”Vill du ha silkespapper runt?” Expediten ställer inte frågan som ett oemotståndligt förslag – det står inte mellan silkespapper och en fodrad ask eller nåt. Nej här handlar det helt klart om en fråga som det går att svara fel på och jag är inte riktigt beredd.

Vi kunder har vant oss vid (och applåderat) frågan om man behöver köpa en påse. Vi är tacksamma för alla hotell som inte tvättar våra handdukar om vi låter dem hänga kvar på kroken. (Fast helt ärligt – finns de? Min erfarenhet är att man får stanna kvar på hotellrummet och handgripligen försvara sin använda handduk, om man inte ska få en ny.) Och vi inspireras av Pål Svensson när han lagar husmanskost på äppelskrutt och fiskben. Men här har jag ändå köpt en skjorta av lite finare sort och så måste jag bestämma mig för om det ska has silkespapper eller ej. Är det verkligen jag som ska ta det beslutet? Har de inte löst det problemet på ett tidigare stadium?

Expediten tittar nollställt på mig. Efteråt har jag tänkt att det kanske hade varit på sin plats med en förklaring till frågan. En vision som jag som kund kan sporras av och tillsammans med butikspersonalen enas kring. Ett högre syfte värt att försaka min lilla guldkant på tillvaron för. Men inte ett ord.

Samtidigt är det uppenbart att transaktionen inte kommer att gå igenom om jag inte svarar. Expediten har lagt ner skjortan på disken och tänker inte gå händelserna i förväg. Kunden (jag) har uppenbarligen inte tänkt igenom saker och ting och expediten är beredd att vänta ut henne, om så kön ska sträcka sig till herravdelningen innan hon är klar.

Likt Karl-Bertil Jonsson när han står inför valet att ”ljuga för mor på självaste Julafton” genomgår jag här en inre kris. Självklart vill jag bidra till en hållbar värld. Men någonting hos expediten får mig att sparka bakut, så jag kör en fuling och frågar vad hon tycker: ”Behöver jag ett silkespapper?”

Lite smånöjd över min listighet tänker jag att nu kommer hon väl ändå att ge mig ett papper och låta udda vara jämt. Tänka att den här kunden kunde hon inte stirra ut. Men nej då. Expediten rycker på axlarna och säger att jag får välja.

Där någonstans begår hon sitt misstag. Med köns tysta förakt i ryggen säger jag att jag gärna tar ett silkespapper runt min skjorta. Och gärna om expediten vill offra ett litet klistermärke på det också så att det håller ihop. Och en stor påse. Och ja tack, papperskopia på kvittot. Och ha en trevlig dag. Och nej, jag vill inte bli medlem.

Väl hemma river jag upp silkespappret och ser att skjortan skulle klarat sig mycket väl utan. Den verkar vara av en lite kraftigare sort. Inte så snygg som jag trodde. Pappret, däremot, är delikat och har gått sönder.

Den natten drömmer jag att grannens dotter skiner upp då hon får halva mitt silkespapper att rita på. Andra halvan använder jag till att linda in något som i drömmen ser ut som en sorglig liten sojakorv. När jag vaknar bestämmer jag mig för att lämna tillbaka skjortan i det trasiga pappret och insistera på att det ska användas igen. ”Vill du ha nytt eller använt silkespapper runt?”

Det man förlorar på att låneräntan går upp, vinner man på att lägenhetspriserna sjunker. Eller tvärtom. Vara hur det vill med det – söndagarna är vigda åt lägenhetstittande. Storögt, skeptiskt, hoppfullt eller genom en glipa mellan tjugo andra spekulanter – det är sedan gammalt.

För att lätta upp humöret och göra även riktigt tveksamma objekt spännande har vi numera inte bara med oss listan över dagens utbud och standardfrågorna om friköpt tomt, stambyte och belåningsgrad, när vi ger oss ut. Nej, vi har även en bingobricka var, preppad med företeelser som alldeles säkert kommer att dyka upp under besöket. På det här sättet blir varje visning en möjlig vinst, hur ful, trång eller dyr lägenheten än är:

Grått skrynkligt linnelakan, slarvigt draperat över sängen? Träff! Uppblåsbar säng, högst 60 cm bred? Jajemen. Kort stege mot vägg för att få taket att se högt ut? Där är den! Svartvitt foto föreställande Scarlett Johansen eller Kate Moss, balkong som oavsett väder och väderstreck stylats med filt och fårskinn, grön växt i dusch, avsaknad av garderob (ja varje form av förvaring), gård med inhyrt par som äter frukost (fikar, räknas också), kryddväxt i kök, Acne boots på i övrigt tom skohylla, person med måttband, linneduk på balkongbord, person som med hög röst talar nedsättande om planlösningen, möjlighet att slå ut vägg, möjlighet att resa upp vägg – Bingo!

