”Välkommen in från slasket”, hälsar taxichauffören och startar mjukt motorn. ”Idag kommer vi att köra Tegnérgatan upp, runda Tegnérlunden för att sedan ta oss över Barnhusbron och nå slutmålet, om det skulle passa?”

”Det låter toppen”, säger jag och tänker att här har vi en som gör det mesta av sitt jobb. Han påminner mig om den purser som ansvarade för kommunikationen ombord, en gång när jag flög till Visby. Stockholm-Visby är ju ingen längre sträcka och den här gången hade vi dessutom medvind, men lät detta hindra pursern att göra att gott jobb? Icke! Med den där lite sjungande valsångsrösten som de flesta som lärt sig någonting utantill men ändå vill vara trevliga använder, levererade han budskap som handlade det om en Atlantenflygning:

”Välkommen till denna ATR 72-500 som ska ta er till Visby. Under denna flygning kommer ni ha möjlighet att köpa kalla såväl som varma drycker där vi idag kan erbjuda både te, kaffe och också ett väsmakande vatten. Till våra passagerare som använder mjölk kommer vi att tillhandahålla sådan, liksom socker och färdigvikta servetter för den som önskar. Vi kommer alldeles strax ut med vagnen.”

Mycket riktigt. Blott sekunder senare promenerar pursern mittgången fram med sin vagn för att dela ut kaffemuggar med ena handen och samla in dem med den andra för att hinna med nästa budskap:

”Ja mina damer och herrar då har vi nått vår marschhöjd och börjat inflygningen mot ett soligt Visby där temperaturen just nu visar behagliga 16 grader. Vi ber er spänna fast säkerhetsbältena och räta upp stolsryggarna…”

Taxin svänger in till trottoaren och med ett servilt ”Då var vi framme, tveka inte att ringa vid frågor eller om du skulle ha glömt något i bilen. Taxinumret hittar du längst ner på kvittot…” öppnar chauffören min dörr och ställer sig liksom i givakt vid sidan om.

Jag tackar, tar min väska och går in mot ett möte som – tänker jag nu – inte ska handla om en text i en intern broschyr. Det ska handla om ett brandtal. Kanske för mänskligheten.

Jag befinner mig i provrummet i en butik med en medelålder som jag rejält drar upp, när två tjejer i 18-årsåldern ramlar in. Förväntningarna är något uppskruvade.

”Alltså jag är ledsen om jag lurade in dig här så att du hittade den här klänningen, för du kommer att passa SÅ BRA i den, säger den ena tjejen entusiastiskt. Alltså, jag KAN säga att du inte är snygg i den om du vill. Men du kommer att vara så ASSNYGG i den.”

Hon parkerar sig precis utanför det bås som den andra tjejen hoppar in i. Saloondörren smäller och smätter medan hon krånglar av sig väska och jacka och börjar ta på sig klänningen.

”Iiiiiiiih!” Skriet skär genom provrumstystnaden. ”Alltså GUD. VAD. SNYGG. DU. ÄR!”

Tjejen i provrummet tittar ut i en mycket tight, med glitter beströdd kornblå klänning som av någon anledning för tankarna till en mycket liten stjärtlapp ämnad för pulkaåkning.

”Alltså ursäkta MIG, men du är SÅ JÄVLA SNYGG!” Den kornblå kommer längre och längre ut för att ta allt mer självsäkra steg framför den offentliga spegeln. Hon undrar om klänningen inte är lite bar i ryggen? Med tanke på att den helt saknar rygg och faktiskt sidor också, är funderingen befogad.

”Alltså den sitter PERFEKT. Du ser precis ut som hon i New Girl. Du ska INTE ha en större storlek!” bestämmer kompisen och jag börjar oroa mig för att tjejen i det blå glittret verkligen kommer att köpa klänningen.

Smakrådet begår nu en räcka allvarliga fel:

Hon säger: ”Alltså det ser exakt ut som en GUCCI!” (Nej. Det gör det inte.)

Hon fortsätter: ”Alltså tror du att du kommer att tänka på den här om du inte köper den? Då MÅSTE du köpa den.” (Finns ingen sådan regel.)

Hon försäkrar: ”Alltså det där att den fäller glitter, det tänker man ju inte på.” (Jo. Det är det första man tänkte på.)

Flickan som nu dansar framför spegeln har i princip redan köpt klänningen men låter beslutet bekräftas av ännu ett feltänk:

”Alltså köper du den här, så måste du LOVA att inte använda den en utekväll vilken som helst. Du måste lova att du ska SUKTA efter den och låta den hänga där i garderoben tills det blir en riktigt viktig fest. LOVA!”

