Det är lite som när man ska fylla jämt. Av någon anledning känns det genant att säga att man är 39, 49, 59. Som att man slirar på sanningen. Som att man vill hänga kvar vid det yngre tio-talet fast man inte har där att göra. Eftersom alla ändå förstår att man är jättegammal kan man lika gärna säga att man är 60 direkt. Inga konstigheter, låtsas man. Fast man helst skulle vilja säga att man är 59 och ett halvt. Som ett barn. 

Nåväl, detta gör att man blir 40, 50 och 60 i minst två år. Kanske tre, om goda vänner avrundar nedåt året efter, för att vara justa. Hon är 40, kan de säga. Fast man är 41.

Samma vänner kan även bjuda in till snålskjuts på sin yngre ålder. ”Hon är i vår ålder”, kan sägas om någon som alla vet bara är i deras ålder. Som den sanningssägare man är får man behärska sig. Kämpa med att då inte säga ”fast du är ju två år yngre än jag…” Ingen blir glad av den tillrättavisningen. Eller? Jag vet inte – vad är det med ålder!?

Nu är det alltså 2025 som drabbats av den här renommésnyltningen, trots att det bara är halvjämt. 2024 var ett mörkt år, så vi började prata om 2025 så tidigt som möjligt. 2025 skulle konflikter lösas, lågkonjunkturen vändas, nya Slussen stå klar och strömmingsbeståndet i Östersjön återhämta sig. Så här vid ”2025 och ett halvt”, har vi en del kvar att önska. Har vi otur kommer vi snarare att prata om 2025 även nästa år. I avskräckande syfte.