns skönt att veta vad som gäller ändå.

För att få fler bildbevis vänder jag blad och – hepp: ”Sommaren slår ut i blom.” Ok… fyra blommiga klänningar tar plats och möjligen är en och annan knopp gul, men intrycket är nog mest just blommigt. Jag bläddrar vidare till uppslag nummer tre som med viss emfas slår fast att ”Vitt gäller i värmen.” Uppslag fyra visar ”Grönt i gräset”, fem; ”Det händer med ränder” och så håller det på. Allt är tillåtet. Allt är trend och jag borde ju bli glad, men vad tusan – jag känner mig lite lurad.

När alla färger och material presenterats som ”sommarens måste”, följer en kavalkad av frimärksstora bilder från modehusens visningar på den internationella scenen. Om valmöjligheterna kändes onödigt många förut, löper de nu helt amok. Det är ”Hud, hud, hud”, ”Längden i fokus”, ”Sustainable City Cowboy”, ”Boho chick” och ”Mitt Afrika” hej vilt. Ingen klädskapare har pratat ihop sig med någon annan. Alla tar täten i en trend som ingen annan tänker följa.

Som läsare är jag här beredd att ge upp, men får ånyo hopp när nästa avdelning i tidningen har rubriken ”Moderedaktörens val”. Äntligen lite handfasta råd, tänker jag och är beredd att anteckna.

Det är då det händer. Allt blir svart. Byxor, klänningar, väskor, skor. Av catwalkens City Cowboy syns inte ett spår och endast med yttersta möda kan jag lokalisera ett örhänge med något som kan vara en gul pärla. De handplockade förslagen är ömsom små, ömsom over sized, blankt svarta så väl som nästan lite dammigt grå och ibland kommer de i ett noppigt material – en slags köpt proveniens. Det känns bekant på nåt vis. Jag vet inte, men det är lite som att titta in i min egen garderob.

Jag har fått en ny bonuscheck. 50 kr som jag kan ”unna mig det lilla extra” för, enligt Ica. Mina tankar går direkt till friterade fläsksvålar och Belgian Blue-kött. Bitsocker, processad mat och guldnougat i kilo-förpackning kommer också för mig, liksom besprutade äpplen från andra sidan jorden och vitt bröd med långt hållbarhetsdatum. Att hitta ”det lilla extra” i min närbutik är nämligen inte helt lätt, så jag tänker att det måste handla om det lite förbjudna. Det icke politiskt korrekta. Det där man skäms för.

Jag kan utnyttja mina 50 kr på apoteket också, berättar man. Där kan det lilla extra få lite mer tyngd: intimprodukter, nåt slemlösande eller nåt försiktigt laxerande. Regaine? Kanske till och med Regaine Forte?

Så här långt kommen i resonemanget känner jag att bonusen öppnar upp för en variation utan gränser. Ett fullt möjligt scenario är att fronta med både 10%-ig pastagrädde, 27%-ig mellangrädde och 36%-ig alt 40%-ig vispgrädde hemma i kylskåpet. Vegetariskt smörgåspålägg, till förvillelse likt mortadella, pockar också på uppmärksamhet i produktutvecklingens tassemarker. Vem vet när man får bonus härnäst? Det gäller att välja rätt.

Upprymd och fylld av en känsla av att allt är möjligt, bestämmer jag mig slutligen för ett inköp som känns rejält utanför inköpsboxen: apotekets återfuktande nattsockor. Den onaturligt instängda känslan är en sinnebild av ”det lilla extra” och jag vill omedelbart bli av med den. Men uppdraget är avklarat – bonuschecken har använts som den skulle.

Det blåser retrovindar över sociala medier. När ”här och nu” slutat inspirera och man även med filter har svårt att få till något överraskande av ett immande glas rosé, ja då letar vi fram de gamla fotoalbumen. De gamla albumen innehåller nämligen någonting alldeles eget och oslagbart attraktivt – evig ungdom. När vi tidigare visade vår lunch i det sociala flödet, lägger vi därför nu istället upp bilder på virila pappor så som de såg ut julen 1978. Vi gratulerar våra söner på 22-årsdagen genom att visa världen dem som oemotståndliga två och ett halvt. Tvåhundra mammor i svartvitt och 70-talsgult flimrar förbi i fb-flödet på Mors Dag. Och random skolkort från 1981 visas, mest för att, jaa… ?

