Att handla på ICA Sabbatsberg en söndagseftermiddag när novembermörkret sänkt sig över Vasaparken är som att vandra genom en enda utdragen dagishämtning, en dag när man kommit för sent, har för tjock jacka, för många saker att bära på samt ett pågående kundsamtal i mobilen: Det är plågsamt för alla inblandade.

Hela butiken kokar av det man kallar ”restless legs” när det drabbar män över fyrtio, men som tar sig uttrycket av en till sprättbåge formad kropp, när det drabbar barn som håller på att förgås i sin sittvagn.

”Sitt. Still. Wilmer!” ryter mamman till en pojke som högröd och onomatopoetiskt argumenterande försöker kravla sig ur sin vagn. ”Sitt still annars får vi spänna fast dig, förstår du” fortsätter pappan kompenserande lugnt.

Hotet har ingen effekt på Wilmer, vars uppror däremot triggar igång Wendela ett och ett halvt, också hon övertygad om att det är roligare att gå än att åka vagn. Wendela har dessutom fått syn på ett paket glass som hon tänker bära med sig hem, kosta vad det kosta vill, och när mamma och pappa mer verkar vara inne på frysta ärtor, accelererar missnöjet.

Samtidigt börjar Mille, snart två men mycket liten till växten, att tröttna på den plats i kundkorgen som han tjatat sig till vid handlingens början. Pappan som byggt upp ett varuberg i lille Milles knä hoppas att Mille ska sitta kvar åtminstone tills de når kassan, men Mille tar saken i egna händer och lämnar som ett pärlband av tomater, äpplen och mjukost efter sig. Lite som Hans och Greta i häxans skog.

Medan en orättvist behandlad lillebror högljutt slår sin syster med en baguette, för att få dra familjens kundvagn fast han inte når upp till handtaget, somnar ettåriga Melica med huvudet på en burk saltgurka i sin joggingvagn. I samma stund som pannan landar på det blanka locket, rullar burken ner på golvet så att gurkorna – fem inalles – samlas i en blöt hög nedanför vagnen. Melicas mamma tittar hjälplöst på dillfrön och glassplitter, men Melica själv skriker på hjälp med lungornas fulla kraft.

Ja det är ett liv och ett hallå som vore det happy hour för just småbarnsföräldrar denna söndagseftermiddag i november när inte en vara i ta-höjd lever säkert och när skillnaden på övertrötta och sockerkickade barn, bara är hårfin. Och jag vet att jag någon gång, kanske på 1900-talet när mina egna barn var små och helt utan styrfart, lovade mig själv att aldrig klaga på eller lägga mig i någon annans sätt att hantera sina barn. Men, det löftet måste väl ändå vara preskriberat?

Nyss fyllda fyrtio blev jag erbjuden möjligheten att teckna mig för ett äldreboende i ”Sjöstaden”. Bilderna i milda toner, de skäggiga männen i stickat, löftena om ett tröskelfritt liv och stavgångsvänliga omgivningar skulle locka mig att lägga handpenning för en välplanerad lägenhet i säkerhetsdörrarnas paradis – bara ett stenkast (hämmat av artros) bort från gräsänder och lågt ställda parkbänkar. Jag blev kränkt ända in i min 12-åriga själ.

Desto gladare blev jag därför när en 83-åring flyttade in i vårt hus. Det var uppiggande på många sätt. Dels för att han spelade jazz emellanåt och för att han genom naturligt nedsatt hörsel inte stördes av oss. Men framför allt för att han, likt Benjamin Button, tycktes bli yngre för varje år som gick.

Redan när han flyttade in var den nye grannen alltså vad jag ändå skulle kalla ganska så till åren kommen. Men den spänstige man som tog trapporna i stället för hissen med flyttkartongen nonchalant slängd över axeln utstrålade allt annat än ålderdom. Han bar sin Barbourjacka mer Skyfall-mässigt än de flesta 35-åringar och han – och detta var kanske det märkligaste av allt – flyttade in i 6 rum, kök och jacuzzi. Ensam!

Om han var ungdomlig redan då, är det uppiggande nog ingenting emot vad han blev sen. Den våren hördes fler än en kvinna fnittra förtjust från balkongen, även om den som lät mer som en koltrast än en gulsparv, hördes oftast. Vintern 2013 skottade den virile grannen samma balkong ren från snö för att få plats med 84 födelsedagsmarschaller, ett par slalomskidor och tjugotalet partysugna gäster. Efter den festen blev det oroväckande tyst.

Men bara ett tag! Ungefär samtidigt som nyheten nådde oss att vår man i våningen ovanför trots allt drabbats av en stroke, hade han redan kvicknat till så pass att han tackade ja till garagets mest otillgängliga garageplats – den som inte ens en Smart Car obehindrat parkerar i. Inget problem för den här mannen som nu började närma sig 85. Då som nu trixar han in bilen mellan pelare och vägg som ingenting och tittar frågande på mig som måste ta trafikpolis till hjälp för att köra in på ett bra mycket större utrymme.

