En så konstig dröm: Jag sitter vid ett bord med fyra andra personer som känns bekanta men som jag inte kan placera. Det är Min Dag och jag har dukat med yoghurt, valnötter, fruktsallad och gott kaffe. Så börjar jag berätta. Om hur jag stegade rakt in på RMI Berghs trots att mina föräldrar tyckte att jag borde satsa på ”ett riktig jobb”. Hur jag var yngst i klassen (jag säger inte ”underbarn”, men det ligger i luften). Jag släpper några namn som Christina Knight och Per Aronsson och mitt bordssällskap nickar imponerat, väl medvetna om att deras dag, då allt fokus ska ligga på dem, snart kommer.

Menar du att du var med och tog fram We are Family-konceptet med alla kändisar? säger någon när vi kommit in på konkreta framträdanden. Ja, man fick ju kastas in i jobbet direkt, säger jag. Det var ju så det fungerade då. Det här var ju på den tiden det åts fredagslunch uppflugen från La Rochelle, berättar jag. Jag får nästan en tår i ögat när jag tänker på det och förlorar mig i detaljer om ostron som dött någonstans på flyget och kammusslor som budats upp med Ryska Posten. Det är ju länge sedan. Landet var uppdelat i en Brindforsdel och en övrig del. Aldrig möttes de två. En man med långskaftade handskar kom och vaskade silver ur mörkrummets framkallningsvätska. Göteborg fanns inte.

Vi sitter en stund och begrundar det jag sagt och jag ska precis be folk att samlas om en timme för att tillsammans brainstorma över en påhittad pitch, när någon klingar i sitt glas.

Personen i fråga reser sig och säger att jaa Helena, nu är det min tur.

Va? Redan?

Jag tänkte tolka en kund, som du har jobbat riktigt mycket med, fortsätter hon. Men den lika plötsliga som kristallklara visshet som kännetecknar just drömmar förstår jag att jag inte alls är med på ”Stjärnor på Slottet”, utan att jag sitter i ”Så mycket bättre”. Tjejen som nu har kameran riktad mot sig, ja hela bordets fokus, plockar upp bilder på en dansande björn i kedja och visar hur den får personifiera min uppdragsgivare på det mest nyskapande sätt. Hon visar den ena besynnerliga enheten efter den andra och alla runt bordet är med på noterna, applåderar, skrattar och ser närmast nyfrälsta ut.

Men va f… Vad hände? Hur blev det så här? Det var ju min…

Efter det bejublade framträdandet ligger det förväntan i luften och jag känner att stunden trots allt kräver att jag torkar en inbillad tår medan jag med framsträckta händer reser mig och går mot min tolkare för att krama henne. Jag bedyrar att jag känner mig djupt hedrad, något jag sedan upprepar i kameran i en direktintervju efteråt. Gud vad bra det var, säger jag och lägger till nåt om att vi nog kommer att umgås i framtiden, kanske göra nåt projekt ihop. Det sista jag minns är att den dansande björnen seglar upp på någon slags topplista över svenska folkets mest nedladdade reklamfilmer.

Sen vaknar jag. Och ja, lite trött är jag idag. Det måste jag erkänna.

Det går en våg av nytänkande över Svenska skolmatsalar. Eller våg och våg. Det krusar sig lite. Det är den köttfria måndagen, ibland fritt tolkad till en köttfri dag rätt och slätt, som rört upp känslor, för här ska man minsann inte komma och komma. Upprörda röster talar om ”pekpinnar”. Om att skolan inte ska lägga sig i vad barn äter och tänk om de nu inte äter någonting alls!

Ja tänk om de inte äter någonting alls. Men vad är det med folk! Har de långtråkigt eller? För i så fall kan jag här och nu ge en hel del annat att uppröras över, utan att lämna matsalen (och därmed ta itu med skolans verkliga problem). Varje dag det inte serveras fisk tex. Upprör er över det. Hetsa upp er över torsdagar utan baljväxter, över kycklingfria onsdagar, ägg- och kesofria tisdagar. Det finns väl inte ett protein som serverats varje dag historiskt sett, så varför just kött? Och om nu köttet är ett så engagerande ämne. Upprör er över nåt som verkligen är tveksamt i så fall: köttfria köttsoppor tex, anmärkningsvärt köttfria köttbullar och korv som bara sett kött på bild.

