Det första jag tänker är: nej, nu måste jag passera den här knarkaren för att komma in i porten.

Det andra jag tänker är: jag kanske kan ta mig in bakvägen?

Sedan tänker jag: jag kanske borde ringa ambulans.

Ok, jag tänker: jag kanske borde ringa polis.

Jag är inte stolt över det här, men jag bearbetar det. Nu tex.

 

Jag är en tant som precis varit i affären och handlat skaldjur och jag ser på långt håll att det sitter en knarkare som precis tagit en rejäl dos heroin, utanför vår port. Han har det där jobbiga ”jag–är-på-väg-bort-dit-du-aldrig-fattar-uttrycket” över sig. Och han är allmänt… äcklig.

Själv har jag en påse skaldjur i en kasse och vill verkligen bara hem.  Det är ju kylvara.

Mitt bättre jag vinner över mitt sämre och jag ringer 112. Men mitt sämre jag är inte helt utslaget och jag har långt kvar till den barmhärtige samariten.

 

Får omedelbart svar och kopplas till en sjuksköterska. (Ständigt dessa sjuksköterskor.)

 

Sjuksköterska: Hur mår han?

Jag: Hur han mår? Alltså…

Sjuksköterska: Andas han?

Jag: Jaa… han rör ju på sig. Jag har inte direkt undersökt honom.

Sjuksköterska: Hur gammal är han?

Jag.: Jaa… han ser ut att…

Sjuksköterska: Är han 90? 18?

Jag: Nja… alltså. Han är knarkare. Eller… 28? Under 40: Jag vet inte!

Sjuksköterskan: Men han lever?

Sjuksköterskan stressar mig. Jag inser att hennes agenda heter ”låta leva”. Min heter ”få bort”. Jag har fått ett problem på trappan. Hon har fått en möjlighet.

Sjuksköterskan: Han andas fortfarande?

 

Nu sitter han mycket dubbelvikt. Nästan tredubbelt. Jag börjar sakna hans vajande period. Då såg man i alla fall tydligt att han levde. Jag sträcker fram halsen och ser till min lättnad att hans linne rör sig som från en expanderande och sammandragande lunga.

 

Jag: Han andas…

 

Jag är inte stolt.

 

Sjuksköterskan: Jag skickar en bil. Han får snart hjälp. Ring om han blir sämre.

 

Sämre?

Jag står kvar. Glad för minsta livstecken. Jag har tappat intresset för skaldjuren, det har jag. Men jag är fortfarande inte redo för hjärt- och lungräddning. Och nej, jag är fortfarande inte stolt.