Jag skriver det här av ingen annan anledning än att solen idag går ned redan 16:00. Och att det lilla ljus som finns där innan, kastar sin skugga främst under ögonen. I sådana tider kan det vara bra att tänka på människor som vår granne. Människor som inte låter småsaker som tid begränsa dem det minsta.

För många år sedan träffade jag Carl Jan Granquist på dennes herrgård. Vi pratade julbord och han hade just, som ett mantra, rabblat upp den enorma flora av kål som han tyckte att ett normalstort julbord kräver: ”Jag tänker mig rödkål, grönkål, långkål, brysselkål, vitkål, surkål, kruskål, savoj och spetskål. Får i kål, brunkål, russinkål, skinkkål, rabbi och vanlig garneringskål…” Han närmast sjöng fram sitt utbud, samtidigt som vi promenerade nerför den allé av prydliga äppelträd, som ledde ner till den ståndsmässiga dammen framför huvudbyggnaden. Jag höll med om att kålen har sin plats på julbordet, men menade att för mig var nog ändå sillen viktigare. Jodå, sillen är inget man skojar bort, höll Carl Jan med om och skulle just till att räkna upp de fjorton sorters sill som han traditionsenligt trakterade sina gäster med om jularna, när hans blick föll på ett av de många äppelträd vi passerade. ”Nämen ser man på…!” jublade Carl Jan och avbröt sig själv med en förtjust och lite drömsk inandning. Han fattade en gren med handen, visade med en sirlig gest på ett äpple, formade läpparna till en trut, slöt ögonen till hälften och utbrast nästan euforiskt: ”Mmmm, det blir nog stekta äpplen framför brasan ikväll…!”

Det här kanske inte hade varit så konstigt om det inte vore för att vi befann oss i mitten av juli. Äpplet Carl Jan visade, var inte stort mer än ett kart. Ändå denna vision!

Vissa människor har det bara i sig. De får ”sprödbakad sej” till lunch när vi andra ser fiskpinnar, visar stolt upp sin ”örtagård” där några tappra dillkvistar kämpar om utrymmet med ogräset, deras barn är ”konstnärliga genier”  när de klämmer ur sig en huvudfoting och de ser ”Lilla Paris” i en undanskymd bakgård med frän stank av urin.

Det är fantastiskt. Avundsvärt. Och betydligt roligare än ett försiktigt och verklighetsförankrat: ”Med lite tur kanske det kan bli ett hyfsat äppelår i år. Kan man hoppas. Peppar peppar.”

Det är helt enkelt dags att leta efter sin inre Carl Jan. Sluta säga peppar peppar, använda parenteser, asterisker och brasklappar. Bra prefix är ”prakt- ” och ”ädel-”. Fina förstärkare är ”unikt”, ”fantastiskt” och ”oerhört”. Hur svårt kan det vara?

Ungefär samtidigt som jag börjat utveckla en orättvis allergi för parfym, har doft seglat upp som en trendmarkör på framgångshimlen. I DI i veckan, kan man exempelvis läsa att en kvinna med någorlunda ambition inte behöver en utan fem genomtänkta parfymer i sitt badrumsskåp: Två arbetsrelaterade dofter (den vänliga, som lockar till sig förtroenden och den koncisa, som framkallar avslut) och tre privata: (den fräscha, som ger ett rent och piggt intryck, den sensuella kvällsparfymen och den chicka, dofternas svar på haute couture – lite oklart när den ska användas.)

Det är med den här informationen i färskt minne som jag angör parfymavdelningen på NK redan samma dag. Expediterna är på tå. Letar jag efter något speciellt? Har jag någon favorit? Kryddig, söt, frisk? Kan de hjälpa till? Själva älskar de doften de just byggt upp ett varuberg av.

Jag säger att jag letar efter något riktigt dyrt, men ger mig inte in i den något luddiga förklaringen om att ska man nu ändå få eksem ska det banne mig vara värt det. Å andra sidan verkar ingen reagera det minsta på mitt önskemål – att favoritdoften ska vara dyr kan vara ett kriterium så gott som något.

Efter fyra dofter – den ena tung som ett opiumrus, den andra starkt vaniljdoftande, den tredje som en utspilld gin tonic, den färde som mormors näsduk – kommer jag så äntligen till den dyraste av dem alla. ”Honom ska vi ha!” Ropar jag med spansk brytning i ett fruktlöst försök att framkalla några leenden.

Jag går från ord till handling och slår till på doften som kommer att ”plocka fram min personliga karaktär” genom att vara ”tät och mystisk samt omgiven av tre exotiska, men sublima toner”.