Redan över arbetsdagens första kaffekopp hinner jag avverka minst sex diagnoser. Någon borrar med slagborr i huset och jag tänker att jag kanske är Högkänslig, en HSP – Highly Sensitive Person – en diagnos som kan ge mig ett ”lyckorus av ett knoppande träd” men som också kan göra att jag störs av slagborrar. Som Prinsessan Märtha Louise. Förlorad i denna tanke missar jag att hälsa på en kund och vill omedelbart skylla på min Ansiktsdyslexi, en åkomma som gör att jag svävar mellan total nollställdhet och överdrivna hälsningsfraser så fort jag möter någons blick lite för länge. Marianne Ahrne och jag skulle exempelvis inte känna igen varandra – inte bara för att vi inte känner varandra, utanför att hon gett ansiktsdyslexin ett ansikte (ett ansikte som vi ansiktsdyslektiker ju inte kommer att minnas, men ändå).

Tillbaka till kaffet. Efter att generation efter generation med friskt mod druckit mjölk i mängder, har en känslighet infunnit sig hos större delen av dagens befolkning. Det börjar som en tveksamhet till vit- och rödlök, går över i en återhållsamhet inför stora mängder rå kål och ärtsoppa, för att så småningom komma ut som laktosintolerans eller en släng av IBS – Irritable Bowel Syndrome. För säkerhets skull väljer jag havremjölk denna morgon. Man vill inte börja året med att öppet släppa väder.

När jag sätter mig framför datorn och de olästa mailen pockande laddas upp för min syn, förnimmer jag en känsla av håglöshet som högst troligt indikerar D-vitaminbrist. D-vitaminbrist är en dold folksjukdom och man ska akta sig för att nonchalera den, speciellt i min ålder. Knaprandes på en kalciumförstärkt tablett förstorar jag textgraden i mailen och drar mig till minnes en diskussion om gråstarr, som tydligen är vanligare än man kan tro även långt ned i åldrarna. Medan jag googlar efter om detta kan vara sant, gör sig musarmen påmind. Klockan är 9, kaffet är uppdrucket. Dags att få nåt gjort.

Hemmets förfall är lite av en kedjereaktion – när väggarna behöver målas om blir takets behov av uppfräschning skrämmande tydligt och vita snickerier ser genast nikotingula ut. Tar man tag i det här, kommer soffan att skämmas, mattan be om ursäkt och bordet endast trivas i extremt skonsam belysning. Det här är en dominoeffekt som är svår att undvika och den gör att man ofta tvekar att måla om väggarna. Med lite gott samvete kan man så att säga somna om.

Med köket är det däremot annorlunda. Ett kök ger inga alternativ. Diskmaskinen går sönder – deal with it. Veckan senare stannar även tvättmaskinen – lycka till. Och som om inte det räcker tackar kylen, spisen, brödrosten, kaffemaskinen, vattenkokaren och den digitala ugnstermometern för sig innan året är till ända. Det hela är en massiv ketchupeffekt och det enda du kan göra är att acceptera och köpa nytt. Ingen tid för diskussioner och långsamt framväxande mood boards. Inget utrymme att benchmarka mot grannars lösningar. Marsch till vitvarubutiken bara.

Det här skulle ju på ett sätt kunna vara ganska roligt, men nja. För inte nog med att det kostar – när det mesta annat du uppgraderar går fortare och förenklar tillvaron, ja då går utvecklingen i vitvarubranschen åt ett oväntat motsatt håll. Såväl diskmaskinen som tvättmaskinen sjunger nämligen långsamhetens lov. Vittvätt kan hålla på och gnola i över tre timmar. Och går du ned på 40 grader kan refrängen pågå i närmare fyra. Den låga temperaturen tar märkligt nog lite extra tid – allt under rubriken eko. Vad är det som går så långsamt? Och hur kan något som pågår så länge vara miljövänligt?

Diskmaskinen har tänkt i samma banor. Vill du diska energisnålt ska du dra ut på det. Vill du dessutom diska tyst, får du hålla på ett kvarts dygn – hur det går till är högst oklart, men det är väl någon slags mjuk polerduk som åker fram och åter mellan besticken. För att vänja användaren vid temposänkningen är själva laddningen av diskmaskinen i sig en tidskrävande process. Varje gaffel ska noga placeras i liggande läge – en procedur som kan ta uppåt en kvart. Inte blir det lättare av att allt sker i mörker – lampan är bortrationaliserad för miljöns bästa.