Och när jag ändå håller på: sedan när är ”pekpinnen” ett rött skynke i skolsammanhang? Är den inte rätt så bra att ha när man till exempel vill att även de som sitter längst bak i rummet, med svaga ögon och bristfälligt intresse ska hänga med på kartan och se var nya och gamla landgränser går? Jag bara undrar.

Med jämna mellanrum lockar kvällstidningarna med den skräddarsydda platstjänsten “De under 30 som tjänar mest i Vasastan.” Ibland spetsar de till den lite extra: “Kvinnorna under 30 som tjänar mest i Vasastan”. Eller rent av: “Singelkvinnorna under 30 som tjänar mest i Vasastan.”

När man pratar om papperstidningens död är det naturligtvis det här som är hjärt- och lungräddningen i kråksången. Dating-service i närområdet. Vet man vilka singelkvinnor som tjänar bra inom ett geografiskt avskuret område, vet man självklart också hur de ser ut, vad de gillar och var man träffar dem. Vi kommer att få läsa om ”de blonda tjejtanterna vid Norrtull, som handlar på Åhléns, fikar på Chokladbollen, handlar laxfilé på Prisextra och tjänar sisådär.” Se löpsedlar om ” de lockiga singelmän som har hund, tränar på Sats, tar en fredagsöl på Tennstopet och tjänar näst mest på Gästrikegatan 4.” Eller kanske rent av  ”Singeln Greta-Maria Eriksson på Torsgatan, brunett, gillar (inte allt för het) thaimat, mysiga hemmakvällar, medicinsk fotvård, rökfria miljöer och mjukbugg.” Här någonstans har kanske allmänintresset svalnat något, men helt säkert är det inte. Ett intimt personporträtt av grannen är alltid spännande. Och faktum kvarstår: vi har bara sett början på kvällstidningarnas lokala precisionsförmåga.

Det första jag tänker är: nej, nu måste jag passera den här knarkaren för att komma in i porten.

Det andra jag tänker är: jag kanske kan ta mig in bakvägen?

Sedan tänker jag: jag kanske borde ringa ambulans.

Ok, jag tänker: jag kanske borde ringa polis.

Jag är inte stolt över det här, men jag bearbetar det. Nu tex.

Jag är en tant som precis varit i affären och handlat skaldjur och jag ser på långt håll att det sitter en knarkare som precis tagit en rejäl dos heroin, utanför vår port. Han har det där jobbiga ”jag–är-på-väg-bort-dit-du-aldrig-fattar-uttrycket” över sig. Och han är allmänt… äcklig.

Själv har jag en påse skaldjur i en kasse och vill verkligen bara hem.  Det är ju kylvara.

Mitt bättre jag vinner över mitt sämre och jag ringer 112. Men mitt sämre jag är inte helt utslaget och jag har långt kvar till den barmhärtige samariten.

Får omedelbart svar och kopplas till en sjuksköterska. (Ständigt dessa sjuksköterskor.)

Sjuksköterska: Hur mår han?

Jag: Hur han mår? Alltså…

Sjuksköterska: Andas han?

Jag: Jaa… han rör ju på sig. Jag har inte direkt undersökt honom.

Sjuksköterska: Hur gammal är han?

Jag.: Jaa… han ser ut att…

Sjuksköterska: Är han 90? 18?

Jag: Nja… alltså. Han är knarkare. Eller… 28? Under 40: Jag vet inte!

Sjuksköterskan: Men han lever?

Sjuksköterskan stressar mig. Jag inser att hennes agenda heter ”låta leva”. Min heter ”få bort”. Jag har fått ett problem på trappan. Hon har fått en möjlighet.

Sjuksköterskan: Han andas fortfarande?

Nu sitter han mycket dubbelvikt. Nästan tredubbelt. Jag börjar sakna hans vajande period. Då såg man i alla fall tydligt att han levde. Jag sträcker fram halsen och ser till min lättnad att hans linne rör sig som från en expanderande och sammandragande lunga.

Jag: Han andas…

Jag är inte stolt.

Sjuksköterskan: Jag skickar en bil. Han får snart hjälp. Ring om han blir sämre.

Sämre?

Jag står kvar. Glad för minsta livstecken. Jag har tappat intresset för skaldjuren, det har jag. Men jag är fortfarande inte redo för hjärt- och lungräddning. Och nej, jag är fortfarande inte stolt.