Uppsvinget för Mors Dag är ett tecken i tiden. Den som trodde att den dagen försvann ungefär när folk slutade skicka julkort till förmån för massmail med bilder av icke upphovsrättsskyddade dörrkransar mm, hade fel. I år kunde även mycket gamla mammor hyllads med digitaliserade Instamatic-bilder på sociala plattformer de rimligen sällan besöker.

Vad är nästa hype? Kan vi se fram emot en revival av Anna-dagen – den dag då lutfisken ska läggas i blöt. Det är den 9:e december – en perfekt dag för gamla bilder på morföräldrar som skulle ha fyllt 100 år och alldeles säkert la lutfisken i blöt då det begav sig.

Eller är det namnsdagen som ligger bäst till? Nära nog 365 stycken – och då har jag ändå inte räknat varianterna av grundnamnen. Här kan vi börja rota rejält i våra arkiv och lägga upp bilder på späda barn och släktingar som gått ur tiden århundraden tillbaka och ändå är snygga, starka och imagebyggande. Ett bevis för att, inte det men vi, var bättre förr.

”Välkommen in från slasket”, hälsar taxichauffören och startar mjukt motorn. ”Idag kommer vi att köra Tegnérgatan upp, runda Tegnérlunden för att sedan ta oss över Barnhusbron och nå slutmålet, om det skulle passa?”

”Det låter toppen”, säger jag och tänker att här har vi en som gör det mesta av sitt jobb. Han påminner mig om den purser som ansvarade för kommunikationen ombord, en gång när jag flög till Visby. Stockholm-Visby är ju ingen längre sträcka och den här gången hade vi dessutom medvind, men lät detta hindra pursern att göra att gott jobb? Icke! Med den där lite sjungande valsångsrösten som de flesta som lärt sig någonting utantill men ändå vill vara trevliga använder, levererade han budskap som handlade det om en Atlantenflygning:

”Välkommen till denna ATR 72-500 som ska ta er till Visby. Under denna flygning kommer ni ha möjlighet att köpa kalla såväl som varma drycker där vi idag kan erbjuda både te, kaffe och också ett väsmakande vatten. Till våra passagerare som använder mjölk kommer vi att tillhandahålla sådan, liksom socker och färdigvikta servetter för den som önskar. Vi kommer alldeles strax ut med vagnen.”

Mycket riktigt. Blott sekunder senare promenerar pursern mittgången fram med sin vagn för att dela ut kaffemuggar med ena handen och samla in dem med den andra för att hinna med nästa budskap:

”Ja mina damer och herrar då har vi nått vår marschhöjd och börjat inflygningen mot ett soligt Visby där temperaturen just nu visar behagliga 16 grader. Vi ber er spänna fast säkerhetsbältena och räta upp stolsryggarna…”

Taxin svänger in till trottoaren och med ett servilt ”Då var vi framme, tveka inte att ringa vid frågor eller om du skulle ha glömt något i bilen. Taxinumret hittar du längst ner på kvittot…” öppnar chauffören min dörr och ställer sig liksom i givakt vid sidan om.

Jag tackar, tar min väska och går in mot ett möte som – tänker jag nu – inte ska handla om en text i en intern broschyr. Det ska handla om ett brandtal. Kanske för mänskligheten.

Jag befinner mig i provrummet i en butik med en medelålder som jag rejält drar upp, när två tjejer i 18-årsåldern ramlar in. Förväntningarna är något uppskruvade.

”Alltså jag är ledsen om jag lurade in dig här så att du hittade den här klänningen, för du kommer att passa SÅ BRA i den, säger den ena tjejen entusiastiskt. Alltså, jag KAN säga att du inte är snygg i den om du vill. Men du kommer att vara så ASSNYGG i den.”