Och allt det här är förstås bra! Alla vill väl tvätta och diska med gott samvete och hur bråttom är det egentligen att hänga upp strumpor eller ställa in i kastrullskåpet – det kan ju gärna vänta lite. Men hur går det när spisen går sönder, undrar jag. Kommer den nya att ha Raw Food och tillagning av tjälknöl som default? Och hur långsamrostar man ett bröd – är det snarare en rumstempererad torkningsprocess det handlar om då? Medan espressomaskinen brölande maler bönor till en het espresso, tänker jag att varje kopp kan vara den sista – snart blir det Cold Brew för hela slanten. Och varför inte? Nedgradering är den nya uppgraderingen.

Rean är över oss. Lockande som ett skogsrå, visar hon sin oemotståndliga framsida av lyx till underpris. Men ryggen är ”ihålig som en gammal trädstam” och döljer både tvivelaktig passform och tveksamt med användningsområden. Det där sista är inte minst viktigt. Skogsreans lockrop gör att de allra flesta av oss över tid bygger upp en garderob av totalt oanvändbara plagg som ändå är svåra att göra sig av med: klänningen som kräver en fest man aldrig blir bjuden på, vinterplagget man måste vara solbränd för att passa i, den alltför tunna blusen som behöver en kavaj man inte har, skorna som är coolare än man själv, allt rött.

Enligt gammal folktro kan skogsrået blidkas med mat, men de välvilliga försäljarna verkar inte ha fått så mycket av den varan. Späda, vackra och fulla av superlativer tar de kunderna i handen och leder dem in i provrummet: ”För liten? Nej, jag tycker att axelsömmen ska sitta precis under örat.” ”Svåranvänd? Nej gud, du kan ju ha den där långklänningen till jeans eller vad som helst.” ”Krymper? Alltså dom skriver ju alltid så men det stämmer ju inte alltid.” ”Nu hittade jag ingen mindre, men den där ska ju vara lite over size.” ”Grön? Nej jag tycker att du fick fin färg!” ”Åh det där är min favorit. Den är snyggast utan bh. Men jättesnygg med också!”

Med detta sagt kan man omedelbart slå hål på sanningen: ”Visa mig din garderob och jag ska säga dig vem du är.” Medan ditt riktiga jag ligger i en osorterad beige hög på en stol utanför garderoben, berättar garderoben möjligen vem du vill vara, kanske vem du trodde du var. Det är i och för sig också en berättelse.

Vid det här laget har väl de flesta av oss oroat oss över vad de personanpassade sökningarna gör med oss. Vi byter åsikter med dem som tycker som vi, läser samma artiklar gång på gång och likar filmen som vi själva delade dagen innan. Hur ska vi få nya intryck? Hur spännande är det egentligen att hålla med varandra hela tiden? Men precis när den insikten känns som tyngst, slår det mig med uppfriskande tydlighet: ryktet om den sociala filterbubblans bekräftelsekokong är betydligt överdrivet!

När Pinterest skickar mail till mig med ”bilder som vi tror kan intressera dig” är det påfallande ofta pappslöjd, barn i hemstickade mössor och överdekorerade jordgubbsbakelser. Mig veterligen har jag inte en enda gång pinnat eller ens sökt på detta. Så hur finmaskigt är nätet egentligen? Grovt nog för att en domherre vikt i origami ska komma igenom i alla fall.

Och mönstret går igen. Twitter chansar vilt när de rekommenderar mig att följa smalspåriga politiska kommentatorer och vänner till vänners bekanta. FB tycker att jag ska ”träffa män nära dig” samt köpa extra blommiga klänningar med singoallaringning. Det är möjligt att jag borde vara intresserad, men här vill jag vara ärlig – det känns inte så.

Och det är då det slår mig – bubbeleffekten har gått hela varvet! De not-so-perfekt-match-förslagen är en flirt med oss som inte vill att storebror ska se dig. Ett noga uttänkt ”misstag” som ska förleda oss att sänka garden och se på avsändaren med lite mindre kritiska ögon: nej men ser man på – de tror jag gillar vanilj-yoghurt. De har inte koll på allt ändå. Över-dagen-resor till Mariehamn – Gotcha! Ni känns ofarliga, ni gör så gott ni kan. Så mänskligt ändå.

Konspirationsteori? Inte så säker. Vad vi ser är filterbubblan 2.0 – the perfect imperfection.

