Den digitala samtiden håller alla dörrar öppna. Som den här reflektionen tex: från början stod det något som jag ändrade lite innan jag återgick till något som var löjligt likt ursprungstanken, för att sedan korta en aning. Blev det bättre? Självklart inte. Men jag är en produkt av min tid och för oss är tre punkter betydligt vanligare än en…

Trepunktsgenerationen jobbar mycket med levande dokument. Halvfärdiga lösningar som tillåts existera för att allt alltid kan ändras. På varje ”då var det färdigt”, går det fem ”inte ristat i sten”. På ett ”nu gör vi så här” går det fjorton ”work in progress, tbd, tbc, fyll på, ändra gärna, place holder…”. Lågt räknat. Förmågan att sätta ner foten är gravt underutvecklad hos oss och allt färre ställer undan arbetsverktyget och konstaterar att nu är det klart. Så här blev det. Det är Tanumshede på den, så att säga.

Med detta sagt är det dags att tona ned det agila arbetssättet och bli lite beslutsfähiga igen. Vi kan börja med att varje dag få ur oss minst en fras av typen: ”Sorry, men det här har gått till tryck. Programmet sändes i går. Kycklingen är slut. Mobilskalet finns endast i fyra av oss bestämda färger. Jag la slutdokumentet på lådan i morse. Här sätter vi punkt. Du får inte lägga till ananas på Margheritan!” 

Belöningen kommer omedelbart som en förnimmelse av kontroll. En ovan känsla av att ha tagit ansvar kommer smygande. Ord som ’upphovsman’ känns möjliga att använda igen. Och plötsligt ser du – världen är full av sten som väntar på att bli ristad.