Ibland tänker jag på vad som skulle kunna bli min fallback career. Vad skulle jag ha förutsättningar att klara av, om man måste byta yrke så där bara? Vid ett sådant tillfälle har jag landat i att bisittare skulle kunna vara nåt – ni vet den i ett sportreferat som i princip bara småpratar med proffskommentatorn, alternativt sätter ord på det vi alla ser och känner: ”Han springer fort. Det där var väl ett ganska långt hopp. Nähä, det var övertramp. Han får inte riktigt till det.”

Senaste året har jag hittat ännu en möjlighet – jag tror att jag skulle kunna komma undan som skugg-analytiker i räntefrågor. Påfallande många av dessa har, med bild och byline i viktiga tidningar, tvärsäkert sagt att vi kommer att få se räntesänkningar under året. Jag tror att de började redan förra året faktiskt. Räntesänkningarna kommer, sa de. De sa inte när eller exakt hur mycket, det hade varit oseriöst. De var bara tvärsäkra på att förr eller senare kommer räntan sänkas. Om inget oförutsett sker. Nu verkar det banne mig som att de skulle få rätt. Att uttala sig om räntan – jag tror jag skulle kunna det.

Funkar inte det, finns alltid möjligheten att bli talesperson för vad som helst så länge det är för ett oppositionsparti. Min roll blir då att se beklämd ut samtidigt som jag låtsas lyssna på det förslag som läggs fram. När jag får replik svarar jag bara att det där var dåligt. Skulle reportern påpeka att förslaget väl ändå ligger i linje med vad jag borde tycka, drämmer jag till med att det var ju för lite och för sent. Jag kan även slå fast att vi ser att det mesta går åt fel håll rent allmänt. Sedan är debatten slut och jag får mingla med en meteorolog med en imponerande kalufs. Att vara i opposition, det skulle jag klara.