Hon parkerar sig precis utanför det bås som den andra tjejen hoppar in i. Saloondörren smäller och smätter medan hon krånglar av sig väska och jacka och börjar ta på sig klänningen.

”Iiiiiiiih!” Skriet skär genom provrumstystnaden. ”Alltså GUD. VAD. SNYGG. DU. ÄR!”

Tjejen i provrummet tittar ut i en mycket tight, med glitter beströdd kornblå klänning som av någon anledning för tankarna till en mycket liten stjärtlapp ämnad för pulkaåkning.

”Alltså ursäkta MIG, men du är SÅ JÄVLA SNYGG!” Den kornblå kommer längre och längre ut för att ta allt mer självsäkra steg framför den offentliga spegeln. Hon undrar om klänningen inte är lite bar i ryggen? Med tanke på att den helt saknar rygg och faktiskt sidor också, är funderingen befogad.

”Alltså den sitter PERFEKT. Du ser precis ut som hon i New Girl. Du ska INTE ha en större storlek!” bestämmer kompisen och jag börjar oroa mig för att tjejen i det blå glittret verkligen kommer att köpa klänningen.

Smakrådet begår nu en räcka allvarliga fel:

Hon säger: ”Alltså det ser exakt ut som en GUCCI!” (Nej. Det gör det inte.)

Hon fortsätter: ”Alltså tror du att du kommer att tänka på den här om du inte köper den? Då MÅSTE du köpa den.” (Finns ingen sådan regel.)

Hon försäkrar: ”Alltså det där att den fäller glitter, det tänker man ju inte på.” (Jo. Det är det första man tänkte på.)

Flickan som nu dansar framför spegeln har i princip redan köpt klänningen men låter beslutet bekräftas av ännu ett feltänk:

”Alltså köper du den här, så måste du LOVA att inte använda den en utekväll vilken som helst. Du måste lova att du ska SUKTA efter den och låta den hänga där i garderoben tills det blir en riktigt viktig fest. LOVA!”

Ka-ching! Där satt den. Av någon märklig anledning är det detta som blir den köputlösande faktorn.

Tjejerna tar några snabba bilder och skickar ut dem över världen innan de betalar och går. Själv funderar jag lite över vad argument som ”användbar” och ”lika snygg till jeans” tog vägen. Inte för att de passade här, men ändå…

Jag försöker avrunda. Det ska vara vänligt, lagom kravställande, leda till en snar återkoppling, verka proffsigt, visa på en viss nivå av kreativitet, kännas personligt och ändå inte verka ansträngt. Så hur gör jag?

Det informella tonläge vi la oss till med efter Du-reformen, är inte så okomplicerat som man skulle kunna tro. Självklara avslutningsfraser som ”Med djupaste vördnad och undergivenhet”, ”Eder ödmjuke tjänare” och så småningom ”Men vänlig hälsning”, trängdes undan för undan bort av ”Vi ses när vi råkas”, ”Tjing!” och ”Ha en bra dag!”. Och som en direkt följd av denna uppluckring följde avarter som ”Tjenare italienare”, ”Kramis salamis” och ”Tack och hej, leverpastej!”. Några år senare är till och med dessa så pigga avslut museiföremål och vi väljer mellan tidsbesparande default alternativ med endast inlagt namn och adress, ”mvh”, ”/” eller helt enkelt bara en enda gemen initial.

Men nu vill jag vidare. Jag känner att det är dags nu. Om rörelser och företeelser i samhället i mångt och mycket bygger på trender och mottrender, borde det vara dags för någonting längre, kanske också mer personligt igen. Å andra sidan kanske inte trenden nått sin kulmen än och i så fall borde nästa steg bli något ännu mer avhugget. Så hur ska jag avrunda mailet? Jag väljer mellan en självutlämnande feberkurva i kombination med en aktuell pulsredovisning och ett fingeravtryck. Och mellan att helt enkelt bara låta mailet rinna ut i sanden och lämna några tomma rader som en möjlighet för mottagaren att själv avsluta mitt budskap. Badrumsskåpets svulstiga kvicksilvertermometer från tiden innan Du-refomen, avgör saken.