I diagnosernas tid är vi många som vill skylla vår bristfälliga uppmärksamhet på ansiktsdyslexi. Men håller det? Att ursäkta en tendens att avbryta med en ”släng av ADHD”, förklara reaktionerna efter för mycket ärtsoppa med IBS, eller misstänka att ländryggsproblem ligger till grund för att rumpan försvunnit, kan vara att förenkla det hela. Ibland är en taxiröv bara en taxiröv, så att säga.  

Det om detta.

För nu har något hänt. Precis som man vid fyllda femtio plötsligt kan upptäcka att man inte längre behöver glasögon för att se skarpt på långt håll, har min ansiktsblindhet gått in i en ny spännande fas: jag tycker mig plötsligt känna igen alla!

Det är ett smärre mirakel. Reaktionsförmågan verkar ha vilat sig i form och jobbar nu närmast spasmiskt när jag rör mig bland folk. Och det är inte bara Dramatenskådisar och överanvända tv-programledar-nunor som noteras. Bortglömda dokumentärfilmare, radioprofiler och blyga poeter som tappat håret sedan de senast visade upp sig – jag tycker mig känna igen allihop.

Det kan förstås inte uteslutas att det handlar om en (med ålderns rätt) ökad framåtanda. Eller att fenomenet hänger ihop med den förbättrade närsyntheten för den delen. Symptomen verkar hur som helst drabba allt fler och det här är riktigt goda nyheter för alla som funderar på ett mingelparty eller en större branschträff. Med 50-plussare på gästlistan blir sammankomsten nämligen aldrig stel. Alla tycker sig känna igen varandra och kommentarer som ett uppsluppet ”men där är ju du!” och ”dig känner jag igen”, ekar mellan glasen. Målmedvetet famlar sig gästerna fram mellan uppväxtorter och konfirmationsläger. Kan vi ha tränat ihop? Suttit i samma jury? Haft barn i parallellklass? Det är en ny typ av ”20 frågor”, utan kravet på ja och nej-svar.

Eftersom det aldrig är mer än sju steg till vem som helst hittar man förr eller senare en gemensam räddningsplanka att enas kring. Att båda någon gång har besökt Bergstrands Bageri kan räcka. I absolut värsta fall kan det landa i att man kanske bara var lik någon, men vid det laget har man bondat så pass att framtiden är mer intressant än det förflutna. Och det är ju en bra utgångspunkt för det mesta här i livet.