Det är inte bara barn som går igenom olika faser i livet. Många vuxna följer också en snitslad bana mellan mer eller mindre förutsägbara företeelser:

Dagisfasen – när man sittandes på mycket låga stolar lyssnar på pedagoger som försäkrar att ens barn inte kommer att fara illa av att stanna inne när det regnar.

Lågstadiefasen – när man klämmer in sina ben under en mycket liten skolbänk och oroar sig över att barnen inte äter medhavd frukt.

Mellanstadiefasen – när man sitter i en matsal och flackar med blicken för att inte bli klassförälder.

Högstadiefasen – när man sitter i en aula och försöker få grepp om olika metoder mot mobbning.

Gymnasiefasen – när man sitter i en annan aula och undrar om man kommit fel eftersom man inte känner igen ett enda ansikte.

Och så fasen jag själv befinner mig i: Bostadsrättsföreningens styrelse-fasen.

Mycket är sig likt från de andra faserna. När jag anländer till försäkringsbolagets informationsträff för bostadsrättsföreningsfolk känner jag mig helt och hållet hemma. Det är stolar som förväntansfullt ställts fram men som kanske inte riktigt fylls, någon som sätter sig längst fram, någon som sätter sig längst bak, många som sätter sig nära dörren och någon som kommer försent.

När gästföreläsaren från Anticimex tar till orda är det någon som vill berätta om sina privata tillkortakommanden med skadedjur. Någon på bakre raden hör inte vad någon på främre raden säger. Någon ursäktar sig när telefonen ringer med en alltför högt ställd signal.

Det tittas på en mycket torftig presentation som ”inte på ett bra sätt visar hur en golvbrunn bör sluta tätt, men det är tyvärr den bästa bild vi har i dagsläget”. En sakkunnig pratar länge och ingående om skillnaden mellan vattenskador och vattenledningsskador och när klockan närmar sig sluttid och vi ser ljuset i tunneln, är det någon som tycker det är rätt tillfälle att ställa en mycket komplicerad fråga som väldigt få vill ha svar på.

Så kommer vi äntligen loss. På vägen ut i kvällsmörkret fylls vi av det välbefinnande som kommer när man tagit sitt ansvar – och överlevt. Sammansvetsat småpratar vi om förvaltningskostnader, avfallskvarnar och medlemmar som inte anmäler ombyggnation till styrelsen. Vi erkänner att vi lite till mans behöver komplettera vår diskmaskin med ett vitvaruskydd, men tänker också att just det kanske nästa styrelse kan ta hand om. Vi är mötesmänniskor som hittat sin nya fas.

Det fanns en tid när c-vitamin brus var the shit. När en avokado var en avokado och inte basen i en grön smoothie. En tid när gurkmeja var fattigmanssaffran. Hur oskyldig ter sig inte den tiden nu?

Jag försöker att vänja mig av med den, men den har mig i sitt grepp och kräver hela tiden större doser. Känslan av välbefinnande blir också allt kortare. Rejält förkyld och med darrande händer häller jag upp pulvret i vad som numera är ett matskedsmått. Trots att det bevisligen inte hjälper, tänker jag att bara en gång till, bara den här dosen också. På nätet googlar jag enkelt fram hur man bäst döljer den lite dävna smaken: kanel, fruktjuice, kryddnejlika. Många är villiga att hjälpa en sökare.

Örtagubben har vad jag behöver och jag vet var han finns. Jag kan inte vänta till efter jobbet längre. Jag går dit på lunchen, köper större och större mängder och fingrar lystet på andra pulver, men också på gräs – allt som är koncentrerat och torkat känns rätt. Några män i hästsvans gör upp affärer i en undanskymd hörna. Ord som ”uppiggande, lugnande och stimulerande” når mig och jag lyssnar glupskt. Burkar med psykedeliska etiketter, innehållande torkade smultron, blåbär och vildlingon säljs öppet över disk till unga tjejer. En kille med cykelhjälm grabbar en burk surkål och äter direkt ur den i ren desperation.

Jag stålsätter mig och ställer tillbaka kryddorna när min blick faller på ett störtställ med rea-fynd: Chia-bars med stevia, torkade mullbär och grånad rå choklad – allt med kort datum. Jag faller igenom. Måste köpa. Skäms. Det är gurkmejans fel alltihop. Jag tror att den är inkörsporten.

Lika efterlängtat som avslöjande kommer plötsligt vårljuset och behovet att lösa in den presentcheck hos hälsocoachen som ”vänner” gett mig i födelsedagspresent blir akut. Doften av stall ligger tung i väntrummet när jag sköljer ner min skepsis med rumstempererat vatten innan jag blir inkallad till Dr Hälsa.