Ka-ching! Där satt den. Av någon märklig anledning är det detta som blir den köputlösande faktorn.

Tjejerna tar några snabba bilder och skickar ut dem över världen innan de betalar och går. Själv funderar jag lite över vad argument som ”användbar” och ”lika snygg till jeans” tog vägen. Inte för att de passade här, men ändå…

Jag försöker avrunda. Det ska vara vänligt, lagom kravställande, leda till en snar återkoppling, verka proffsigt, visa på en viss nivå av kreativitet, kännas personligt och ändå inte verka ansträngt. Så hur gör jag?

Det informella tonläge vi la oss till med efter Du-reformen, är inte så okomplicerat som man skulle kunna tro. Självklara avslutningsfraser som ”Med djupaste vördnad och undergivenhet”, ”Eder ödmjuke tjänare” och så småningom ”Men vänlig hälsning”, trängdes undan för undan bort av ”Vi ses när vi råkas”, ”Tjing!” och ”Ha en bra dag!”. Och som en direkt följd av denna uppluckring följde avarter som ”Tjenare italienare”, ”Kramis salamis” och ”Tack och hej, leverpastej!”. Några år senare är till och med dessa så pigga avslut museiföremål och vi väljer mellan tidsbesparande default alternativ med endast inlagt namn och adress, ”mvh”, ”/” eller helt enkelt bara en enda gemen initial.

Men nu vill jag vidare. Jag känner att det är dags nu. Om rörelser och företeelser i samhället i mångt och mycket bygger på trender och mottrender, borde det vara dags för någonting längre, kanske också mer personligt igen. Å andra sidan kanske inte trenden nått sin kulmen än och i så fall borde nästa steg bli något ännu mer avhugget. Så hur ska jag avrunda mailet? Jag väljer mellan en självutlämnande feberkurva i kombination med en aktuell pulsredovisning och ett fingeravtryck. Och mellan att helt enkelt bara låta mailet rinna ut i sanden och lämna några tomma rader som en möjlighet för mottagaren att själv avsluta mitt budskap. Badrumsskåpets svulstiga kvicksilvertermometer från tiden innan Du-refomen, avgör saken.

Även om sommaren varit lång och hösten färgglad kan man inte leva på Insta-bilder allenast, man måste jobba lite också.  Så jag unnar mig en löprunda – ett lätt sätt att lösa problem och nå nya höjder. Medan jag plöjer fram genom drivor av höstlöv lossnar tankarna från sina låsta positioner och bildar oväntat geniala lösningar. Det är lite av ett mirakel.

Redan efter ett par hundra meter hittar jag exempelvis ett fantastiskt samband mellan smådjur och en produkt jag jobbat med ett längre tag. Jag får till en formulering som saknar motstycke och vars slutkläm får mig att skratta högt. Det är på vippen att jag stannar för att anteckna, men samtidigt är det synd på en fin tid, så jag bestämmer mig för att en idé som är så bra, den kommer man ihåg.

Halvvägs i rundan trillar en romanidé på plats som en oväntad hole-in-one: En lavallergikers liv i 2000-talets Sverige! Det är ju rent märkligt att ingen skrivit om detta tidigare och att jag (här ökar jag takten rejält) har en unik inblick i ämnet!

Medan jag lurar på boktitel uppenbarar sig lite som en bonus en idé om vad det här blogginlägget ska handla om också: varför pulverkaffe så ofta är stöldmärkt, nämligen! Jag hittar tre bra exempel (alltid tre) för att belysa företeelsen och det återstår egentligen bara en rubrik, så är blogginlägget klart. Det känns riktigt bra – och angeläget! Jag ger mig själv en klackspark och ökar takten ytterligare.

20 minuter senare är både jag och Runkeeper nöjda. Den senare skickar till och med grattis-mail för ”smalaste löprunda i lätt terräng någonsin”. Jag känner att jag är värd en riktigt god middag, men först en liten summering. Hur var det nu? Nämen, alltså. Vad i… Jag gör några pendlande rörelser med armarna för att hitta tillbaka till känslan, men det är för sent. Vad hade dvärghamstrar med min globala kampanj att göra? Och stöldmärkt kaffe? Vad ville jag säga med det?

Som alla andra rus är joggingrundans eufori blott sken och villa. En kort känsla av suveränitet, det är allt. Desillusionerad sätter jag mig på en av parkens lavbelupna ekstubbar för att vila lite.

”Många år senare, inför hudläkaren, skulle copywritern påminna sig…”  Joo, jaa – det kanske kan vara inledningen till en efterlängtad generationsroman, trots allt.