Och som de älskar bildkollage med leviterande människor i labb-miljö!

Inför 2026 går trendspanarna i vanlig ordning fullkomligt bananas. Det är rita, gissa, spring på syra och bortsett från att var och en blir salig på sin tro, kan jag kan inte låta bli att undra om någon någonsin blir synad. Jag menar, säger man att tåget ska gå 20:15 och det inte blir så, får man förr eller senare stryk. Men får någon stå till svars om konsumenterna 2026 inte ”prioriterar varumärken och upplevelser som stöder deras behov av personlig utveckling”? Det verkar helt riskfritt att tvärsäkert hävda saker som: ”Det strikt minimalistiska kan kompletteras med varma, naturnära toner.” En spaning så bred att det är märkligt att man ens kan ta betalt. 

Rubrikerna är som alltid hopkok av motpoler och allitterationer. Det är Warm coolness och Reality reskinned för hela slanten, och inget fel med det. Men brödtexten! Snabbt höftat kan sägas att en decimeter tättskriven text i tämligen liten grad, består av högst två meningar. Det är många ord innan man får sätta punkt och samla ihop sig. Och glöm inte att det är framtidsspaningar vi talar om – det ligger i ämnets natur att en ambitiös trendspanare slår knut på sig själv för att komma på så många nyord och oväntade kombinationer som möjligt. If you can’t convince them, confuse them…

Jag förstår mycket lite av texten och i princip noll av bilderna. Det kan förstås bero på att analytikerna snyltat på sin egen medicin och redan 2025 blivit ”The augmented human, empowered by artificial intelligence.” 

Men det kan också vara så att kejsaren faktiskt är naken. Eller i alla fall opassande lättklädd.

I diagnosernas tid är vi många som vill skylla vår bristfälliga uppmärksamhet på ansiktsdyslexi. Men håller det? Att ursäkta en tendens att avbryta med en ”släng av ADHD”, förklara reaktionerna efter för mycket ärtsoppa med IBS, eller misstänka att ländryggsproblem ligger till grund för att rumpan försvunnit, kan vara att förenkla det hela. Ibland är en taxiröv bara en taxiröv, så att säga.  

Det om detta.

För nu har något hänt. Precis som man vid fyllda femtio plötsligt kan upptäcka att man inte längre behöver glasögon för att se skarpt på långt håll, har min ansiktsblindhet gått in i en ny spännande fas: jag tycker mig plötsligt känna igen alla!

Det är ett smärre mirakel. Reaktionsförmågan verkar ha vilat sig i form och jobbar nu närmast spasmiskt när jag rör mig bland folk. Och det är inte bara Dramatenskådisar och överanvända tv-programledar-nunor som noteras. Bortglömda dokumentärfilmare, radioprofiler och blyga poeter som tappat håret sedan de senast visade upp sig – jag tycker mig känna igen allihop.

Det kan förstås inte uteslutas att det handlar om en (med ålderns rätt) ökad framåtanda. Eller att fenomenet hänger ihop med den förbättrade närsyntheten för den delen. Symptomen verkar hur som helst drabba allt fler och det här är riktigt goda nyheter för alla som funderar på ett mingelparty eller en större branschträff. Med 50-plussare på gästlistan blir sammankomsten nämligen aldrig stel. Alla tycker sig känna igen varandra och kommentarer som ett uppsluppet ”men där är ju du!” och ”dig känner jag igen”, ekar mellan glasen. Målmedvetet famlar sig gästerna fram mellan uppväxtorter och konfirmationsläger. Kan vi ha tränat ihop? Suttit i samma jury? Haft barn i parallellklass? Det är en ny typ av ”20 frågor”, utan kravet på ja och nej-svar.

Eftersom det aldrig är mer än sju steg till vem som helst hittar man förr eller senare en gemensam räddningsplanka att enas kring. Att båda någon gång har besökt Bergstrands Bageri kan räcka. I absolut värsta fall kan det landa i att man kanske bara var lik någon, men vid det laget har man bondat så pass att framtiden är mer intressant än det förflutna. Och det är ju en bra utgångspunkt för det mesta här i livet.