Hela min kavajärm doftar nu framgång och redan på väg till tunnelbanan är risken uppenbar att parfymen inte kommer att nöja sig med att ta fram min karaktär utan dessutom hitta huvudvärken och en släng av illamåendet. I ett doftmoln som ger mig gott om utrymme för mig själv i vagnen, bekantar jag mig med min nya signatur och redan innan jag kommit hem vet jag att jag gjort ett misstag. Doften är inte bara påträngande och av en sort som växer i takt med utsöndrad kroppsvärme. Den är väldigt lik en gammal hudkräm jag hade på 90-talet också. Jag letar i minnet. Gamla träningsbaggar, duschrum och gymnastikskåp passerar revy. Och så har jag det! Jag är säker. Jag har provat mig fram till den perfekta doften men faktum kvarstår – jag har lagt ned en halv månadslön på en flaska LdB.

Fredrik Lindström myntade härförleden ordet Charkbältet. Och menade då om jag inte minns fel Skåne. (Eller, vad vet jag om det förresten? Han kanske inte alls myntade det. Det kanske är ett begrepp ni går och bär på lite till mans. Charkbälte.)

Hursomhelst. Nu hade Charkbältet dragit sig lite längre norrut, till Roslagen och vi var några hungriga förbipasserande som ville njuta dess frukter. Köttfrukter då.

Oxfilé 79 kr/kg, stod det på en skylt. Polsk direktimport. Fruset från Ruhr. Hängmörat från Vitryssland. Vi blev lite fundersamma. Var fanns det närproducerade?

”Har ni lammkött?” frågade vi köttproducenten som dök upp som från ingenstans. Han log med felfria tänder.

”Mmmm. Vi ska måla om och fixa till här vilken dag som helst”, svarade han och viftade med handen åt något obestämbart håll.

”Oxfilén är slut för tillfället”, fortsatte han vidare lite lagom opåkallat. ”Men vi har frusen ryggbiff, rostbiff och fläskfilé från Ignalina.”

Alltså man vill ju inte vara sån, men lite tveksam blev jag ändå till hela upplägget. Och när jag tittade ner i den stora frysboxen: Var var kotletterna? Racksen? Det här var mer… klumpar. Och hade man inte hört om ett eller ett par ouppklarade försvinnanden i just Roslagen?

”Har ni inget gårdskött?” undrade vi på vant Vasastadsmanér. Nu var vi ju ändå inte bara på bondens marknad utan rent av på hans marker.

”Nej, men vi tar knappt nån mellanskillnad på det här.” Leende plockade mannen upp en djupfryst köttklubba och vägde den prövande i handen. La tillbaka den och spritade händerna grundligt. Välmanikyrerade naglar.

”Jättekul att ni har öppnat”, sa vi och backade. ”Nu när grillsäsongen är i antågande och allting. Nästa gång tar vi med oss plånboken.”

Vi satte oss i bilen igen. Och ja, vi var glada för den där automatiska låsfunktionen. 

Den torra vinterluften gör sig påmind och nu befinner vi oss mitt i den tid när man bör ”skämma bort sin hy”, ge den ”fukt inte fett” och ”frossa i hudens egna fuktbarriärer”.

Jag går till affären. Tänker fukt (inte fett) och greppar en burk under rubriken ”moister”.

Men så lätt ska det inte vara. Alldeles bredvid hittar jag nu nämligen en burk placerad under rubriken ”Prevents wrinkels”. Vad tusan, tänker jag. Kan väl aldrig skada. Finns tekniken vore jag väl dum om jag inte använde mig av den.

Det är då jag ser burken med det lovande löftet ”Anti Wrinkel”. Här kan man alltså välja mellan att förhindra rynkorna eller att slippa dem helt. Eller? Ja inte vet jag, men varför chansa.

Vid det här laget har jag uppenbarligen stannat för länge vid hyllan med fuktkräm, dessutom klädd i en alldeles för stor dunjacka. En flicka som för dagen klätt sitt ansikte i en masonitliknande foundation, närmar sig leende. Så även en vakt. Jag spretar med fingrarna för att visa att jag inte försöker smuggla ner något innanför jackan.

Det är nu min blick faller på den minsta burken i hyllsystemet. En liten syrenfärgad skapelse med funktionen Firm/Lift. Låter lite stelt, men samtidigt tryggt och beständigt i en värld i förändring.

–       Skulle du välja den här? frågar jag expediten och känner mig tvungen att lägga till ”om du var jag, alltså.”

Hon svarar att den lilla lila är för mogen hy och att för mig kan nog en lättare kräm duga. Jag känner mig smickrad men också lite på min vakt. Är det här inte samma typ av expedit som säger att man ska ta storlek 36-38 i strumpbyxor? När man vet att de kommer att sitta lågt i grenen. Var kommer de expediterna ifrån, de som närmast tvångsmässigt måste rekommendera något som är för litet. Och är det samma sak hon håller på med här?

Jag tackar ändå översvallande, skojar lite om att ”man ju inte vill bränna av det tyngsta artilleriet i förtid” (men ser att hon inte förstår vare sig ordet artilleri eller förtid) och tar den burk hon rekommenderar. Så fort hon gått byter jag dock snabbt till den lila burken. Den är dyr, den luktar påträngande och instängt av ros och jag kommer inte att använda den.