Mannen som möter mig spricker upp i ett nikotingult leende. ”Det är gurkmejan”, berättar han, och far ut i en anti-inflammatorisk hyllning. ”Gurkmejan är en mycket potent rot och färgen kan sitta kvar i dagar.”

”Många frågar mig om det inte är svårt att leva hälsosamt”, fortsätter han medan han promenerar runt i rummet. ”Men det är egentligen inga konstigheter. Min fru och jag börjar dagen med att ta tempen. Därefter intar vi en kopp vätska, mest avsvalnad grönt te eller vinäger, och så lägger vi vårt växtbaserade huvudmål mitt på dagen – som våra förfäders fjäderfä gjorde. Rötter, linser, fröer… Det gamla bondesamhällets hönor kunde bli rysligt gamla och så vitt man vet led de varken av demens eller diabetes.”

Här vill jag ifrågasätta källforskningen, men Dr Hälsa är ostoppbar:

”De här hönorna saknade också helt sittpinnar, varför min fru och jag gjort oss av med alla stolar hemma. Du förkortar ditt liv med ett år, varje gång du sätter dig. Uttrycket soffpotatis är verkligen en fin omskrivning för långsam död: sittande och snabba kolhydrater.

På kvällen blir det ofta bara ett lätt avkok för oss. Blir vi bortbjudna är det smidigt att ta med sig avkoket i en termos, så att man kan stå med vid bordet och delta i festen ändå.

Har du barn hemma? Många tror att det är svårt att få med dem på tåget, men jag brukar säga att det är barnen som är loket. Våra barn älskar råa kakaobollar endast sötade med agavesirap. Fredagsmys för dem är kanelkryddat kokosfett. Osaltade kikärtsbullar och ett låglaktosmos på sötpotatis är lite grand av en lördagsfavorit.”

”Jag har ekolådan”, försöker jag men möts av ett buljongdoftande skratt. ”Säg så här: ekologiska grönsaker är den rikes försök att köpa sig fri från välfärdssjukdomar. Hönorna i det gamla medelhavsgrekland åt varken kravmärkt eller rättvisemärkt. De åt broccoli, men inte paprika. Majs, men inte äpplen. Äggplanta, men aldrig jordgubbar. Vitkål men inte …”

Jag backar ut ur rummet utan att doktorn märker det, han har gått in i en närmast Raneliksk trans.

”Avokado men inte tomater. Ramslök men aldrig vitlök, vitt socker, vitt mjöl, transfetter, processad mat eller råvaror som hettats upp…”

Väl ute på gatan har det åter börja regna. I kön till korvkiosken analyserar jag en känsla jag aldrig förr haft. Jag tror att det är röksug.

Sådär ja, Svensk tv har uppfunnit evighetsmaskinen. Allt som behövs är en liten knuff, så rullar den av sig själv. I ett befolkningsmässigt litet land som Sverige har vi vant oss vid att en person som anses vara intressant i ett tv-program, automatiskt får vara med i nästa program också. Så har det alltid fungerat. Men numera är det ännu fiffigare ordnat: den som får vara gäst i ett program får sedan vara värd i nästa programformat. På så sätt blandar och ger man med exakt samma uppsättning människor i ett ständigt pågående flöde av middagar, möten, djupintervjuer och oväntade träffar.

Efter att ha sett en och samma kändis i tv-mediets alla möjliga roller blir man som tittare dock något förvirrad. Vi vet visserligen mer och mer om några utvalda personer, men vi blir samtidigt osäkra på var dessa egentligen har sin tyngdpunkt. Är Per Morberg skådespelare eller kock? Är Peter Settman relationsexpert eller kanske clown till kaffet? Är Pernilla, Laila och Maria syskon eller är de bara släkt på långt håll?

Det hela försvåras ytterligare av att de som ”möter” en kändis, försöker ge sina frågor en så personlig prägel som möjligt. Därmed får en skådespelande gäst inte en enda fråga om skådespeleri men desto fler om hur hon får ihop vardagspusslet. Konstnären tvingas prata sportupplevelser och skidåkaren med siktet inställt på OS hörs vända ut och in på sina mycket grunda begrepp om akvarellmålning.

Ja det är en härlig tid där alla är bra på allt, känner varandra och inte tvekar att anta en obekväm utmaning. I skrivande stund läser jag exempelvis att Kevin Walker tackat ja till nästa säsong av Stjärnorna på Slottet. Eller, nu blir jag osäker. Skulle han leda Let´s Dance kanske? Allsång på Skansen? Hoppa från hög höjd? Leka i lag? Tämja en ko? Elda en brasa… zzz zzz zzz